Samlade artiklar ur klubbens infobrev om utvecklingen i Värmland.



Dammexplosion hos Wasabröd 1951

En dammexplosion skedde i en mjölbe­hållare varvid brand uppstod. Tre små bränder upptäcktes och var antända av vär­men från explosionen. Alla berörda hand­lade rätt och fick en upplevelse av ”ska­pande mitt i förödelsen” vilket kan med­verka till en positiv dynamik i allt brand­skydd och som en värdefull faktor när det gällde att upprätthålla intresset. Detta var mycket viktigt. Industribrandkårens folk, två mjöl­nare och en förman medverkade direkt.

Samma känsla måste rengöringspatrullen fått eftersom de före explosionen skött damningen så bra att det inte blev några större skador av sekundärexplosioner. Dessa uppstår när damm i lokalerna virvlas upp och exploderar och är ofta mycket värre än den första explosio­nen. Hos Wa­sabröd var det troligen ingen sekundär.

Rengö­ringspatrullen hade bevisat att de haft en mer meningsfylld uppgift än man kunnat tro. Patrullens ar­bete gällde mer än hygienen. Avdam­ningen hade spelat den allra största rollen i det förebyggande brand­skyddet. Tristessen i ett primitivt ar­bete kan därmed lättare övervinnas och det be­tyder mycket för ar­betarna att få veta detta. Ofta skapas en elegantare arbetsme­tod och i detta fall skulle det antagligen köpas en ny av­sugningsan­läggning för att ersätta den vanliga dammtorkningen.

Tillbaka till artikelregistret

Brandfarliga ålderdomshem i Värmland 1957

Socialstyrelsen gjorde 1957 en genomgång av landets ålderdomshem och deras brand­skydd. I Värmland fanns då 99 hem med 1674 pensionärer. 47 av byggnaderna be­dömdes som brandtekniskt undermåliga. De saknade au­tomatiskt brandlarm, full­goda utrymnings­vägar och brandhärdig beklädnad i på vägg och tak.  Man noterade att många av dessa pensionärer inte bodde på bottenvåningen och att de var mindre rörliga än övriga människor samt att perso­nalen många gånger kommer att var otill­räcklig för att hantera ett allvarigt tillbud samtidigt som det, framförallt på lands­bygden kan dröja tills man får brandkårs­hjälp.

Vid denna tid fanns i Sverige ca 1500 ål­derdomshem med ca 36000 vårdtagare. Av dessa fanns ca 1300 på landsbygden med 22000 boende. Bakgrunden var att Statens Brandinspektion ville utreda hur det var ställt med brandskyddet. Den citerade arti­keln fanns i Brandkårstidskrift 1958.

Tillbaka till artikelregistret

Väse brandkår räddade Grynverket 1957

Brandkåren i Väse fick larm om brand i Grynverket den 26 juni. Redan efter tre minuter anlände 11 man med två brandbi­lar. Lågor slog ut från en ventilations­trumma i fasaden. Släckningen var då på­börjad av en anställd som också var med i brandkåren. Han kunde orientera utryck­ningsledaren. Hela kvarnverket var fyllt av rök och det var en osektionerad träbyggnad i fem våningar med mycket brandfarligt damm.  Faran var överhängande att bran­den skulle spridas. Rökdykare med frisk­luftapparater och brandmän med rökmas­ker angrep branden genom fönstren med smalslangar.  De stod på skarvstegar. Ele­vatorer och transportö­rer kontrollerades och den synliga branden från trumman be­kämpades. Efter ca 20 minuters intensivt arbete var branden begränsad.

Det fanns smalslangsuttag inomhus på varje våning samt en branddamm i närhe­ten. Brandpersonalen var väl övad och hade god lokalkännedom i fabriken. Man hade tillgång till fullgod rökskyddsmateriel och var övad att använda densamma. Det noterades också (Brandkårstidskrift 1958) att orderhögtalare var till god hjälp för släckningsledningen.

