Samlade artiklar ur klubbens infobrev.

 

Belöning för mod i Sunne 1837

 

Uti tidningarna är förut nämnt om den eldsvåda, som natten mellan den 19 och 20 sistlidna oktober, förstörde ett kolhus vid Skarped och hotade att lägga hela bruket i aska. Vid detta vådliga tillfälle utmärkte sig skomakarmästaren J. Jansson, bruks­byggmästaren J. Edlund, torparen under Rottneros gods Nils Enberg och pigan Maja Olsdotter genom särdeles rådighet och mod under släckningen; till följd varav direktionen för Allmänna Brandförsäk­ringsverket för byggnader på landet tiller­känt vardera av dessa personer en silver­medalj, samt dessutom åt den förstnämnde 33 riksdaler, 16 skilling banko och åt var och en av de trenne övriga 10 riksdaler av samma mynt. Dessa belöningar blevo av herr krigskommissarien hos Kungl. Majt. O.W. Invenius med en för tillfället avpas­sad uppmuntran, utdelade efter slutad gudstjänst i Sunne kyrka sistlidna tretton­dedag jul, i en talrik församlings närvaro. De belönade, i sällskap med församlingens prästerskap, ståndspersoner, några utvalda bönder och flera som vid olyckstillfället utmärkt sig, vore därefter av herr krigs­kommissarien inbjudna på middag till Rottneros. Det ovanliga uti detta slags be­löningar på denna avlägsna ort, gjorde så­dant intryck, att man med skäl kunde anse det viktigaste ändamålet med desamma – uppmuntran till rådighet och mod vid olyckstillfällen - vara vunnet.

Ur Carl­stadstidningen 5 april 1837

 

Tillbaka till artikelregistret.

 

Dejebornas brandkår

 

En berättelse hur brandskyddet växte upp i en liten ort. Historien är troli­gen ty­pisk.

 

Efter några större bränder under slutet av 1800-talet började Dejeborna intressera sig för brandskyd­det. Vid en inspektion 1909 antog man att hela tätorten, som då blivit ett stationssam­hälle med samman­gyttrad bebyggelse, skulle stryka med vid en eldsvåda. Från för­säkringshåll ställdes krav på säker takbeklädnad och bättre brand­skydd. För att öka trycket på föränd­ringar sade de upp nästan alla försäkringar. Detta blev ett bekymmer ty före 1914 fanns inget organiserat brand­skydd utöver det som en brandrotemästare kunde åstadkomma. Han representerade försäkringsbolaget.

 

Järnhandlaren kallade 1914 samman ett möte för att bland annat lösa finansieringen av en brandkår. Mötet beslu­tade att bilda ”allmän brandkår” vilket in­nebar att alla arbetsföra i stations­samhället var skyldiga att delta vid brand­släckning. Ge­nom att taxera ut 4 kr för varje 1000 kronors för­säkringsvärde fick man ihop till en del ut­rustning och köpte två handpumpade Alfa-Expess-sprutor för 327 kr. Vattnet till dem langades fram med hinkar. Med denna or­ganisation fick deje­borna teckna försäk­ringar igen. Under de närmaste åren in­träffade några bränder och verksamheten kändes motiverad men sedan låg kåren nere från 1923 till 1928. Då drabbades Dejeforssågen av en storbrand och alla förstod farorna med att låta brandkåren förfalla. En omstart skedde med samma uttaxering som innan. Tvekan var fortfa­rande stor och många ville lägga ner hela kåren. Då ingrep brandchefen i Karlstad vid ett möte och talade om behovet av en brandkår. Efter detta inlägg ändrade man sig och anhöll om att kom­munen skulle överta ansvaret. Men någon skyldighet för detta kunde man inte finna i kommunalla­gen och svaret blev där­för att den tillsatta styrelsen fick själva ordna frågan.

 

De frivilliga fortsatte. Inkasseringen gick trögt och man kunde inte skaffa en motor­spruta. Sulfatfabrikens spruta kunde enligt löfte ställas till förfogande vid be­hov.

 

1937 ombildades kåren till en frivillig elit­kår. Samarbetet med kommunen gick bättre. 1938 lämnade kommunen sitt första bidrag med 1500 kr och släckningsområdet utökades att om­fatta mer än Deje stations­samhälle. Kåren kallades Ulleruds frivil­liga brandkår och där ingick en brandchef, en vice brandchef, 12 brandmän och lika många i reserv. Detta utgjorde sedan kär­nan i den organisation som kom att krävas av alla kommuner. 1939 avskaffades den uttax­erade avgiften.

 

Under kriget skedde en upprustning för att även klara luftskyddet (civilförsvaret). Larmaggre­gat ”Hesa Fredrik” uppmonte­rades och 1941 fick brandmännen ersätt­ning för första gången. 1945 blev Deje municipalsamhälle och då ökade kraven på brandskydd, sotning och brand­syn. Den frivilliga kåren upplöstes 1947 och till­gångarna lämnades till kom­munen. Olsä­ters brandkår uppgick i Dejes 1967 och 1972 slog man samman Deje och Forshaga brandkårer.

 

Underlag En bok om Nedre Ullerud

 

Tillbaka till artikelregistret.

 

Utveckling av utrustning sedan 50-talet

I en bygghandbok från 1931 års kan man läsa att kraven på brandsä­kerhet hos bygg­nader i hög grad hade ökats, trots att ”möj­ligheterna till eldens släckande blivit större”. Med åren blev husen och brand­cellerna större. Brandlarm kompense­rade en del genom att brandkå­ren fick ti­digt larm. Men som vi noterade i förra arti­keln började plasten komma på allvar un­der 1960-talet vilket radikalt förvärrade brand­förloppen.

 

Släckning inomhus blev viktigare också svårare. Tryckluftapparater ersatte i slutet av 60-talet syrgasappara­terna. AGA ledde utvecklingen med högre tryck i luftflas­korna, övertryck i masken och rökdykarra­dio vilket ökade brandmän­nens säkerhet. Skyddskläder utvecklades också och gav allt mer skydd mot värme vilket var nöd­vändigt för inomhussläck­ning. Sedan dess har utvecklingen gjort att rökdykare går allt längre in i byggnaden.

 

I mitten av 50-talet lanserades indirekt släckning med spridda strålar från smal­slangar. Man skulle få vattnet att förångas genom att rikta strålen i taken. Där var det varmast och den förångades snabbt vilket gav släckeffekt även utanför utrymmet. Innan dess var inriktningen att vattenstrå­len skulle träffa det som brann. Vattenska­dor minskade med den nya tekniken som kom från USA där flottan tillämpade tek­niken vid fartygsbränder. Strålrör kallades ”Fog Nozzle” eller dimstrålrör.

 

Kalla kriget var hot om kärnvapenangrepp. Staten byggde upp en stor civilförsvarsor­ganisa­tion med motorsprutor, slangar och krigs­branddammar. Materialet ställdes i förråd och fick bara användas vid krig. Utvecklingen var till ändå till nytta för brand­kårerna som fick bättre, mer standar­di­serad och lättare materiel såsom VW-sprutor och enhetsstrålrör.

 

Vattentankarna i brandbilarna blev större och körning med tankar blev ett alternativ till brandposter i nya villaområden.

 

Höghus byggdes runt om i landet. Kom­munerna skaffade maskinstegar. Om de inte nådde tillräckligt högt gjorde fanns luckor i balkongerna där hyresgäster kunde ta sig ner några våningar. Svenska stegfor­don fanns som hade tank, pump och dub­belhytt. ”Snorklar” importerades från USA. Nu är de vanliga som höjdfordon och kal­las hävare.

 

Antalen brandstationer har minskat vilket kanske kompenserats av snabbare fordon och bättre vägar. Tiden är fortfarande en viktig faktor eftersom elden sprids snabbt. Det är även mindre antal brandmän i tjänst, både på heltids- och deltidskårer, vilket är svårt att kompensera med bättre utbildning och enklare utrustning. Arbetstiden på hel­tidskårerna har minskat – första gången jag tjänstgjorde i Karlskoga, 1963, var vi i tjänst vartannat dygn.

 

Motorsågar, elverk, kapmaskiner har ersatt handverktyg. Mässing utbyttes till lättme­tall så en del utrustning blev lättare vilket är till nytta för både män och kvinnor me­dan den personliga utrustningen blev tyngre.

 

Hur är det nu? Har vi världens bästa, ef­fektivaste, dyraste eller minsta räddnings­tjänst? Svårt att bedöma eftersom det är samspelet mellan förebyg­gande åtgärder och släckande som ger bra brandskydd. Och var ger pengarna mest nytta?

Tillbaka till artikelregistret.

 

Utvecklingen sedan 1950

Under 50-60 fanns mycket äldre trähusbe­byggelse kvar. Många hus var slitna och brandfarliga med trapphus av trä och gla­sade lägenhetsdörrar. Tillbud kunde lätt bli storbränder. Livlinor skulle användas vid utrymning från tredje våningen eller från vindsrum. Inget onö­digt fick förvaras på vindarna. I varje hus fanns också vatten­släckare, pytspumpar och hinkar. Mycket har rivits sedan dess och det som är kvar har kulturstatus.

 

 

Soteldar var den vanligaste bran­dorsaken och större kårer hade soteldsbilar. Ved- och kokspannor ersattes av bekvämare oljepan­nor och eldningsoljan blev en ny risk lik­som brännarna som ibland gav pannpuffar. Pannrummens alla träytor och dörrar kläd­des in med plåt och asbest och dörren dit skulle vara självstängande.

 

Även industrins byggnader var mer eller mindre brandfarliga men där fanns ofta automatlarm och nattvakter. Minnen från kriget fanns kvar länge och vi var rädda för sabotage och spioner under kalla kriget. Större företag hade välrustade industri­brandkårer

 

Bättre brandväsen i kombination med väl­färdsta­ten minskade forna tiders fruktan och re­spekt för elden. Inriktningen blev att hindra de riktigt stora brän­derna. Så har utvecklingen beskrivits på flera håll. Brandmu­rar behövde inte längre gå igen hela taket ty släckning kunde ske innan det hann bli problem. Länsför­säk­ringar i Värmland har skrivit att efter 1945 mins­kade insik­ten om behovet av skadefö­re­byggande åtgärder.

 

I tätorter fanns brandskåp med ledningar till brandstatio­nens brandtelegraf som knackade fram adressen på en remsa. Syr­gasapparaterna gjorde att man kunde släcka invändigt vilket också underlättades när smalslangar blev vanliga. Larm­kläderna skyddade mest mot vatten och smuts. Nu har alla också bra värme­skydd och rökdy­kare går långt in i byggna­der där det brin­ner. Volvo, Ford, Chevrolet och Dodge var vanliga märken på brand­bilarna. Alla drevs med bensin och det dröjde en bit in på 60-talet innan die­selbi­lar accepterades. Tank­bilar blev van­liga vilket kompletterade brandposterna.

 

Normal tiden från att en brand startade till över­tändning an­sågs sedan länge vara ca 15 minuter. Mot slutet av 60-talet kom plasten till inredningen och ersatte trä och annat naturmaterial. Tiden till övertänd­ning sjönk då till ca fem minuter.  Nu kan brän­der i en lägenhet bli livsfarliga redan efter ett par mi­nuter. I början av denna pe­riod fick det ta högst 60 sekunder innan heltids­kårens för­sta brandbil lämnade sta­tionen, nu får det ta 90 sekunder.

 

Tillbaka till artikelregistret.

 

Varning efter stadsbrand i Växjö 1838

 

Växjö 1837

 

Wermlands Tidning hade i augusti 1838 en artikel om branden i Växjö. ”Från revisio­nen av Städernas allmänna Brandstodsbo­lags förvaltning noterades den i Växjö (febr 1838) timade eldsvådan. Vid nämnda undersökning hava dock en del omständig­heter yppats, vilka revisorerna funnit an­märkningsvärda. Sålunda har det visat sig, att i staden Växjö tornväktare aldrig fun­nits, liksom ej heller någon larmanstalt medelst trummor. Det var därför i föreva­rande fall en tillfällighet, att några förbi­passerande personer varseblev elden vid första utbrottet. Otvivelaktigt är, att, genom saknad av tornväktare, upptäckten av en eldsvåda nattetid fördröjes, samt att de dyrbara, första ögonblicken, då med ringa släckningsbiträde mycket kan uträttas, för­summas. Icke heller har staden varit bättre förberedd med brandvakt, vilken enbart bestått av fyra man, därav, tvenne i sänder på en gång tjänst tvenne nätter i rad. Vikti­gare är att anmärkningen över det i Växjö, i anseende till teglets dyrhet, vidtagna och tillåtna bruk, att uppföra eldstäder utan någon nisch, och bakom kakelugnarnas bibehålla träväggarna, antingen obetäckta, ej sällan med påklistrat papper, eller be­täckta med en tunn, endast en tum tjock rappning av kalk eller lera”. Detta skrevs i Stockholm i juni 1838.

Veckan därpå citerar tidningen ett brev till Brandstodskommittén i Carlstad där man ”befarar att ett likt förhållande kunde äga rum inom flera av rikets städer, samt att åtskilliga av de under senare åren inträffade eldsvådor härigenom blivit vållade, hava ansett angelägenheten fördra att härom borde vid brandsynerna noggrant undersö­kas samt att därest eldstäder, kakelugnar och spislar befunnits sakna nisch och icke vara mot mur stödda,”

 

Brandstodskommittéernas ledamöter, som bevista brandsyner, borde påyrka deras nedrivande och försättande i ett emot eld­fara mera tryggande skick. Om iakttagande härav, i vad på brandstodskommittéerna ankomma kan, för, uppå Bolagets anmo­dan, styrelsen genom detta cirkulär, kom­mittéerna erinra Brandstodskommittén tidningen att underrätta vederbörande hus­ägare att de skulle iakttaga vad som kun­gjordes”.

 

Redan efter fem månader gick det ut en varning över hela landet. Branden var ut­redd och orsaken klar. Även brister i larm och beredskap hade noterats. Vi kan se detta som ett föredöme och hinner sällan göra det snabbare idag/Björn

 

Tillbaka till artikelregistret.

 

Biskop Tegnér vädjar till Värmland 1838

”Då tidningens läsare ej utan deltagande förnummit staden Växjös olyckor, skall utan tvivel den uppmaning Biskop Tegnér ha utfärdat till prästerskapet i Växjö stift an­gående densamma, av dubbelt skäl fin­nas läsvärd. Herr biskopen har uppmanat prästerskapet att i alla församlingar inom stiftet tillvägabringa insamling av gåvor för de brandskadade i Växjö. Hans adress i ämnet lyder sålunda;

 

Allmänna ryktet och tidningarna hava re­dan underrättat er, mina bröder, om den olycka som drabbat Växjö. Ni skulle nu knappast igenkänna den lilla vänliga sta­den, där Ni och andra söner emottagit sin första ungdomsbildning och där anhöriga och vänner ännu förvara ert minne. Vad som står kvar därav, utgör knappt hälften av staden, till större delen ringa och obe­tydliga hus. Vi bör dock tacka Gud som bevarat dessa för att i den stränga vintern, under sina låga tak, kunna emottaga de arma husvilla. Ett annat skäl till tacksam­het bör vi finna däruti att kyrkan, lärohusen och i allmänhet alla offentliga byggnader blivit räddade med undantag av landshöv­dingeresidenset. Genom ovanligt frikostiga bidrag, så väl från närmaste städer, som från landet, hava väl de första behoven för dagen blivit avhjälpta; men utsikterna för stadens återuppbyggande äro mörka och avlägsna. Brandförsäkringssummorna uppgå icke till hälften av de nedbrunna husens värde efter vad de nu skulle kosta att uppföra. Huruvida något betydligare lån kan beviljas av statsmedlen beror på Ko­nungens nåd, blivande ständers bifall och Statsverkets tillgångar. De vore en bedröv­lig syn om länets enda stad, medelpunkten för borgerliga styrelsen, enda avsättnings­orten för vidsträckta trakter, sätet för stif­tets förnämliga läroverk, hoppets vagga och St Sigfrids grav, alltför länge skall ligga i sitt grus. Vi hoppas likväl på Gud som bemöter människors hjärtan, och den allmänna, ehuru ofta anlitade välgörenhe­ten. Jag vet att landet tryckes av hårda ti­der, hårdare än vanligt, och att mången som gärna skulle velat, och under andra omständighet även kunnat hjälpa, nu är ur stånd därtill. Och likväl måste jag vända mig till Eder, Ni bröder, Ni församlingens lärare och ledare, Ni barmhärtighetens för­kunnare bland folket! Jag gör det med till­försikt, med den hjärtliga att i alla, var och en i sin krets och på sätt som anses lämp­ligt och verksammast, måtten använda hela Ert inflytande att genom övertalande och uppmuntran understödja insamlingen för de brandskadade. Bidragen måste på de flesta ställen bliva mer välmenta än rika, men jag vågar hoppas att ingen församling i Stiftet vill, vid ett sådant tillfälle vara alldeles avog. Även den ringast gåva vare sig i byggnadsmaterial, eller spannmål eller pengar, efter ortens tillgångar, är be­tydlig och välkommen för dem som förlo­rat allt. Det ligger i den välmenta, om även ringa gåvan, en välsignelse som botgöres, åtmin­stone där mänsklighetens huvudbot avslu­tas – i himlen.

 

Skolan har jag, under sådana förhållanden varit nödsakad att till vidare avlysa. Så snart omständigheterna medgiva, och den första villervallan någorlunda satt sig, jag hoppas i nästa månad, öppnas den åter; varom Kungörelse kommer att utgå i Stif­tet.”

 

Avskrift Wermlands Tidning 25 april 1838 efter branden den 19 februari,

Tillbaka till artikelregistret.

 

Om brandkåren i Arvika

De gamla trähusen i Arvika brann ner med jämna mellanrum. Larmet gick och efter ett par timmar kom brandbilen dånande med soldater och slangar i full oreda på flaket. I förarhytten vid stormklockan satt vice brandchefen, stadens överkonstapel, med pickelhuvan på. Utanför Marielunds mat­salar stod gross­handlar Thegerströms roströda häst och råkade i vilt sken. Brandkåren hann aldrig fram, förrän huset brunnit ner och hade enligt lokaltidningen bara att begränsa elden.

De flesta bränderna inträffade i Fillhacka, ullspinneriet mitt emot brandstationen. Men det blev alltid något sattyg med slangarna i Kattviken.

Brandchefen var en galant karl i figursydd uniform, blå eller vit alltefter årstiden, prydd med orienteringsmärken i silver och skidmärken i brons. Han hade "semäster" vid alla tillbud. (Det finns ingenstans, där ordet semester ger ett så totalt intryck av sysslolöshet som i Arvika.) Vid eldsvå­dor ryckte den nitiske överkonstapeln in, oprövad i så farliga bestyr.

En brännhet julidag tog det eld i en bal tjär­drev på vinden till fars gårdsmagasin. Det såg inte särskilt farligt ut och brandkå­ren kom på rekordtid. Vice brandchefen gav blixtorder om att alla luckor skulle öpp­nas. Magasinet brann ner på en kvart.

(Bengt Hallgren ur Arvika 1966)

Tillbaka till artikelregistret.

 

Brand i Sunne kyrka gav Selma Lagerlöf uppslag

Sunne kyrka antändes av åskeld och ned­brann i juli 1699. Bara predikstolen och altartavlan kunde räddas. Kyrkoherden berättade bl. a.: Många liik, som lågho in­uti kyrkian blefvo i elden förbrända. Till denna händelse är knuten en sägen. Gene­ral Jonas Gyllenspetz' lik blev bränt och en bonde från Sunne stal en dyrbar ring från det förkolnade fingret. Bonden blev sedan grubblande i hela sitt liv. Denna sägen har Selma Lagerlöf utnyttjat i boken Löwens­köldska ringen (1925). I boken stjäl en bonde och hans hustru en dyrbar ring från en begravd general. Sedan följs de av olyckor som började med att stugan brann när de var på hemväg från plundringen

Tillbaka till artikelregistret.

 

Sägner från Sunnemo och Bo­fors om bränder

Enligt en sägen fanns en herrgård i Duv­näsbacken (Sunnemo). Där bodde en rik fru som också var övermodig. En gång när hon var på sjön kastade hon en dyrbar guldring i sjön och sade ”det är lika omöj­ligt för mej att blir fattig som att få tillbaka denna ring”. Då hon tittade upp varsnade hon att hela gården stod i lågor. Hon förlo­rade all sin rikedom. Efteråt, vid fiske, fick hon en gädda som i buken hade ringen. Hon fick sedan gå omkring och tigga. (Sunnemo socken)

Fru Sigrid Ekehielm (död 1700) var då en av de rikaste och mäktigaste kvinnorna i Värmland. Men hon var också hård och illa sedd av många. Hon ägde bland annat Bo­fors bruk och skogen på Boåsberget. En­dast gallring och tillvaratagande av vind­fällen var tillåtet. Fru Sigrid kunde ej ens på sin dödsbädd glömma sina omsorger om Boåsskogen. Hennes sista ord lär ha varit dess: "Det är snart slut med mig, men så mycket mäktar jag ännu, att om man efter min död fäller skogen på Boåsen, då ska Bo brinna"

Så dog fru Sigrid, men någon ro i graven fick hon inte. Hon spökar och kallas Boås-Beata. Att hennes sista ord inte var något tomt hot kunde man se. Skribenten minns särskilt, då man i början av seklet kalhögg ett rätt så stort område från järnvägen upp mot åsen. Då brann de stora kolhusen vid hyttan ned och samma år brann även stål­gjuteriet. Det torde därför ännu i dag vara välbetänkt, att inte låta såg och yxa komma alltför nära Boåsen. (B-pilen nr 10 1955)

I juni 1903 brann stålgjuteriet i Bo­fors  tillsammans med kolhuset

Tillbaka till artikelregistret.

 

Carlstad frivilliga brandcorps

Klubben har ett original från 1839 av Carl­stads Frivilliga Brandcorps ordningsregler. Här är ett par korta utdrag från de 33 paragraferna. Hela texten finns på hemsidan, bland lokala brandordningar.

Brandcorpsen, med befäl och betjänings­personer bestod från början av minst 80 tjänstgörande ledamöter. Släckningscorp­sens 60 man var fördelade på tre sprutlag. Bärgningscorpsen bestod av 20 man. Corp­sen kompletterade stadens organiserade brandkår.

Vid all eldsläckning är den person båda Corpsens högste befälhavare, som enligt § 12 av Kungl. Maj:ts Nådiga brandordning för Carlstad Stad den 27 juni 1827 sådant tillkommer.