Kåren tilldelades försäkringsbolagens Eldsläckningsplakett som tack för för­tjänstfullt släckarbete. I friskluftapparater användes den vanliga luften via en 10 – 20 meter lång slang. Om den blev längre fick man pumpa in luft. Man kunde vistas i rö­ken men bara inom ett begränsat område. Klubben visar en sådan i Spruthuset.

Tillbaka till artikelregistret

Vattendimma och skum provades i Karlskoga 1948

Hösten 1948 genomfördes släckprov i Karlskoga. Finfördelat vatten för släckning av vätskor hade redan provats på flera håll i landet. Vattendimma hade blivit populärt med sk Fog-Nozl-rör som under kriget utvecklats för fartygsbränder. Nu ville man även jämföra med traditionell skumsläckning. Proven skulle motsvara släckning av stora fatupplag med eldningsolja, toluol, bensol och liknande. Dessa vätskor fanns i stora mängder hos Bofors – Nobelkrut och man ville veta om brandkåren tillsammans med industribrandkåren hade tillräckliga resurser.

Bränder anlades i två gropar med ytorna 35 m2 och 100 m2. I stora gropen placerades 12 tomma 400-litersfat som skulle försvåra släckningen och likna lagren.

Proven visade att vattendimma lätt kan släcka eldningsolja på ganska stora ytor men klarar inte toluol eller bensol. Vattendimman kunde driva elden fram och tillbaka men strålningsvärme och glödgande tomfat gjorde att det uppstod återantändningar mycket hastigt.

Skum kan ganska snabbt släcka toluol eller bensolbränder. Upphettade metallföremål nedkyls med riklig påföring av skum. Återantändning skedde först efter flera minuter där skumtäcket öppnade sig. En viktig slutsats var att ganska stora mängder skumvätska snabbt måste forslas fram till brandplatsen. Ur Brandkårstidskrift 1950.

Tillbaka till artikelregistret

Sunnes utbildning 1950

Sunne hade vid denna tid många bilmekaniker, hantverkare och handelsanställda med be­stämda arbetsplatser som borgarbrandmän. Verkstadsarbetare kunde vara lämliga men hade ofta svårt att lämna sin maskin vid larm. Kåren stävade efter spridd ålder och satsade på att alla skulle trivas. Brandkåren i Sunne köping hade 20 man plus befäl samt en reservstyrka på 30 man. Sunne sockens brandkår hade 42 man plus reservstyrka på 50 man. Utbildning sköt­tes med stöd av centralt framtaget material. Brandmän hjälpte till som instruktörer. Det fanns även två skogsbrandrotar som kåren träffade och informerade under trivsamma former.

Brandskyddets Dag genomfördes första gången 1948 och alla avdelningar visade upp sig på torget liksom Karlstads nyaste brandbil. Sprutmönstringen, Sunnes eget vattenfall, var ett uppskattat inslag med 20 strålar i höjden. Alla kunde se brandkårens praktiska övningar och färdigheter. Tanken var att genom en intresserad allmänhet skapa både respekt och förtroende. All fick också se hur pengarna används. Två timmar höll man inför en stor publik som också fick se hur handbrandsläckare används. Ur Brandkårstidskrift 1950

Tillbaka till artikelregistret

Bofors - Nobelkruts brandskydd 1949

Vid sprängämnestillverkning i Björkborn (Nobelkrut) fanns en särskild brandskyddskommitté och en elitbrandkår (frivilliga arbetare och arbetsledare) samt verkskyddets brandavdelningar. Efter 1940 års olycka hade företaget byggt en ny brandstation där man hade två brandbilar, redskapskärror motorsprutor. Utöver befäl fanns 28 man i kåren samt ca 120 andra. Sju man var alltid i beredskap tillsammans med en ingenjör som vakthavande brandchef samt en verkmästare. Den genomsnittliga utryckningstiden var bara två minuter. Kåren hade nattliga orienteringsövningar och även en fyra km lång tävlingsbana med olika moment i ett tjugotal kontroller. En kamratförening för nytta och nöje ordnade bla årsfester med underhållning där fruarna deltog verksamt.