Vilken av Corpsens ledamöter, som vid given eldfara först inträffar vid de tvenne kanoner, med vilka särskild brandsignal gives, vare skyldig att dem båda, en i sän­der, genast avlossa, då, om sådant icke redan skett, alla Corpsens ledamöter, med undantag av ordningsmännen och standar­förarna, skyndsammast och utan onödiga omvägar, begiva sig direkt till spruthuset, för att där emottaga och fortskaffa eldsläckningsverktygen.

Varje ledamot av frivilliga brandcorpsen bekostar sig själv brandhatt och övrig be­klädnad samt brandtecken efter den mo­dell, som hos direktionen är att tillgå; dock skall det åligga förste brandmästaren och förste bärgningsmästaren att, var inom sin Corps, inmönstra och godkänna dessa per­sedlar. Färgen på brandtecknet bliver för släckningscorpsen röd och bärgningscorp­sen grön. Vid varje tillfälle, då brandcorp­sen är samlad till övning eller eldsläckning, må ingen ledamot visa sig utan denna dräkt.

Då ändamålet med brandcorpsens organi­sation är, att frivilligt gagna, och sådant icke utan skyndsamhet, ordning och till­börlig lydnad för befälet kan ernås, så komma inga viten för inträffade förseelser, att äga rum; men däremot anses varje le­damot, som icke genast efterkommer be­fälhavarens bud, själv hava uteslutit sig från allt vidare deltagande i Corpsens ar­beten, sedan likväl Corpsens mening där­över förut blivit inhämtat

Slutligen vill Corpsen vara betänkt därpå, att, medelst tillvägabringande av frivilliga sammanskotter, räcka en hjälpsam hand åt sådana fattiga brandskadade, som för till­fället sakna hus och bröd.

Tillbaka till artikelregistret.

 

Säffles rulla anslås

Den nya brandchefen i Säffle satte på offentlig plats och inom glas och ram matrikeln över brandkårens medlemmar. De kunde då själva ta reda på den plats de hade inom kåren. Därmed kunde man undgå den förvirring som ägde rum när apotekshuset brann strax innan. Tidningen förväntar sig också att de reglementerade brandövningarna och sprutmönstringarna ska genomföras och inte som tidigare försummas så att man levde i en otrygg ovisshet om den relativt taget stora och dyra brandredskapen befann sig i brukbart skick. Men man hade däremot fullkomlig förvissning om att vederbörande personal saknade nödtorftig övning att handha brandredskapen. (ur NWT 14 apr 1894)

Tillbaka till artikelregistret.

 

Klagomål efter brand utanför Filipstad

 En junikväll 1934, vid femtiden, hemsök­tes Finshyttans anläggningar vid Filipstad av en våldsam eldsvåda, som på ett par tim­mar lade flera byggnader i aska. Elden uppkom genom att gnistor från en skorsten antände ett tak. I hård blåst spred den sig med explosionsartad fart. De resurser som fanns till förfogande, voro inte över sig imponerande. En handspruta hade placerats å landsvägen och pumpades för fullt av villiga krafter timme efter timme. Vid bäcken hade man en liten handspruta. Dessutom langade man vatten i hinkar. Filipstads brandkår utryckte med en del av sin styrka. Från Persberg kom hjälp med en handspruta och vid 8-tiden anlände en större motorspruta med bemanning från Nykroppa.

 Skogen kring Hemtjärn antändes på flera ställen och en del av släckningsmanskapet dirigera­des upp i skogen och från ung­domslägret vid Hennickehammar rekvire­rades hjälp. De käcka pojkarna från detta läger fördes per bil till Storhöjden och där­ifrån sändes de att möta elden.

 Man kan inte undgå att göra den reflektio­nen, att Filipstads brandkår är mer än för­svarligt dåligt utrustad med modern släck­ningsattiralj: framförallt gäller detta bristen på en effektiv motorspruta. Hade en sådan funnits i tisdags torde eldsvådan icke på långt när ha fått så stor omfattning, som fallet blev. Vatten fanns i stora mängder inom nära räckhåll, men då det sak­nades effektiva sprutor hade man ju ingen större nytta av den goda vattentillgången. Först sedan Nykroppa motorspruta kommit till platsen kunde en rikligare vattenbegjutning äga rum på brandområdet, men det måste dock betecknas som ett fattigdomsbevis, att man skall vid ett dylikt tillfälle vara tvungen låna brandredskap från annat håll. Visserligen kan det invändas, att stadens brandkår ej hade någon egentlig skyldighet att ingripa vid Finshyttebranden, efter­som bruket ligger utanför stadens område,  men staden har dock betydande indirekta intres­sen att bevaka härvidlag, och hade hela bruksanläggningen ödelagts torde följderna därav blivit nog så kännbara även för Filip­stad i mer än ett avseende. F. ö. kan ju en eldsvåda inträffa här i staden, varvid brandkåren icke kan göra sig betjänt av vattenledningsvattnet. Man kan ju tänka sig eldsvådor i stadens utkanter, dit inga vat­tenledningar äro dragna, och man kan även räkna med ledningsfel. Även vid brandtill­fällen, då vattenledningens hela kapacitet utnyttjas, kunna förhållandena utveckla sig därhän, att en motorspruta blir en välbe­hövlig tillgång att räkna med i släcknings­arbetet. Under åtskilliga år har här fonde­rats pengar till uppförande av en brandsta­tion, motsvarande tidens krav, samt till modernisering av brandredskapen. Frågan om brandstation är som bekant nu lyckli­gen löst och arbetet med densamma skall igångsättas inom ett par månader. Men det finns ju, bortsett från brandsta­tionsbygget, medel disponibla till inköp av en motor­spruta och inte torde det vara ab­solut nöd­vändigt att avvakta den bli­vande brandsta­tionens färdigställande innan den projekte­rade motorsprutan inköpes. Den lär nog kunna bli betryggande härbärgerad i någon provisorisk lokal till dess den kan beredas plats i brandstationen. Det kan ligga fara i ett dröjsmål med denna sak och det är där­för att hoppas, att vederbörande med det snaraste gå i författning om an­skaffande av en effektiv motorspruta, vars befintlighet skulle betyda ökad säkerhet mot brandris­ken i staden.

 Ur Filipstads Tidning torsdagen den 14 juni 1934. Se även www.filipstadsbergslag.com

Tillbaka till artikelregistret.

 

Brandrisk vid Karlskoga marknad

Vid sockenstämma i maj 1785 diskuterades brandrisker vid marknaden eftersom den hölls invid  kyr­kan. Man vill avskaffa marknaden. Utdrag ur protokollet;

Den marknad som drivs invid kyrkan ger inte den nytta som påsyftad var utan är tvärt om orten på mångfaldigt vis till skada och olägenhet. De närvarande ville av­skaffa marknaden, som hölls så nära kyr­kan, och hade som skäl att själva mark­nadsplatsen är Carlskoga kyrka så nära belägen att en olyckshändelse kan vara att befara, helst vid sådant tillfälle som en

marknad, där omåttlighet och dryckenskap för en del människor blivit huvudsysslor, icke kan väntas den varsamhet vid eldens hanterande som är alldeles nödvändig, är funnit jämte kyrkobalkarna, som är av trä och gamla, av drycker överlastade personer liggande med påtända tobakspipor. Även som ock sådant hänt uti och bredvid Stal­larna, vilka till våda och olycka ledande oskick att tillsyn, vid dylika tillfällen är och blir otillräcklig.

Även andra skäl fanns att slippa markna­den såsom att tjänstefolk inte gjorde någon nytta på hela marknadstiden som inföll vid skördetid. Man var rädd för att i framtiden få bortskämd ungdom som lärde sig för­därvande seder och kunde drabbas av sjuk­domar som hittills varit okända i Karl­skoga. (Ur Karlskoga Bergslag 1997)

Tillbaka till artikelregistret.

Eldsvåda i laxfabrik i Karlstad

På morgonen den 19 mars 1891 brann en laxfabrik vid ingenjör Alfred Dahlgrens herrgård och tidningen skrev; Förloppet vid eldsvådan gav det allra tydli­gaste vittnesbörd om att den frivilliga brandkåren som här i Karlstad har hand om eldsläckningen, ej på ringaste sätt motsva­rar de förhoppningar man vill ställa på en brandkår. I torsdags kom tex. ingen enda av stadens sprutor att effektivt deltaga i eldsläckningen; den enda spruta, som där­vid medverkade, var den s.k. verkstads­sprutan, vilket vi vilja särskilt erinra därom, skötes av en kår arbetare vid meka­niska verksta­den, Disciplinen bland den närvarande av brandkåren var synnerligen ringa; att få till stånd en ordentlig vatten­lagningskedja blev trots befälets alla be­mödanden knappast möjligt. Vaktav­del­ningen av brandkåren iakttog ej inställelse, vadan den närvarande folkmängden rent av generade de få som arbetade vid släck­ningen. Flera andra omständigheter, som envar närva­rande kunde iakttaga, skulle kunna anföras såsom ett bevis på att den nuvarande kåren föga eller intet uträttade. Vi skola emellertid ej uppehålla oss härvid längre utan nöja oss med att endast hava påpekat eldsläckningsåtgärderna vid tors­dagens eldsvåda såsom en uttrycksfull il­lustration till det nuvarande oefterrättlig­hetstillståndet med avseende å eldsläck­ningsväsen­det i vår stad samt såsom det kraftigaste bevis på, att staden väl behöver den brandkår som den genom stadsfull­mäktige i tisdags fattade beslut har hopp om att snart kunna få (NWT 24 mars 1891)

Tillbaka till artikelregistret.

Rottneros brann 1929

Tidigt på morgonen den 13 december 1929 inträffade en förödande eldsvåda vid Rott­neros i det att herrgårdsbyggnaden vid bru­ket, det genom Gösta Berlings saga kända Ekeby, jämnades med marken efter några timmars häftig brand. Herrgårdsbyggnaden, uppförd på 1850-talet i reveterat timmer i två våningar med inred vindsvång, ägdes av bolagets verk­ställande direktör, kapten S. Pålsson. Denne var vid eldens utbrott bortrest. Då elden upptäcktes hade den redan fått så stor spridning att praktiskt taget ingenting kunde räddas av husets dyrbara och delvis oersättliga konstföremål. Alla möbler, däribland en hel del antika saker, gingo förlorade. Bla förstördes en värdefull sam­ling familjeporträtt och en ostindisk servis, som endast den var värd 40.000 kr. Den brukade i vanliga fall förvaras i bankfack i Sunne men hade hämtats för några dagar med anledning av en familjehögtid på herrgården. Detta och mycket annat som ej kan värderas i pengar blev fullständigt för­stört. Den ovannämnda servisen hade till­hört släkten Montgomery i fyra generatio­ner. (Avskrift ur NWT)

Tillbaka till artikelregistret.