Inom det stora området fanns 500 byggnader. För släckning hade man utomhusbrandposter med egna pumpstationer. I träkurer runt anläggning fanns för första insats 100 m slang, strålrör och yxa. De var alltid kopplade. Det fanns en egen brandskåpsanläggning och för att larma Karlskoga brandkår hade man ett särkilt brandskåp i vaktlokalen.

I lokalerna fanns mycket utrustning för förstainsats och på många håll fanns spolslangar. Nästan all manlig personal övades årligen. En gång i veckan var det inspektioner av brandbefälet som även gjorde oregelbundna kontroller. Ordning och renlighet angavs som A o O i säkerhetsarbetet. (Ur Brandkårstidskrift 1949). Bolaget gav 1953 ut en handbok med råd och föreskrifter för arbete vid krut, sprängämnes- och ammunitionsavdelningarna där många kemiska ämnen beskrevs. Den skriften fanns på många kårer som stöd vid första insats och riskbedömningar.

Tillbaka till artikelregistret

Gasolexplosion utanför Karlstad 1951 – regler saknades

En tidig sommarmorgon 1951 skedde en svår explosion och brand i en villa vid Aspsäter utanför Karlstad. Man hade en nymonterad gasanläggning i köket. Frun kände lukt av gasen när de skulle koka frukostkaffe. Hon hade börjat vädra och varnat sin nyvakne man. Mannen hade inte förstått vad hustrun varnat för och tände gasspisen. Då blev det en kraftig explosion i gasolen som fanns i köket. Mannen om­kom och huset förstördes.

På den tiden var sådana installationer ny­modiga. Från centralt håll hade man ansett att tiden inte varit mogen för regler. An­läggningarna och riskerna var också nya för brandkåren och de som gick brandsyn. Olyckor hade inträffat när gasolkök använ­des där det också fanns köksspisar.  Gasol­behållaren i olyckshuset var placerad in­omhus i en oventilerad garderob.

Brandchefen Gösta Wendel skrev en arti­kel där han efterlyste mer regler och anvis­ningar. Han menade att anvisningarna var för allmänt hållna. De saknades helt för lågtrycksystem. Wendel önskade detalje­rade regler för hushållsinstallationer. En anmälningsskyldighet övervägdes i Karl­stad. Tydliga anslag på fastigheten behöv­des och det föreslogs att alla anläggningar skulle godkännas före de togs i bruk.

Brandsyneförrättare behövde stöd för be­dömningen och vanlig brandsyn med stöd av brandlagen var svårt att hantera. Statens Brandinspektion hade gett ut ett cirkulär för oljeeldning vilket kunde vara en modell att använda. Kontroll borde ske av den lokala brandmyndigheten och inte av den järnhandlare som levererar gasen. Det var leverantörens som hade detaljföreskrifter och dess borde tas in och ges ut av en cen­tral myndighet.

Sprängämnesinspektionen var på gång med bestämmelser och de skulle gälla från ja­nuari 1952. De kommande reglerna refere­rades som svar på Wendels artikel. Även den störste leverantören (Svenska Skiffe­rolje AB) var positiva till att brandsyneför­rättare skulle göra besiktningar med stöd av bestämmelser från myndigheter.

Underlag från Brandkårstidskrift 1951

Tillbaka till artikelregistret

Storbrand i Karlstad stoppad 1838

Risken för en stor olycka blev efter flera timmars allmän oro avböjt den 5 febru­ari 1838 då vådeld hotade att utbrista i den utmed stora gatan belägna flygeln till handlanden Malméns hus vid torget och varav hela kvarterets brand möjligen kun­nat bliva en följd, emedan de närliggande husen äro tätt sammanbyggda. Elden, vil­ken befanns uppkommit genom stark eld­ning i samma kors, med timmerväggar emellan stående, och vid de tunna ni­scherna fastmurade kakelugnar, varav stockarna bakom tog nödeld och började kola, röjdes genom stark rök, utan synlig låga, i alla fyra rummen, särdeles efter middagen, tills man omkring kl 5, efter att förgäves ha efterspanat elden, började nedriva murarna, då förhållandet upptäck­tes och släckning blev möjlig. En stor mängd människor hade emellertid kommit i rörelse och sprutorna blivit framkörda. Omkring kl 7 var elden äntligen släckt, sedan man måst nedtaga skorstenen samt kakelugnar och murar i de fyra ombemälta i övriga våningen belägna rummen. Wermlandstidningen nr 6 1838