Vår nya brandkår

Som började sin tjänstgöring den 1 novem­ber mottogs vid ½ 12 tiden i stationens samlingssal högtidligen av hr borgmästa­ren, iförd full uniform. Sedan både polisens och brandkårens man­skap med sina chefer, alla i full uniform, uppställt sig, höll borg­mästaren till manskapet ett kort hälsnings­tal, i vilket han önskade dem välkomna, erinrade om deras plikt att med aktgi­venhet på sig själva och sitt uppförande både som medborgare och polismän söka fullgöra sina plikter. I sitt uppförande mot allmän­heten borde de iakttaga hövlighet och till­mötesgående parat med fasthet. Vidare uttalade borgmästaren den förhoppningen, att de tvivelsmål man hyst om en kombine­rad polis- och brandkårs lämplighet, ej skulle visa sig bliva besannade. Tvärtom ville han tro, att frågan blivit löst till all­män båtnad. Med ett ”gud bevare konung och fosterland” avslöt han sitt hälsningstal. På militäriskt vis utbragte så brandchefen ett ”leve borgmästaren”, åtföljt av ett två­faldigt hurra från manskapets sida. På för­middagen undergingo de nya brandsolda­terna läkarebesikt­ning och visade sig då de unga, raska männen samtliga vara friska och av god kroppskonstitu­tion. Dock ha två av dem ännu ej anlänt, enär de för när­varande ligga sjuka i Stockholm. Den nya kårens uniform är synnerligen smakfull och förefalla dess bärare samtliga som nämnt ungt och raskt folk, synnerligen käcka och beredda att ”gå i elden”, då utryckningssig­nalen ljuder. (NWT 3.11.1891)

Tillbaka till artikelregistret.

Brandcorpset gav hjälp

1839 bildades Carlstads Frivilliga Brand-Corps. Kåren bestod av 80 personer som fördelades på en släcknings- och en bärgningskår. Kårens uppgift var inte bara att släcka bränderna utan även att ge hjälp åt dem som blivit lidande. Det stadgades i reglementet; Slutligen har Corpsen, som så mycket, som möjligt önskar kunna bliva det allmänna nyttigt, ansett som sin plikt stadga; det de mest nödställda fattiga, som efter en olycklig eldsvåda ej hava tak över huvud, genom sammanskott inom Corpsen bliva åtminstone för det första hulpne det nödvändigaste.

Tillbaka till artikelregistret.

En gammal vattentunna

Aktiebolaget Karlstads Mekaniska Werks­tad hade på 1860-talet tillverkat en trans­portabel vattentunna placerad på ett under­rede försett med två skalmar och två eker­försedda kärrhjul. Denna tunna utgjorde ett av de första arbetsredskap för brandkå­ren i Karlstad. Avsikten med densamma var att transportera vatten från någon av vattenportarna vid älven till en eldsvåda och skulle enligt vad som står på KMW:s offertritning "Kärra för vattenuppford­ringen vid eldsvåda" samt "Köres af 2 poj­kar". Kärran med vattentunnan utrangera­des så småningom och ersattes med en ångspruta. Man var mycket sparsam på den tiden och kärran var välkommen i Stads­trädgården där den användes vid vattning av Trädgårdens rabatter och planteringar. Så småningom hade dock själva tunnan tjänat ut och Trädgårdsstyrelsen beslöt där­för på sitt möte den 3 maj 1881, att "bifalla inköp af trä till det ännu bruk­bara under­redet till gamla vattentunnan. " Den gamla vattentunnan fick således göra tjänst i Trädgården ytterligare ett antal år.

Från Anders Blomqvist i Carlstad-Gillet. Klubben har bild på KMWs ritning och hoppas kunna göra en kopia. Bara vi får tag i vettiga träekerhjul till lågt pris.

Bid vattentunna
Bilden från ”Tornväktartid till modern räddningstjänst”. Göteborg

Tillbaka till artikelregistret.

Munkforsbrand 1910

En rökpelare steg upp över Munkfors. Ångvisslan och grötklockan på bruket larmade. Det var ett par lador som brann och två hus intill hotades. Ett ögonvittne har skildrat händelsen. Han kastade sig på cykeln och for mot brandplatsen. Folk kom springandes från hela samhället. Man hjälptes åt att rädda allt man kunde men med viss brådska så glas och porslin krossades. Detta var innan man hade en brandkår organiserad. Men det fanns en ångspruta från Ljusne och verkstädernas personal skulle sköta sprutan under ledning av brukets ingenjör.

Sprutan dröjde och vårt ögonvitten ombads ta reda på orsaken. När han kom till spruthuset var ångpannan påeldad men hästarna saknades. Två hästar behövdes, de var ute på arbete men på väg att hämta sprutan. Det fördröjdes då hade man glömt rätt seldon. Efterhand kom sprutan ändå fram till branden tillsammans med slangar och annan utrustning. Där skrämdes hästarna av rök och lågor och sprutan fick dras för hand den sista biten ner till bäcken.

Under tiden hade man med handsprutor, brandsegel, langningskedjor kunnat hindra att branden spreds till byggnaderna intill. Ångsprutan tog sedan över vattengivningen men fick stopp efter ett tag. Man hade nämligen med brandhakar rivet ett uthus intill bäcken. Där fanns några tunnor med latrin som tillsammans med annat bråte råkade täppa till pumpens sugslangar. När ångsprutan kom igång på allvar kunde elden begränsas. Gnistregn hotade också andra hus men dem kunde man skydda. Branden orsakades av att en dräng hade tömt varm aska på en skräphög intill ladan.

Efter ett par år (1914) hade man ordnat med en riktig industribrandkår med modern utrustning inkluderande en motordriven spruta. Brandtelegraf och brandskåp fanns i hela samhället. Brandskjul byggdes på olika platser och de rymde 100-150 meter slang, stegar mm.

Skildringen är sammanställd av Munkfors industrimuseum. Ångsprutan och motorsprutan mm finns bevarade i det vackra spruthuset

Tillbaka till artikelregistret.

Brandsegel räddade Filipstad

Eldsvåda utbröt i tisdags afton i uthus, belägna utefter Spångbergsgatan intill den senast avbrända tomten. Faran yppades emellertid så tidigt (kl 10.15) att folk allmänt var uppe och kom tillstädes, så snart brandsignalerna hördes. Emellertid hade elden redan då fått så betydlig utsträckning, att det ej var att tänka på att släcka själva härden, utan måste brandkårens ansträngningar riktas på att skydda de kringliggande gårdarna, Bergslagernas järnvägs stora hus och Lesjöfors faktori.

Att skyndsamt få upp seglen och få sprutor igång för att hålla dem fuktiga, var den första omsorgen. Inom kort var bolagsgården segelklädd utefter hela gatan, men det var också hög tid, ty just som sista seglet gick upp för att täcka nedre gaveln, syntes en strax slocknande låga upp i själva gavelspetsen. Även Lesjöforsbolagets hus fick i behaglig tid segelbetäckning och sprutan nr 1, som först kom igång, delade sin kraftiga stråle mellan segelmassorna och det brinnande huset, kraftig understödd av den lilla fyran. Emellertid hade elden nu hunnit breda sig över hela boningshuset, som i sin nedre del med ett vinkelutsprång närmade sig gårdens boningshus, och här syntes nu största faran vara för handen; det syntes en stund otroligt att elden skulle kunna begränsas åt denna sida, enär den portgång, som skiljer det högre boningshuset från den brinnande bygganden, ej är mera än tio fot bred.

Med berömvärd raskhet och uthållighet arbetade här först segelförarna för att få upp ytterligare segel och därefter manskap och strålförare vid sprutorna nr 2 och 3 för att hålla dessa segel våta. Särskilt det senare arbetet är att anteckna som på samma gång svårt och hedrande; sprutorna måste hållas igång inne på gården och hettan var nästan outhärdlig, så att manskapet endast korta stunder i sänder kunna hålla ut under ganska knapp och svår vattentillförsel, Slutligen erhölls provisoriska skydd av dörrar och portar, och därefter kröntes ansträngningarna med framgång. Ett segel blev obetydligt bränt men boningshuset räddades.

Ekstrandska huset 1903. Tillhör Karlskoga hembygdsförening
Från Filipstads Tidning 1893-04-14. Bilden är från branden i Ekstrandska huset i Karlskoga år1903. Ett hotat hus är inklätt i brandsegel. Bilden tillhör hembygdsföreningen i Karlskoga

Tillbaka till artikelregistret.

”Oerhörda skogseldar i Gustaf Adolf”

Måndagen den 10 juli 1933 fanns denna rubrik i Karlstads-tidningen som fortsatte ”ett flertal gårdar och väldiga skogsområden har ödelagts”. Denna sommar sägs ha varit den sista stora skogsbrandsommaren. Värmerekord slogs och i Stockholm noterades 33 grader. Branden var den värsta som någonsin drabbat Värmland och började på lördagen. Tusentals man från Hagfors, Ekshärad, Munkfors, Sunnemo och militär från Karlstad och Dalregementet kämpade mot elden. Driften vid Hagfors bruk och andra bruk stoppades och arbetarna skickades ut till bränderna. Med extratåg, bussar och bilar fördes massor av manskap till de brinnande skogarna. Det samlades så mycket folk att de blev matbrist i affärerna och ett par lastbilar avgick från Hakonbolagen i Karlstad till norra Värmland med flera ton matvaror. Alla närliggande bryggerier körde dricka till manskapet. På söndagskvällen deltog ca 2000 personer i släckningen vilket hade ökat till ca 3000 senare under natten. Vid Gustafsfors var högkvarteret inrättat och där fanns en matcentral och extra redskap samt ett par hundra man som reserv och avlösning.

På söndag kväll var det tre brandplatser men eftersom telefonförbindelserna var brutna var förvirringen ganska stor. Regementet ordnade med rapportsystem och hade även radiopatruller ute. Torkan hade varit svår en lång tid innan branden. Flera gårdar brann ner och kreaturen som var ute på sommarbete tvingades man skjuta ihjäl när de påträffades.

På söndagsmorgon trodde man ett tag att branden var under kontroll men den blossade upp på eftermiddagen igen. Fronten var närmare en mil bred. Det var risk att Gustafsfors samhälle skulle stryka med men genom att hugga upp en bred brandgata lyckades man rädda samhället. Vinden växlade hela tiden och elden delade sig. Framkomligheten stördes av att bron vid Uvån brändes och bilvägarna blev spärrade av bränder. Flera hus och gårdar förstördes. Tidningens reporter skriver att eldridån drog fram med en öronbedövande dån. Natten till måndagen ingick rapport till högkvarteret att elden var begränsad men risken för att den åter skulle blossa upp var mycket stor.

Elden hade fortsatt in i Dalarna och i samband med blåst på söndagsmorgonen gick den över i toppeld. Det var svårt med avlösningar. Stora skogsbränder noteras i Ljusnarsberg, i Gästrikland, Vårby, Ljusdal, Sundsvall. Flygambulansen i Boden anlitades för att utröna hur många eldar som rasade i trakten av Jokkmokk. Alla uppgifter kommer från nämnda tidning.

Enligt lag om förekommande och släckning av skogseld (SFS 222/1937) från 1937 gällde att vid släckning av skogseld utövades befälet av brandfogden. Hade elden tagit eller hotade den taga större omfattning, ägde länsstyrelsen förordna befälhavare. Särskild lag om skogsbrand fanns fram till 1944.

Tillbaka till artikelregistret.

Bergsmansgård i Aggerud

Edith Green från Karlskoga ringde och berättade att när hennes mors föräldrahem brann den 14 maj 1892. Det var en bergsmansgård som tillhörde Olle Jansson (kallades Kock). Han var morfar till Edith. Dagen var mycket varm och de flesta var ute och satte potatis. Ediths mamma skulle fylla 15 år dagen därpå och det bakades till kalas är det började brinna. Branden orsakades av en stock som var inmurad i muren. Eftersom nästan allt gårdsfolket var ute på arbete tog det tid innan hjälp kom och varken hus eller lösöre kunde räddas. Men alla djur klarade sig utom en höna och en katt som sprang tillbaka in i elden. Ingen brandkår fanns organiserad och en langarkedja från Möckeln gjorde ingen nytta. Gården, som låg nedanför nuvarande hembygdsgården byggdes upp igen 1893 men är nu riven. Först byggde man upp uthusen för att få in djuren som under tiden var uthyrda till andra. Under vintern bodde man i en bryggstuga som var kall och familjen for illa.