Tillbaka till artikelregistret

Brandstod i Skillingmark

Nils Olsson i Klefven, som förlidet år blev olycklig genom eldsvåda, beviljades 12 timmerstockar av var hel gård och proportionalitet av de mindre, nämligen 6 större och 6 mindre stockar. Härvid anmärkes, att om något hemma ej har timmer, eller för lång väg därefter, så framskaffar det timret ur Nils Olssons egen skog. Detta timmer framföres på vinterföret. Socknen samtyckte och att av detta timmer uppföra en stugubyggnad av 6 knutar. Härmed förstår endast timringen samt vasstaket. Året därpå beviljades han utav var hel gård ytterligare 25 stockar 13 – 15 alnar långa.

Fattiga Thol Andersson i Klefvene, som för andra gången lidit brandskada, beviljade sav godhet och medlidande fyra dagsverken av var gård till nybyggande av stugan vartill Klefvens åbor framkört virke.

Kungl. Majt hade 1806 i cirkulär uppmuntrat socknens innevånare att låta brandförsäkra sin kyrka. Men de samtyckte inte av två orsaker. Ett – denna lilla och fattiga sockens kyrkokassa är ganska liten. Två – kyrkan ligger långt från eldshus, så att ingen eldsvårda kan komma därifrån.

 Källan är ”I Skillingmark finns alls inge fattige – protokoll Skillingmarks församlings sockenstämma 1694-1811”

Tillbaka till artikelregistret

Sillingsfors brandkår 1945 - 1975

Svanskogs och Långseruds kommuner bildade ett brandförsvarsförbund 1945. Borgarbrandkårer förlades i Svaneholm och Sillingsfors. Det dröjde till 1957 innan kåren i Sillingsfors fick en egen brandstation, innan hade man haft brandmateriel i ett bussgarage. Den första brandbilen kom 1950 och det var en vanlig lastbil som man byggde om. Innan man fick egen bil anlitades den lastbil som man snabbast fick tag på. Det var enklast på helgerna. Brandmännen larmades vis telefon och siren. Innan 1945 byggde släckningen på samarbete grannar emellan. Man kunde dock använda de brandsprutor som fanns vid två sågverk. De var avsedda för fyra mans betjäning. Bla användes de vid en brand 1933

1952 beslutades att kåren skulle bestå av åtta man och i slutet av 1960-talet ökades styrkan till 12 man. Brandkåren lades ner 1975. Boken om Långserud II.

Tillbaka till artikelregistret

Stor brand i Långban 1918

Den siste maj 1918 brann det i Långban. Sju kolhus, sex arbetarbostäder, anrikningsverket, garveriet, sågen, handelsbolagets magasin mm brann och 26 familjer blev hemlösa. Branden började nära hyttan och i den kraftiga blåsten kastade sig elden över kolhusen. Det var omöjligt för tillsyndande att släcka branden i sin linda. Allt var torrt. Bara en brandspruta fanns tillgänglig utöver små assuranssprutor. Vatten fick bäras lång väg. Handelsboden och en bostad kunde räddas tack vare energiskt arbete. Vid flera tillfällen under branden var John Ericssons barndomshem hotat.

När man fick veta vad som pågick sändes, från Persberg och Lesjöfors, sprutor med manskap. Ett extratåg avgick från Persberg med 20 man och från Lesjöfors kom ett 30-tal personer. Branden, som började vid halv ett-tiden var inte under kontroll förrän långt in på eftermiddagen.

Det blev stora skador på industrin och värdet av det för bolaget förstörda var ca 300000 kr. Kolhusen var försäkrade. Dessutom förstördes mycket lösöre för arbetarna och deras familjer. En insamling startades för att ge dem stöd. Innan bostäder var ordnade fick de bo på pensionatet och i närliggande hus. Gruvbolaget vidtog åtgärder för att skaffa livsmedel åt de drabbade samt skulle söka få extra klädeskort till de drabbade ty det var då ransonering pga världskriget. Garvaren gjorde en stor förlust eftersom bara en del av lagret var försäkrat.

Underlag från ”Långbans gruvor” av Jan Kruse

Tillbaka till artikelregistret

L M Ericsson med vid Karlstad brand 1865

Lars Magnus Ericsson, född i Värmbol, kom till Arvika när han var 18 år och fick plats hos en smed. Våren 1865 flyttade han vidare till Karlstad och började arbeta hos smidesfabrikör Bergman. Denne hade sin verkstad på Skutbyggaregatan (nuvarande Fredsgatan) i kvarteret Almen. Lars Magnus, andra lärlingar och gesäller bodde på gården. Söndagen den 2 juli vakande han tidigt och tänkte att tillsammans med gode vännen Carl Johan Wennberg (som senare startade Wennbergs Mekaniska Verkstad) njuta av den vackra dagen. Strax efter klockan 11hördes rop att ”Elden är lös” hos bagare Eriksson vid Skeppargatan. Branden spred sig snabbt från gård till gård och efterhand var hela staden uppbränd.

Det bildades vattenlangningskedjor från älven. Där arbetade Lars Magnus tillsammans med Carl Johan med att hindra elden från att nå kvarteret Almen. Tillsammans med andra lärlingar och gesäller forslade de tunnor med vatten till gården och lyckade rädda både den och arbetsplatsen. Våren 1867 begav sig Lars Magnus till Stockholm för att där söka lyckan.  Från Carlstads-Gillet 2006.

Tillbaka till artikelregistret

Brandskydd i Järnskog 1835 - 1836

Gunnar Nilsson i Lofsbyn som för tre år sedan lidit betydlig förlust inte bara av hus och egendom utan ock av barn och anhöriga hade åter den 17e förra månaden drabbats och genom vådeld förlorat sju byggnader och inbärgat hö.

För att avhjälpa skadan blev sockenstämman (ur protokoll från september 1835) överens om hur mycket virke som behövdes till stuga och stall. Han fick också hö. En del kunde lånas och provisorier kunde skapas om murarna var kvar. Stämman kunde kanske köpa ett annat stall i stället för att bygga nytt. Drängen fick ersättning för brända kläder.

Sockenmännen, som denna gång inte ville såra den som nu för andra gången drabbats av samma olycka med en sträng rannsakning om hur elden kommit lös, ansåg dock att alla och envar skulle se detta som ett varnade exempel och uppmanade till försiktighet med eld.

Man beslutade med anledning härav att den som vid sädeströskning och kastning brukar töre eller ljus eller på annat sätt umgås ovarsamt med elden inte kan förvänta sig skadeersättning av församlingen.

Med tanke på de många eldsvådor som tid efter annan drabbat Järnskogs socken ansågs det i januari 1836 nödvändigt att komma överens om möjliga försiktighetsmått för att undvika sådana olyckor. Ordföranden beskrev nödvändigheten att följa de överenskommelser som träffats och åberopade stämmans tidigare protokoll om inköp av brandsprutor, en för varje hemman och kravet att ha två brandhakar hos varje husägare jämte en pålitlig stege upprest vid väggen samt att var och en årligen ska se efter sina murar och inte utnyttjar gammalt farg (näver) till täckning av boningshus eller använder eld på logen vid tröskning eller kastning.