Tillbaka till artikelregistret.

Halgå bruk i Ekshärad

Karlstadstidningen skrev lördagen 29 januari 1881; ”Genom eldsvåda ödelades tisdags morse i grund manbyggnaden vid Uddeholms bolag tillhöriga Halgå bruk i Ekshärad. Olyckan uppstod därigenom att en piga, som skulle lysa sig för att se på en utanpå fönstret hängande termometer, råkade med ljuset antända gardinen, vilken tillika med tapeterna och pappret i taket strax stod i full låga. Byggnaden nedbrann på några timmar och även åtskillig lösegendom berättas hava gått förlorad. I länets brandstodsbolag var byggnaden icke försäkrad, om i något annat bolag är oss obekant.”

Ulf Malmström, som forskar kring bruket, har skickat denna notis. Dessutom berättas att huset utrymdes under stor förvirring. Bland de saker som räddades var den deg som satts för dagens brödbak, medan mycket värdefullare saker brann inne.

Tillbaka till artikelregistret.

Telegrafstation i brand

En ovanlig och stor solfläcksgrupp hade åstadkommit häftiga magnetiska jordströmmar och för årstiden (14 maj 1921) sällsynta norrsken. Detta märktes över stora delar av världen. Vid tiotiden på kvällen den 13 maj syntes norrskenet från Stockholms horisont över hela sydöstra himlavalvet. Som alltid följdes det granna fenomenet av allvarliga störningar för telefon och telegraf. Ovädret drabbade Karlstad telefonstation, som man förmodar, på grund av någon starkströmskontakt antändes och ramponerades. Elden angrep först korskopplingsstativet med alla dess ledningar och därpå telefonappartsalen där växelbord och ledningar till stor del förstördes. Trots svårigheterna kunde man rädda det mesta av telegrafstationen.

Samtliga lokalledningar, över 1900 förstördes, liksom ett 40-tal riksledningar och ett 30-tal landsledningar. I Karlstad väckte händelsen den djupaste bestörtning och orsakade bland annat allvarliga avbrott i affärsförbindelser. I eldsvådornas annaler intar denna brand ett enastående rum och inför dess naturelementära orsaker står vetenskapen frågande och oviss.

(Hvar 8 Dag 29 maj 1921)

Tillbaka till artikelregistret.

Brand i Karlstad

Vid middagstid en lördag i juli 1875 utbröt eld i ett uthus tillhörande herr Norbeck vid hörnet av Drottning- och Järnvägsgatorna. Genom att man inte i tid gav brandsignaler dröjde det innan sprutorna anlände. På grund av brist på vatten den första timmen kunde ingenting göras.

Under tiden hade slangar blivit utlagda i älven och sedan vattenkörare anlänt kunde brandsläckningen drivas med kraft. Elden hade spridit sig med förfärande hastighet i den trånga, med trähus bebyggda gården och snart stod själva bostadshuset i ljusan låga.

Härifrån spred sig elden till snickare Anderssons gård. Den stod i full låga. Även räntmästare Hultmans gård antändes vilket mycket berodde på att ett på taket med möda uppsatt brandsegel saknade block och tåg. Några brandsprutor, fastän de var reparerade efter senaste besiktningen, gick sönder och blev obrukbara. Även uppfordringsverket var redan vid början bristfälligt och blev under dagen obrukbart.

Tre gårdar brann alltså ned helt och hållet. Tidningarna riktade en bister kritik mot de usla brandredskapen och den bristande organisationen bland personalen. (NWT 21.7.1875)

Tillbaka till artikelregistret.

Karlstadsystemet

Den år 1889 inrättade Brandtarifföreningen beslutade att städer som önskade nedsättning av premier måste ha en tidsenlig, d v s en kasernerad yrkesbrandkår. I Karlstad satt då, sedan 1888, en kommitté för att se över brandväsendet. På deras förslag slogs polis- och brandväsende 1891 ihop till yrkeskåren "Karlstads förenade brand- och poliskår. Denna kår var en av de första i landet och detta så kallade Karlstadsystemet blev föregångare för flera omorganisationer.

I en jubileumsbok från Städernas Allmänna Brandstodsbolag skrivs att utan den lämpliga övergångsform som Karlstadsystemet erbjöd, skulle utan tvivel brandväsendet på många platser i närvarande stund (1928) icke stå på den ståndpunkt, som det nu gör. Systemet var en förenkling av Tarifföreningens recept varigenom man "med minsta möjliga uppoffringar kunde skaffa ett ganska effektivt brandväsende".

Efterhand ökade kraven på yrkeskunnande både för poliser och brandmän och denna kombination kunde inte klara detta. Bland annat så motoriserades brandkårerna vid denna tid.

Arvika hade som ensam stad kvar systemet 1928.

Tillbaka till artikelregistret.

Mordbrand hos länsman

En kväll den 30 september 1834, blev en krutladdning med svavel och lättantändliga föremål instucken under bostaden hos länsmannen Per Eriksson på Råglanda. När skotten brann av, lyftes golvet upp mot taket, men länsmannen kom oskadad ned bland bräderna. En rådig piga kom och ryckte ut barnen samt den övriga familjen. En svärmoder eller mor som var gammal och sjuklig, blev dock skrämd och avled en kort tid därefter. Tre personer häktades som misstänkta för mordbranden. Bonden Elof Magnusson från Duvnäs var en karsk och orädd karl som var osams med länsman Eriksson. Tistelstjälkar påträffades hos Elof i samband med husundersökningen och var av samma sort som tillvaratogs vid brandplatsen. Stjälkarna och krutet hade blivit över efter stensprängning året innan. Elof rannsakades vid flera ting och dömdes till döden. Högre rätt frikände sedan Elof pga bristande bevis. (Torkade tistelstjälkar, som var ihåliga, fylldes med krut och detta fick ersätta stubintråden vid tändningen av krutskottet). (Nyeds sockenbok sid 358-)

Tillbaka till artikelregistret.

Skorstenar i Kristinehamn

Ingen må ha sin skorsten hart (alldeles) vid sin grannes vägg eller hus, med mindre han bygger den 3 alnar över sin grannes tak. Så stadgades 1673 i Kristinehamn. Där var ofta tvister mellan grannar om murar och skorstenar. Även landshövdingen var orolig för brandsäkerheten och befallde 1686, vid en rådstuga, stränga åtgärder mot bristfälliga husmurar. För korta skorstenar skulle slås ner om de inte rättades till. 1758 gällde att alla eldstäder i kök eller andra rum där det "dagligen kokas" skulle sotas en gång varje månad om sommaren och var sjätte vecka om vintern. Om sotaren då fann trasiga murar skulle han anmäla detta till kvarterets rådman.

Tidiga skorstenar var så vida att sotaren skulle gå igenom och efter upprepade soteldar i en fastighet 1834 diskuterades om det kunde bero på att sotaren inte kunde komma igenom. Sotarlärlingen förklarade dock att sotning kunde verkställas med lina och ruska, om sotaren så ville, och vid mitten av 1800-talet blev det allmänt med smalare skorstenspipor. Men redan omkring 1740 började man använda runda och monteringsbara skorstenar av gjutjärn så det fanns rutin även av smala pipor.

Brandordningen 1827 föreskrev att eldstäderna inte fick sammanbyggas med väggar och golv. Detta skulle hindra att skorstensmuren sprack eftersom dess grundläggning med tiden satte sig snabbare än grunden under väggarna. Inom Staketgatorna var grunden lös. Förstärkning skedde inte genom pålning utan man byggde husen på rustbäddar av virke och ris vilket i längden inte kunde stå emot tyngden. Det behövdes inte stora rörelser för att muren skulle spricka. Man bröt mot regeln med fristående murar genom att lägga in ett par bjälkar i muren som skulle bära upp mellantaket. Dessa fel orsakar bränder ännu.

Samma stadga bestämde att eftersom stadens grund var sumpig så fick inte boningshus uppföras högre än två våningar.

Tillbaka till artikelregistret.

Hjältedåd på Vidön 1726

Krigskommissarien och gränstullinspektören Nils Axelsson, ägare av Vidö gård, hade begärt att rätten i Karlstad skulle höra kronobåtsman Olof Berg om den brand som förstörde mangårdsbyggnaden före midsommar. Axelsson var vid brandtillfället bortrest. Här är en sammanfattning av Olof Bergs egen berättelse.

"Jag var tidigt på morgonen ute och pumpade skutan som låg utanför Vidön. Då fick jag och båtsmannen fick se tjock rök över taket på huset. Röken blev allt större och lågor syntes. Med skutbåten rodde vi till land och då var elden utslagen kring hela byggnaden. Jag skickade båtsmannen för att väcka änkan i torpet närmast att sedan kalla på hjälp. Sprang själv direkt till den kammare där jag visste att frun låg. Där slog jag sönder några rutor vilka föll frun i huvudet så hon undrade om jag var galen. I Jesu namn bad jag henne att skynda sig upp och ut med sitt lilla barn annars skulle de brinna upp ty hela huset står i ljusan låga. Frun hastade till salsdörren där lågor slog emot henne så att hon föll ner och dånade. Därför fick jag bryta sönder fönsterkarmen och bära ut henne, som död, genom fönstergluggen. Hon vaknade inte förrän hon låg på marken. Barnet lade jag i ett bolster och en bit bort från branden. Därefter kastade jag ut övrigt som jag kunde komma över i kammaren. Frun släpade bort det från huset. Jag var inne så länge att taket började falla ner över mej. Frun, som kallade mej sin frälsare, ropade att jag i Jesu namn skulle skynda mej ut vilket jag själv inte förmådde utan hennes hjälp. Därefter skyndade jag mej till rummet där pigan och gossen låg och räddade dem. Därpå in igen, i kammaren närmast trädgården, för att rädda deras högtidskläder.

Till sist gick jag in i salen, dörren var så bränd att den föll sönder vid första spark. För att skydda mej mot lågorna höll jag näven för ansiktet och drog ut en koffert som var klädd med läder. Det feta lädret dröp av den starka hettan och just när jag kom ut svimmade jag och låg som död tills frun kom med vatten och ljöt det över ansiktet varpå jag åter kvicknade till.

Min nya vadmalsrock och andra kläder var till stor del uppbrända. Ansikte, hår och händer var svedda och sönderskurna. Omsider, när allt var uppbrunnet, kom bönderna. Men då kunde de inte göra något.

När herrn kom hem efter några dagar och beklagade sig över den stora olyckan sa han att näst hustru och barn hade han inget mer önskat att hans viktiga dokument och skrifter hade blivit räddade. Allt det andra värderade han inte så högt".

Rättens ledamöter intygade att byggnaden hade brunnit ner. På begäran sattes stadens sigill på intyget. Stycket återges i Hammarö och Hammaröborna och kommer ur Karlstads dombok 7.2.1733.

Tillbaka till artikelregistret.

Arvika och brandtarifföreningen

De flesta större brandförsäkringsbolag var sedan 1873 sammanslutna i Svenska Brandtarifföreningen. Medlemmarna skulle hålla lika premier och samma villkor. Premien var beroende av brandkårens organisation och tarifföreningen var en stark part när brandväsendet bygges upp och hotade på 1890-talet med att höja avgifterna i Arvika.