Utöver att noga iaktta dessa försiktighetsmått ansågs det nödvändigt att i varje sexmansrote utse en pålitlig man, som med biträde av byfogden, två gånger om året, höst och vår håller brandsyn på alla hus i roten, och där någon försummelse eller vanvård upptäcks, antecknar sådant och tillkännager detta för församlingen för att detta i ersättningsfrågor ska tjäna som vägledning vid församlingens beslut.

Församlingen behöver även närmare bestämma i vilka fall och till vilken del allmän brandskadeersättning skall utgå. Emellertid bör inom vart hemman, av åborna själva utses en viss man hos vilken sprutan förvaras och hur de övriga brandredskapen tillhandahålls.

Tillbaka till artikelregistret

Brandtorn i Värmland

Vi fick för en tid sedan en kontakt på Riks­arkivet med frågor om brandtorn. Nu har vi fått en lista på alla landets brandtorn som byggdes fram till 1943. Listan innehåller 296 och de äldsta är byggda i slutet av 1800-talet. I Värmlands län fanns då 18 torn. Här finns bara namn på höjderna, byggår och ägare.

Följande platser nämns; Rösberget, Barberget, Digerberget, Ålebyklät­ten/Skallberget, Vålbergsrös, Grävlingberget, Avensåsen, Valfjället, Rännberget, Djurskog, Ärtkleven, Röknölen, Gråberget, Hovfjället, Magnsliberget, Honkamakk, Milberget och Blåbergskullen.

Tillbaka till artikelregistret

Åtorps brandkår bildas 1941

Efter en brand på Sunds gård i slutet av 30-talet började man bilda en frivillig brandkår i Åtorp, Nysunds socken. Inga Karlsson i Kristinehamn berättade detta. Hennes far Bengt Eriksson var med. Han drev en bilverkstad och alla anställda var med i kåren. Bland kårens övriga medlemmar och grundare fanns en taxichaufför, handlare, lärare, kantor, smed, lantbrukare, polis, skräddare, bankman och skomakare. I dessa mindre orter fanns ofta många småföretagare som drev frågan om en egen brandkår. Man byggde en brandstation med slangtorn.

Inga var med till Albin Motor i Kristinehamn när pappa köpte och hämtade en ny Albinspruta. Hon fick också vara med att skura svarta och skitiga slangar efter öv¬ningar. Regelbundna övningar var nödvändigt för att klara snabba utryckningar. Pappa Bengt gick också brandsyn och kontrollerade tak, skorstenar och de stegar som behövdes. Under en period på 50-talet tillverkade man takstegar i bilverkstaden.

Tillbaka till artikelregistret

Tage Aurell om en brand 1917

Författaren Tage Aurell (1895-1995) växte upp i Karlstad och bodde många år i Mangskog. Han skrev en historia kring en brand. Den inträffade när Aurell var journalist i Norrköping 1917. Han intervjuade en man utanför ett brinnande hus. Två veckor senare återsåg han mannen, som var barberare, i rättssalen.

Branden hade börjat i trappan i ett större trähus och blev dramatisk. Brandkåren fick rädda ut en stor familj från vindsvåningen. En annan man, hans syster och en åldrig moder klättrade också ut på stegar medan en annan syster hoppade. Hon togs emot av en poliskonstapel och den intervjuade mannen som dessutom hjälpt brandmännen med stegarna och ansågs hjältemodig. Han hade berättat för Aurell att man misstänkte att branden var anlagd.

Barberaren sa till rätten att han kände sig tvingad av en inre röst. Hans tanke var att försöka få tillbaka sin hustru och sitt barn om de blev husvilla efter branden. De hade flyttat från honom och hem till svärföräldrarna som bodde i det antända huset.

Aurell skriver om denne barberares svårigheter i romanen Skillingtryck från 1943. En illustrerad upplaga utgavs 1951, där hade Sven Ljungberg gjort bla en tolkning av branden. Artikel i NWT av Lars Andersson 27.1.1995

Tillbaka till artikelregistret

Alstrums kvarn brann 1959

En natt i januari 1959 brann kvarnen och kraftstationen vid Alstrums gård strax norr om Ulvsby utanför Karlstad. Det var en träbyggnad med mycket damm. Den troliga orsaken var något fel i utrustningen till generatorn. Brandkårerna från Ulvsby och Karlstad var på plats. Det var snö så gnistorna från branden var inte så farliga för andra byggnader. Den intilliggande sågen var hotad med klarade sig tack vare att brandmän lyckades krypa förbi på bron och då begjuta sågbyggnaden med vatten. Det finns fortfarande brännmärken kvar berättar Alstrums ägare som då var barn.

Barnen väcktes och i köket fanns en massa brandmän. Alla klädda i svart och de luktade rök. Karlarna fick kaffe. En del ville gärna ha annan dryck också och det bjöds i ett annat kök och dit gick fler.

Tillbaka till artikelregistret

Dåligt underhåll orsakade brand i Säby, Visnum 1891

Kommunen höll provinsialläkaren med bostad och där uppstod en brand. Brandstodsbolaget skrev att en felaktig mur var brandorsak och fortsatte. ”Samma orsak återkommer typiskt nog vid flera till tillfällen framledes, och i många av dessa fall är det fråga om just kommunala byggnader, vilket måste tydas såsom bevis på att de kommunala myndigheterna ofta nog låtit sparsamhetssynpunkter råda framför klokhetsomtanke. Man har helt enkelt uraktlåtit att vederbörligen tillse och underhålla byggnaderna ifråga”.

Tillbaka till artikelregistret

Albin Motorsprutor

Albin Motors första spruta presenterades 1928 som Albin 35. Brandhistoriska Säll­skapet hade pumpar som tema i år och jag skrev en liten uppsats efter att ha intervjuat Lars-Erik Larsson, sonson till grundaren och ensam ägare 1963 – 1983. Efterhand blev Albins motorsprutor från Kristine­hamn ledande i landet. Man för­handlade med API, som också gjorde mo­torsprutor varefter Albin satsade på motorerna och API på att utveckla pumparna.

Civilförsva­ret var stor beställare och krav­ställare Albin 800 tillverkades i 3332 ex mellan 1941 o 1958. Sprutor såldes till Ecuador, Chile, Argentina, Indien och Syd­afrika. Norska civilförsvaret var en annan stor kund. Statens Brandinspektion före­skrev 1955 att det skulle vara luftkylda motorer för mellanstora motorsprutor. Då utveckla­des Albin 900 VW. Totalt gjorde Albin 16-17 000 motorsprutor. Un­der en period gjorde man frontpumpar. En levere­rades till Karlstad brandkår.

Tillbaka till artikelregistret

Borgarbrandkårer 1963

I 1944 års brandlag skiljde man på yrkesbrandkår och borgarbrandkår. I 1962 års lag ersattes dessa begrepp med heltids- och deltidsbrandkår. Benämningen borgarbrandman kom från de första brandstyrkorna där alla borgare skulle vara med i brandstyrkan. Begreppet levde kvar länge.

Ett reportage refereras här från Karlskoga Tidning september 1963. I Degerfors byggde då hela brandväsendet på borgarbrandmännen. På samma sätt var det i Svartå där det fanns fyra kårer – en i varje tätort.

En borgarbrandman i Degerfors kunde komma upp i en inkomst på ca 2000-2500 kr. Jämfört med kollegorna i Karlskoga hade de fler övningstimmar, fler utryckningar och vakttjänst på brandstationen. Degerfors brandchef CG Carlsson var bekymrad för den allt mer ökande fritiden som skulle kunna bli till nackdel ur rekryteringssynpunkt. Även om man kan tjäna en slant extra så värdesätts kanske fritiden mer än extrainkomsten.

I Karlskoga hade man 20 borgarbrandmän som var kontraktsbundna. De var välövade och skulle göra ca 50 övningstimmar om året. De 28 yrkesbrandmännen gav kamraterna i reservledet goda vitsord. I Karlskoga tjänade man som regel 600-900 kr om året. Mycket berodde på hur många utryckningar det blev. Utöver borgarkåren fanns en reservstyrka med ca 50 man. Den hade aldrig behövt anlitas. I den styrkan ingick pensionerade borgarbrandmän. Då fick ingen vara kvar i tjänst efter att ha fyllt 50 år. De larmades med sökare och larmklockor i hemmet.