Fullmäktige anhöll om uppskov med höjningen till dess att en vattenledning kommit till stånd och lovade samtidigt att ge ett förslag om brandkårens ordnande. En del kommunpolitiker ville ändå vänta med en ny organisation till dess att vattenledningen var klar. Brandchefen drev på och skrev en inlaga efter att ha hört med en av Skandias inspektörer som även var medlem av tariffdelegationen. Han fann att Arvika köping skulle utan allt för stora pengamässiga uppoffringar kan undgå förhöjda brandstodsavgifter även under tiden som återstod innan brandväsendet blev definitivt ordnat.

Förslaget var att anställa fyra man som nattetid skulle finnas till hands i en bostad nära spruthuset. Två nya nattvakter skulle anställas liksom 25 man reservmanskap enligt lämpligt avtal. En brandtelegraf skulle anskaffas och anordnas så att alla signaler om eldsvåda i första hand skulle gå till brandstationen. Därifrån skulle det finnas larminrättning till de fabriker där reservpersonalen arbetade, till vice brandchef och sotaremästare samt till de åkare som mot viss årlig ersättning åtaga sig att vid behov omedelbar hålla hästar. Allt skulle (dec 1894) kosta ca 2400 riksdaler.

Fullmäktige beslutade så under förutsättning att försäkringsbolagen ej höjde brandförsäkringspremierna. När vattenledningen var färdig (mars 1897) sänkte Städernas allmänna brandstodsbolag premierna som man lovat. Samma bolag anmärkte mot köpingens brandväsende och fullmäktiges ordförande fick i uppdrag att underrätta bolaget om att en del brister redan var avhjälpta och att man arbetade med de andra. Man utredde (okt 1902) ett kombinerat polis- och brandväsende och att bygga en polis- och brandstation. Städernas allmänna brandstodsbolaget och Tarifföreningen ombads godkänna förslaget. Även i februari 1903 förhandlade man om premienedsättningar och då pågick uppbyggnaden av den nya organisationen. Försäkringsbolaget ville senare, 1909 få svar om brandmanskapets övningar.

Vattenfrågan hade diskuterats tidigare och vid ett fullmäktigemöte i oktober 1873 hade en inspektör Nyström (ev från Tarifföreningen) uppläst ett utlåtande om eldsläckningsväsendet i Arvika vari yrkades att köpingen borde anskaffa ytterligare en spruta samt anlägga en cistern. Stämman beslöt att inte skaffa någon ny brandattiralj eftersom man knappt hade folk som kunde sköta den redan befintliga. Vad cisternen Vad cisternen angår anslogs 500 riksdaler för att anlägga en större brunn på någon centralt belägen plats i köpingen där god tillgång på gott vatten förefunnes så att brunnen även kunde begagnas till vattenhämtningsställe. Kunde en plats av dylik beskaffenhet icke erhållas borde vatten ledas till brunnen från någon källa ovanom köpingen.

Tillbaka till artikelregistret.

Skogsbränder förr i Värmland

Den äldsta skogsbranden vi hittat i Värmland inträffade 1685 då en svedjebränning i starka vind spred sig och elden flög åt byn Buberg som nedbrann. Därefter förekommer regelbundna notiser om skogsbränder. En stor eld drabbade Sörmon vid Önnerud, Grava socken i juni 1842 och omkring 800 man från Wermlands regemente kom till hjälp. Den största skogsbranden vi funnit härjade i nordöstra Värmland under juli 1933 och 3000 man deltog i släckningsarbetet. 1933 var det värsta skogsbrandåret i landet sedan 1876.

Utöver lagar skrevs det lokala regler som när sockenstämman i Karlskoga år 1809 förbjöd svedjebränning pga risken för skogsbrand. I 1914 års lag om skogsbrand skulle områden indelas i rotar och för varje rote fanns en fanns skogsbrandfogdar Denna indelning i rotar är äldre. Det vet jag (Björn Albinson) för morfars farfar, Petter Andersson i Lanhöjden, var brandrotmästare redan 1864-68.

Lokala skogsbrandordningar upprättades och i Karlstad antogs den sista i september 1939. Stadens icke planlagda område utgjorde en brandrote. Brandroten hade förråd av släckningsredskap, bestående av erforderligt antal yxor, hackor, spadar, hinkar och dylikt. Redskapen skulle förvaras i Karlstads brandstation. Det mesta är nu skänkt till klubben och finns i vårt förråd i Nässundet.

Skogsbrandbevakning skedde från torn och från 1958 ifördes skogsbrandflyg i Värmland. Klubben hoppas att kunna berätta var alla skogsbrandtorn fanns.

Tillbaka till artikelregistret.

Brandstadga och byggnadsstadga år 1874

En ny "Lag om skydd mot olyckor" har just införts. Den har sitt ursprung i äldre tiders brandstadgor. En del av dem kommer att ske på hemsidan. Vi börjar med 1874 års bygg- och brandstadgor. De kom ut samma dag och byggreglernas brandskydd var samordnat med kraven på städernas brandkår och tillsynen av brandsäkerheten.

Byggnadsstadgan sade att hus får ej vara högre än gatans bredd eller ha fler än fem våningar. Kyrkor, skolor, teatrar, offentliga lokaler och fabriker skulle ha "utgångar till antal och vidd lämpade efter den mängd personer som på stället rymmas". Regler för taktäckning, skorstenar fanns. En byggnad av sten eller därmed jämförligt brandfritt ämne fick uppföras invid gränsen till grannens tomt. I annat fall skulle avståndet vara 15 fot till tomtgränsen. Byggnadsnämnd skulle tillse "att eldfarligheten blir så ringa som möjligt. Detta kallas numera funktionsbaserade krav och införs som nymodigheter i lagarna. Öppna Byggnadsstadgan (pdf).

Brandstadgan och lokala brandordningar reglerade brandskyddet. Städerna skulle bestämma om brandstyrka, förfarandet vid larmning, sotning, hur brandvakt skulle organiseras, hur vatten tas fram och vilka brandredskap som staden skulle hålla och vad den enskilde skulle skaffa. En brandchef ledde stadens brandstyrka och gick brandsyn. Då "skola alla byggnader noga skådas och därvid tillses, huruvida allt blivit iakttaget, som i denna stadga samt stadens byggnads- och brandordning eller eljest är föreskrivet till förekommande vid eldfara eller till lättnad vid eldens dämpande". Öppna Brandstadgan (pdf).

Efter eldsvåda skulle Magistraten eller Poliskammaren ofördröjligen hålla noggrann undersökning för utrönande av orsaken till eldens uppkomst och spridning. Man skulle även undersöka "om föreskriven brand- och räddningsredskap vid tiden för eldens utbrott funnits i gården och varit i gott skick underhållen". Nya lagen ställer åter krav på olycksförloppsundersökning.

Tillbaka till artikelregistret

Hög beredskap för bärgning

1876, elva år efter den stora branden i Karlstad brann ett av de återuppbyggda husen. Huset kunde inte räddas men det mesta av lösöret bärgades och ställdes in på en annan gård där för övrigt ett stöldförsök kunde avvärjas i sista stund.

Man levde fortfarande i skräck för eldsvådor och fastighetsägaren hade allt ordnat för en snabb utrymning av lösöret. I huset fanns yxor för att hugga upp låsta skåp med, tomsäckar i linneförrådet, korgsängar i porslinsskåpet mm. Tack vare dessa förberedelser blev det mesta utburet i tid.

Tillbaka till artikelregistret.

Albin Motor

Lars Albin Larsson startade i Kristinehamn en mekanisk verkstad med gjuteri år 1900. Företaget hade Albin som varumärke och bytte senare till namnet Albin Motor. Den stora produkten var båtmotorer. 1928 presenterade man sin första motorspruta, Albin 35, som kunde bogseras efter en bil eller dragas av två man. Den hade en patenterad anordning för uppvärmning och upptining av pumpen vintertid. Kapaciteten var 1000 l/min vid 9 kg/cm². AB Pumpindustri i Göteborg (API) var en konkurrerande pumptillverkare. Företagen inledde senare ett samarbete och API använde Albin-motorer till sina sprutor. Brandkårer, företag och statliga verk rustade upp sitt brandförsvar med Albinsprutor. De såldes även på export och Sydamerika blev den största marknaden.

Under världskriget ökade behovet av motorsprutor och Albin 800 med kapaciteten 800 l/min kom i produktion 1941. Luftskyddsinspektionen inköpte 1000-talet sprutor samt brandarmatur, slang och personlig skyddsutrustning.

Albin 800 hade inte en Albin-motor utan man hade valt den engelsktillverkade Ford Prefectmotorn. På grund av kriget tog leveranserna slut. Albin fick tillstånd att tillverka motorn men hade inga ritningar. Men en motor plockades isär, ritades av och redan efter sex månader kunde de första motorerna (S-4) monteras och provas.


Programmet utökades med motorsprutor med kapacitet på upp till 3000 l/min samt
en lätt bärbar skogsbrandspruta, Albin 200. Man gjorde även frontpumpar för brandbilar och en handdriven sk blockpump. Företaget hade 1944 som mest 580 man anställda. Man hade en industribrandkår som ingick i kommunens reservbrandstyrka.

1955 kom krav på luftkylda motorer till brandsprutorna och 1957 presenterades Albin 900 med Volkswagenmotor. API och Albin Motor träffade avtal om tekniskt samarbete vilket innebar att API lade ner produktionen av motorsprutor och i stället tillverkade vissa pumpar åt Albin. Civilförsvaret köpte hundratals sådan sprutor. En ny mindre och bärbar spruta utvecklades för skogsbrandförsvar och industribrandkårer. Den kallades Albin 200/70 fick en motor från Husqvarna och pump från API. Den monterades av Albin. (ur Albin 100 år)


Albin 25 från 1933

Tillbaka till artikelregistret.

Vaktavdelningen (Fröding)

Det lär finnas folk, som undrar, om icke en sprutmönstring bara är ett skoj tillställt för att roa staden pojkar och pigor. Det säges, att när sprutchefer och andra högre generalspersoner i brandrullan mötas med sina rödmålande brickor i halsen, då småle de. Det påstår, att hela den borgerliga sprutarmén allt bra mycket liknar tillfälliga amatörer, som spela folk på teatern för femti öre per afton, sådana där litet förlägna och tafatta, men samtidigt litet galghumoristiska privatpersoner på scenen.

Men ingenting av allt detta är sant. En sprutmönstring är ett allvarligt skådespel. Det gäller ju att ordna försvaret mot en eventuell storbrand och allmänna brandkårens mobilisering är ett imponerande skådespel.

I all synnerhet värdig är vaktavdelningen, av vilken jag själv har den äran att vara medlem. Vi tillhöra allesamman de högre samhällsklasserna, idel bankbokhållare och häradshövdingar, skoladjunkter och tidningsredaktörer. Vi komma inte flängande som sprutavdelningen och räddningskåren. Vi komma långsamt promenerande med käpp och hög hatt och medelålders kulmage.

Vår egentliga uppgift är att avspärra gatan. Kommer någon och vill bryta sig igenom oss, så ställa vi oss bara bredbentare, sätta ut magen litet mera, peka med käppen och säga: "Ser ni inte att gatan är avspärrad". Då drypa de genast av. Det är ingen, som törs opponera sig mot en, som ser ut som en stadsfullmäktig. "Jaså, det är vaktavdelningen", tänka de och avlägsna sig utan att säga så mycket som muck.

När vi komma tågande med våra överrockar och glasögon och breda figurer, uppstår ett sorl bland folket och butikflickorna komma ut på butikstrapporna för att se på oss. "Se där kommer vaktavdelningen", säga de, "det är en grann trupp, sådana skulle de ha i krig!"

Vaktavdelningen skall icke komma den allmänna vördnad den åtnjuter på skam. Vaktavdelningen skall veta att göra sin plikt.

Gustav Fröding i Karlstad-Tidningen den 21 april 1894

Tillbaka till artikelregistret

Konbottnade brandhinkar

Fram till 1921 svarade "bruket" Mölnbacka-Trysil för brandförsvaret i Forshaga som tillhörde Grava kommun. Den som var uttagen att ingå i langarkedjan skulle vid larm medtaga en hink. Kontentan blev att slaskhinken som var den sämsta togs med. När branden var släckt såg man till att byta upp sig. Brandkåren hade därefter ett antal dåliga och framförallt rostiga hinkar. Uppdraget gick därför till fabrikens plåtverkstad att tillverka ett antal hinkar med konad botten. Arbetet utfördes av plåtslagare Ragnar Witsch som senare blev brandchef i Forshaga kommun 1947 - 1967.

Fördelen med den konade bottnen var att det inte gick att ställa ner. Möjligen var den användbar vid potatisupptagning då den kunde ställas i fåran. Sedan fick brandkåren ha sina hinkar i fred. (Berättat av Bo Wennerström, fd brandchef och yrkeslärare mm i Forshaga)

Tillbaka till artikelregistret.

Nils Ericson, stadsplanerare

Nils (1802-1870) var bror till John och är känd som kanal- och järnvägsbyggare. Han var chef för SJ:s uppbyggnad av järnvägsnätet och stambanorna. Han gjorde även moderna stadsplaner. När Vänersborg brann i oktober 1834 förstördes 80% av staden. Branden gav fria händer för att göra en ny stadsplan. Staden blev först med att tillämpa moderna principer för återuppbyggnad. Stadsplanen gjordes av Nils Ericson. Sedan Gävle brunnit i juli 1869 reste sig ganska snart det nya Gävle med raka trädkantade gator, esplanader som skulle fungera brandhinder. Mannen bakom verket var Nils Ericson som på kort tid ritade den nya stadsplanen.

Tillbaka till artikelregistret.

Brand i Karlskoga 1903

På morgonen den 1 december 1903 började det brinna i Ekebo som var ett större tvåvånings trähus vid torget i Karlskoga. Det visade sig senare bero på en spricka i skorstensmuren. Några av innevånarna sov ännu och väcktes av dån och tjut från ett rum på övre våningen där fotograf Albin Anderssons hushållerska bodde. Fotografen, som ännu inte stigit upp, öppnade dörren till rummet och fann att det var rökfyllt och att det brann i taket. Han stängde dörren, kastade på sig ett ytterplagg och sprang ut för att hämta hjälp. Borgarbrandkåren var på plats med sina sprutor inom tio minuter och kunde lätt ha släckt branden om det funnits tillräckligt med vatten. Men vatten fanns bara i sjön så man fick ta hjälp av 40-50 hästar för att köra fram vatten till Bofors ångspruta som rekvirerats.

Flera byggnader var hotade och hade vinden varit ogynnsam kunde eldflagor även nått kyrkan. Ett brandsegel spändes över en fastighet intill. Bilder visar hur man hade täckt stora delar av detta hus med segeltyg. Det lär ha blivit panik när röken började välla ut ty en köpman förvarade fotogen och olja i huset.

Elden kunde släckas och delar av huset räddades trots att branden var så häftigt att bara skorstensstockarna blev kvar av den brunna delen. I den räddade delen kunde köpmannen Ekstrand snabbt inrätta en provisorisk affärslokal.

Då utrustningen som användes var enkel krävdes insatser av ett stort uppbåd folk. Branden i det Ekstrandska huset blev en tankeställare vid organiserandet av Karlskogas brandkår. Intresset för brandväsendet hade varit stort under flera år och det första brandreglementet fastställdes i augusti 1897. Det stagades om vite vid försumlighet men belöningar kunde också utdelas. De som kom först till ett brandställe med vattenfyllda tunnor och anmälde sig till brandbefälet fick t ex 3 kr.

På den tiden fanns en 12-mansspruta i spruthuset, en 4-mans i kyrkans vapenhus och några på andra platser. Vattenkärror var stationerade vid tingshuset, kyrkogården och fattighuset. Personalrullan hade en noggrann rangordning av befäl, standarförare, sprutmästare, strålförare, pumpare osv. Var och en hade sitt tjänstetecken. Förteckningen upptog fler än 250 personer vilket innebar att så gott som varje man i lämplig ålder hade någon uppgift.

Också Karlskogas vattenproblem behövde lösas och utöver hushållens behov ansågs det angeläget att det fanns god vattentillgång för eldsläckning. Ett alternativ med en stor branddamm var aktuellt en tid men man beslutade efterhand att anlägga en vattenledning. Den blev klar i slutet av 1905 och då var det dags att utreda en ny organisation för brandsläckningen.

Först skulle ett nytt spruthus byggas vid torget. När det blev klart 1908 såg man över organisationen. 1909 inrättades en fast anställd brandelitkår som bestod av en förste och en andre förman, en reparatör och minst åtta brandsoldater. Det var inte en yrkeskår utan en kontrakterad elit på vilken man kunde ställa större krav än på den allmänna brandkåren som byggde på stor uppslutning.

Detta exempel från Karlskoga visar åter hur brandskyddet utvecklats i takt med ny teknik och utbyggnad av infrastruktur. Det visar också att man även för 100 år sedan var väl organiserad och kunde begränsa bränder i trähus.

Underlag från hembygdsböcker från Karlskoga och Algot Holmströms bok "Karlskoga".

Tillbaka till artikelregistret.

Brandförsvaret i Storfors

Hertig Karl av Värmland, senare Karl IX (kung 1604-1611) uppmuntrade bergshanteringen. 1588 köpte han frälsegården Fors och anlade ett hammarbruk vid Storforsen. Som på andra platser växte en samhälle upp kring bruket som senare blev Storfors Bruk. Bruket skötte det mesta inklusive brandsläckning. 1907 inleddes ett nära samarbete med Uddeholm AB. I historieböckerna finns beskrivning av bränder och utvecklingen av brandskyddet;

1809 brann Storfors Herrgård ner. Troligen pga oförsiktighet med ljus på vinden. I mars 1812 finner vi att kvarnhusen vid Storfors hade brunnit hösten innan. Därför beslöts att teckna brandförsäkring på den nya kvarnen samt byggnader vid Lillfors och Nykroppa masugn. 1821 brann Lillfors hammarsmedja. Senare samma år ser vi att det med anledning av alla bränder i Storfors inrättades ett omfattande brandförsvar - Storfors första. 1822 skaffar bruket två stora brandsprutor med slangar och annan brandredskap. I september samma år hade brännbara ämnen inlagts i en bälg vid södra smedjan och antänts. En 17-årig yngling flydde på en stulen häst, infångades, förhördes, erkände och dömdes till 20 dygns vatten och bröd. Därefter blev han bortkörd från bruket.

Det nya rörverket blev klart 1896 och året därpå hade man byggt det vackra Spruthuset. Olyckor och bränder fortsatte. 1912 skedde en explosion i en galvaniseringscistern vid rörverket. En arbetare omkom och en skadades. Flytande zinkmassa antände byggnaden och arbetsmetoden övergavs. 1916 tog man fram förslag till förbättrat brandväsendet och bildade en elitkår på 20 man plus reservkår på 450 man. En liten ångspruta, en tolvmans handspruta, tre tvåmans handsprutor med tillhörande slangar och kopplingar skulle skaffas. En vattenledning med brandposter drogs fram inom industrin.

1918 lovordas Uddeholms AB av försäkringsbolaget för sina brandkårer i Storfors, Hagfors, Munkfors och Björneborgs bruk. Nästa storbrand inträffade 1919. Då brann ladugården som hörde till bruket. Orsaken var troligen ett elektriskt fel. Tidningarna skrev att rörverkets arbetare "sökte energisk med ångsprutor och övrig släckningsattiralj hindra eldens synnerligen häftiga framfart men måste till slut uppgiva alla försök". 1924 uppstod en vindsbrand på Storfors Herrgård. Branden orsakades av en trasig skorsten. Hela vinden berördes och inredningen i underliggande våningar förstördes av vatten.

En ny storbrand inträffade 1935 då rörverket totalskadades. Gnistor tros att antänt ett nytjärat tak. Fem brandkårer kämpade mot den branden. Året därpå, 1936, var det dags igen och kalldragverket lades i ruiner. Branden blev häftig vilket delvis berodde på att allt i verket var genomdränkt av olja. I en senare historiebeskrivning skrivs att bränderna gav anledning till en modernisering av anläggningarna. 1987 brann det gamla rörverk igen, värsta branden på 50 år, och ett antal småindustrier blev hemlösa.

Storforsverkens industribrandkår skötte brandsläckning åt kommunen fram till januari 1970. Då övertog Kristinehamns stad ansvaret för brandförsvaret i Storfors kommun. En ny brandstation ersatte Spruthuset 1973. Nu är Storfors brandkår en enhet inom Bergslagens Räddningstjänstförbund.

Tillbaka till artikelregistret

Brand hos Elis i Taserud

Elis bodde utanför Arvika och var en av de mest knipsluga bland alla knipsluga jössehäringar. Nu kom det naturligtvis en hel mängd intresserat folk för att få se eldsvådan. "Det är för eländigt, att det skall se så illa ut här på gården när en får så mycket rart främmande, var Elis reflektion då han såg publikfrekvensen. Dagen efter mötte han en beklagande medmänniska "Ska ni bygga upp verkstaden igen?" frågade denna. "Ja jag gör nog det, men då bygger jag en biograf" blev svaret. Medmänniskan förstod inte riktigt Elis tankegång utan invände "Kan det löna sig därborta i Taserud, där det är så litet folk". "Hå kors" svarte Elis, "jag hade en liten enkel tillställning hemma i går och det var inte måtta på så mycket folk det kom. NWT 3.4.1924

Tillbaka till artikelregistret

Eda kyrka räddades

En aprilmorgon 1914, vid fyra-tiden, var två män på väg för att grusa landsvägen. När de passerade Eda kyrka upptäckte de rök från kyrktaket över sakristian. De rusade till sockenstugan och väckte den gamle kyrkvaktaren Adam Levin som lämnade dem nycklarna och bad dem skynda upp i tornet, öppna luckorna och ringa med klockorna till dess han kom dit.

Anders Nilsson väcktes av klockringen strax före klockan fem och begav sig fortast möjligt till kyrkan. När han kom fram till kyrkan, kom de körande med den stora brandsprutan från Charlottenbergs bruk och en spruta från tobaksfabriken. Mycket folk hade kommit till platsen och man hade rest en brandstege till kyrktaket. Verkmästaren från Charlottenbergs bruk klättrade djärvt upp på taket, rev bort skifferplattorna och högg hål i yttertaket i närheten av brandhärden. Med den stora sprutan angrep man nu branden från utsidan medan en annan spruta placerades i koret.

Det värsta var att få tag i tillräckligt med vatten. Förutom från brunnen bildade man brandkedjor från diken och pölar till sprutorna och de medförda tyghinkarna vandrade snabbt fram och tillbaka. Allt lösöre och handlingar bars ut ur sakristian och man var beredd att bära ut altartavlan och ta ner ljuskronorna. Dess bättre gick släckningen bra och efter en dryg timme hade man elden under kontroll fast den tidvis sett hotande ut. Elden hade förorsakats av överhettning av muren från sakristian där man eldat på söndagen.

I kyrkostämmans protokoll uttalas ett varmt tack till alla som genom resolut och berömvärt uppträdande under stora risker ingripit och genom hårt arbete räddat kyrkan. (ur Eda i gammal och ny tid).

Tillbaka till artikelregistret

Elektriciteten som brandrisk

Steget till elektrisk kraftöverföring togs i Värmland av Aggruve bolag som bearbetade ett litet malmfält mellan Nordmark och Filipstad. Man hade fyra turbiner på samma axel och en generator på 30 hkr. Den 2,4 km långa ledningen överförde 20 hkr vid 550 volts spänning. Det var landets tredje inom gruvhanteringen och togs i drift 1891. Under senare hälften av 1800-talter hade vattenhjulen successivt ersatts av turbiner. De ökande kraftresurserna gjorde det möjligt att koncentrera driften från många små enheter till färre anläggningar med mångdubbelt större kapacitet. Elektriciteten utnyttjades i Värmland för belysning först på ytterligt brandfarliga platser såsom de stora sågverken och massafabrikerna. De tidigaste kraftstationerna, sk lyshus, byggdes på bruken i Klarälvdalen i slutet av 1880-talet. För drift av valsverk och smideshammare ersattes vattenhjulen med direktdrift från effektivare turbiner men anläggningarna var fortfarande bundna till vattenfallen.

Det första försöket i Sverige att frigöra ett valsverk från direktdriften gjordes 1902 vid Storforsverken. Där överfördes 400 hkr vid 550 volt från en nybyggd kraftstation på 600 m avstånd från verken. Fördelarna var så stora att elektrifiering fortsatte. Byggnaden finns kvar nedanför Spruthuset.

Problemet med kraftöverföringar på långa avstånd kvarstod. För att minska förlusterna krävdes så högre spänningar än vad
likströmsmaskiner kunde åstadkomma. Överföring på avstånd över 10-15 km lönade sig inte. Det var först genomövergång till växelström i början av 1900-talet som det blev ekonomiskt med kraftöverföring på längre avstånd. Då började man bygga kraftstationer utanför fabriksområden. Vid sidan av industrin började städerna att intressera sig för elektriciteten som belysningskälla. Karlstad tecknade ett avtal med Dejefors och i augusti 1906 levererades den första kraften. Det fanns då ca 400 gaslampor i stadens centrala delar och i ytterområdena ett 70-tal fotogenlampor. Den första elektriska gatubelysningen kom till stånd 1908 och gasbelysningen slopades helt 1927. (Ur boken Struktura, Värmlands Museum)

Tillbaka till artikelregistret.

Brand i Storfors 1911

På morgonen den 14 februari 1911 brann det i ett vindsrum i egna hemmet Annelund. Protokollet från sammanträde med Kroppa sockens brandstodskommitté redovisar besiktning och värdering av den uppkomna skadan. Förutom den skada som uppstått under släckningsarbetet fanns inga bristfälligheter å murar och eldstäder undantagandes en springa mellan muren och förbindelseröret till kakelugnen i gavelrummet. Springan kan ha uppkommit före branden eller på så sätt att det vatten som under släckningsarbetet i riklig mängd insprutades kunnat bortskölja en massa murbruk. Förbindelseröret var ej invändigt försett med plåtrör vilket var det vanliga. Eldhärden hade varit kraftigast i golvet framför kakelugnen ty där var både golv, fyllnad och trossbotten samt panelbrädorna i kökstaket fullständigt genombrunna. Brandstodsavgift var betald och det fanns reglementsenlig brandredskap på stället.
 
Det började med att paret Carlsson som bodde i huset vaknade av smällar och knakningar. Eld syntes i mellantaket. Carlsson försökte först släcka med det vatten som fanns i köket. Vatten hämtades sedan i en närbelägen källa och det bar mannen upp på övre våningen men han kunde inte komma in i rummet där det brann. Grannarna väcktes och kom med mera vatten. När detta inte hjälpte så räddade man ut de två barnen och bar ut möbler. Någon sprang för att påskynda släckningsredskapens ankomst. Rättare Falk, på Storfors gård, ringde i gårdens klocka och börja sela hästar för vattenkörning. Gårdens jungfrun sprang och väckte hos kusken Carlson och sedan till portvakten i rörverket för att få honom att blåsa brandsignaler.
 
På grund av att en mängd folk skyndsamt tillstädsekom med Brukets brandsprutor och annan attiralj lyckade det ganska snart att begränsa elden så att endast gavelrummet och delvis vinden blev förstörd. Lägenheten i övrigt blev skadad av värme, rök och vatten.
 
Carlsson hade på kvällen varit i gavelrummet och snickrat och då eldat i kakelugnen. Han antog att eld spridit sig ut ur förbindningen som saknade plåtrör. Elden kan ha följt den papp som var spänd på väggen eller så kan brand nedfallit från taket och antänt golvet. Kommittén kunde inte helt utreda orsaken till branden.
 
Boningshuset var försäkrat för 3000 kr därav fanns i behåll efter branden värden för 1333 kr. Skadan ersattes med 1667 kr samt 1158 kr för lösöre.
 
Det är ett bra exempel på hur man med gemensamt arbete räddade ett hus. Räddning av möbler hann man genomföra och brandorsaken undersöktes. Tiden från brandstart till övertändning var då mycket längre än vad den är nu. Nu kan det gå på 3-4 minuter, 1950 tog det upp till 15 minuter.

Tillbaka till artikelregistret.

John Ericsson i London

Världens första ångspruta konstruerades 1829-30 av John Ericsson och John Braithwaite i London. Denna ångspruta blev förebilden till senare maskiner och vi har därför alla skäl att betrakta John Ericsson som den verklige uppfinnaren av ångsprutan. Den första maskinen användes för att prova tekniken. Effekten var 10 "hästars". Efter lyckade prov gjordes en mindre maskin med effekten 6 "hästar". Sprutan klarade att ge 680 l/min vid ett tryck av 30 meter vattenpelare. Ångpannan kunde på bara 10 minuter åstadkomma nödvändigt ångtryck och Ericsson föreslog att pannan skulle hållas fylld med varmt vatten för att snabbare få upp trycket. Han sa särskilt att den vid brand skulle larmas direkt - utan mellanhänder. En av sprutorna försågs med en vattentank varur sprutan kunde få sitt vatten när den inte kunde placeras intill vattentag eller vattenledning. Var detta världens första brandfordon med vattentank? Vid branden i The Argyle Rooms år 1829 fick sprutan för första gången visa vad en dög till. Den slungande vattnet över taken på de högsta husen och var i gång oavbrutet i fem timmar, medan ”eldgossarnas” (anställda av olika försäkringsbolag) små handsprutor från början blev obrukbara, då vattnet i dem frös till is i den starka kölden. En kommitté , som tillsattes för att avge yttrande om den nya sprutan, kom till de mest löjeväckande resultat. Von Rosen har berättat därom; Sprutan kanske är bra, sade man, men så mycket vatten, som den gör av med, finns inte i hela London. Vad skall våra eldgossar leva av, om staden köper sprutan? Vi måste i så fall taga hand om deras hustrur och barn och det blir en högst onödig utgift. Allt det vatten, som den slungar ur, måste förorsaka dimma och sådant har vi gunås nog av. När John Ericsson ändå, som ett sista försök, lät sin spruta arbeta alldeles gratis vid flera eldsvådor, skar ”eldgossarna” av slangledningarna och ställde till så mycket förtret, att både han och Braitwaite slutligen tröttnade och drog sig ur leken. Trots att sprutan fungerade kostnadsfritt vid flera bränder i London och med stor succé möttes dem med bestämt motstånd. Det dröjde till 1852 innan ångan accepterades i London. Sprutan har kallats "Braithwaite´s steam fire engine” men Ericsson förklarar att de byggdes efter hans design och fortsätter - "Efter att ha kommit med originalidén, utvecklat och förfinat ett nytt system gör jag anspråk på att vara fader till ångsprutan. Villigt tillstår jag att utan det förtroende och den frihet som jag fick av min vän och värd, John Braithwaite, hade det inte varit i min makt att kunna omsätta mina planer i verkligheten." Fyra eller fem sprutor tillverkades i England. Den som kom i bruk var försedd med fjädring och den sprutan togs med på en uppvisningsresa till Frankrike där den med stor succé användes i flera städer. Dessutom hann man med besök i Moskva med samma framgång. En fjärde, särskilt vacker konstruktion, som kallades "The Comet" bygges till kungen av Preussen (1832). Berlin blev därmed den första huvudstad i världen, som använde sig av John Ericssons ångspruta. Den var märkt "from Braithwaite & Ericsson”. Efterfrågan på ångsprutor var emellertid ringa och produktionen inställdes. Ingen är bevarad.

Tillbaka till artikelregistret.

Brandväsendet tidigt 1800-tal

Brandväsendet i Karlstad var liksom i alla dåtida svenska städer föga effektivt, fastän man tidvis, i synnerhet efter varje inträffat eldsvådetillbud sökte åstadkomma förbättringar. Någon frivillig brandkår kan man näppeligen tala om. Åtminstone förekom ej några övningar. Det var först på 1830-talet som en frivillig brandkår bildades. Övningar företogs esomoftast på Stora Torget där brandredskapen provades, man marscherade, hoppade från tak till tak. Men så småningom slappnade man av och främsta orsaken härtill var att brandkåren ej fick tillfälle att visa vad den kunde. Eldsvådorna hade totalt uteblivit. Magistraten försökte genom en mångfald förordningar och förbud att på allt sätt förekomma eldsolyckor. Och för varje gång en sådan inträffade skärptes bestämmelserna och ökades vaksamheten på ett sätt som ofta gick till betydande överdrifter. 1865 fanns i två spruthus. I dessa förvarades den gemensamma brandattiraljen. De tre svaga sprutorna förmådde knappt med sina strålar nå upp till taket av ett tvåvåningshus. Ur Karlstad brand 1865, Nygren.

Tillbaka till artikelregistret.

Filipstads brand 1694

Efter den stora branden som härjade 85 gårdar gav Karl IX staden stora skogsområden så att man inte skulle lida brist på ved och virke. Men det var just på grund av bristen på skog som kungen förordnade att staden inte finge återuppbyggas. Bergsmännen var nämligen ängsliga att skogarna i trakten skulle bli så hårt åtgångna att de ej kunde förse dem med gruvvirke och kolningsved. Alla, även de som hade sina hus i behåll "skulle från Philippstad afflytta" och staden degraderades till marknadsplats. Stadsborna stannade dock kvar. I april 1700 företogs den första s k ruineringen då många med våld utdrevs och sannolikt fick sina bostäder demolerade. Det blev dock protester som ledde till att staden fick köpingsrättigheter 1720. Fullständiga stadsrättigheter fick man dock inte tillbaka förrän 1835.

Tillbaka till artikelregistret.

Försäkrade järnbruk mm

Allmänna brandförsäkringsverket bildades 1782 och tecknade brandförsäkring på fast egendom såväl i städerna - utom Stockholm - som på lande