Borgare kallades de som ägnade sig åt hantverk och handel, och som ägde tomter i en stad, ett så kallat burskap. Borgarna var tvungna att betala skatt till staden och delta i brandskydd, nattvakt och försvar. De flesta stadsbor var inte borgare. Där fanns även tjänstefolk som drängar, pigor, hushållerskor, dragare, lärlingar, men även arbetskarlar och tiggare. Kyrkans folk hörde inte till borgarna.

Tillbaka till artikelregistret

Hjärpebränderna i Karlstad 1938-41

Under åren 1938 till 1941 anlades i Karlstad ett 10-tal bränder av samme man. De flesta skedde i trakten av Grava. Under juli 1941 anlades åtta bränder och de flesta började vid 23-tiden. En brand i Inre hamnen den 13 juli vid Tyggårdsområdet blev den svåraste. Elden var anlagd i ett magasin och spred sig till sex andra. Då brann bla grossistföretaget Herman Geijer & Co. Trots en effektiv insats och god tillgång på vatten var branden svår. Flera brandmän blev rökförgiftade. Några fick hoppa i hamnens smutsiga vatten för att rädda sig undan lågorna. Brandkår, polis och 300 militärer arbetade med släckningen. Inget av lagret kunde räddas. Detta beskrivs i minnesboken ”Ett halvsekel i järnbranschens tjänst”.

Oron var mycket stor. Bönderna i Gravaområdet höll vakt, polisen var förstärkt och den allmänna bevakningen hade ökats. I samband med den sista branden fick polisen tips om att en jordbruksarbetare, Arvid Hjärpe, hade sett den skyldige. Arvid gav ett mycket detaljerat signalement och beskrev hur mannen sprang från platsen. Han blev hjälte och kom på bild i tidningarna. I samband med att polisen besökte hans bostad fann man massor av urklipp om bränderna. Ganska snart stod det klart att han inte hade något alibi och han erkände. Arvid hade tänt på ”för han ville bli fast”. Han var då 37 år och gift med en 15 år yngre kvinna. Hon var på plats i samband med de flesta bränderna, skötte urklippen men hade även försökt få sin man att gå till polisen och bekänna.

Utredningen refererades i 1954 års upplaga av Brottets krönika. Det framkom att Hjärpe var medlem i den lokala Saronförsamlingen och hade religiösa grubblerier. Han berättade hur pastorn sagt att Guds frid skulle ges till den som talade om allt. Om den fanns mycket att bekänna skulle man få större frid med Gud. Detta hade inspirerat Arvid till att anlägga bränderna.

Båda makarna blev straffriförklarade. Han kom till sinnessjukhus och hustrun blev som förminskad tillräknelig intagen för vård på anstalt för imbecilla (Mariebergs sjukhus).

Andra bränder drabbade sågverket i Skåre, Trangärdstorps lada, Skåre gård, Karlslunds gård, Tranhems gård samt Trangärdstorps stora ladugård. Gården ägdes då av damastvävaren Carl Widlund. Stenfoten av den brunna ladugården finns kvar.

Tillbaka till artikelregistret

Kolhusbrand i Bofors 1903

En förödande eldsvåda drabbade stålgjuteriet i Bofors den 8 juni. Tre långskepp brann. Taket som var av glas och all inredning förstördes. Skadorna ökades genom att en del stora beställningar blev försenade. Släckningsarbetet räddade tackjärngjuteriet, hyttan och kanonverkstaden. Alla kolhus vid masugnarna brann en hel vecka Kolhus och stålgjuteri uppbyggdes med iakttagande av lämpliga förbättringar. Minnet av branden levde kvar länge. Min pappa berättade om ”när kôlhusa brann”

Viss text och bild från Hvar 8 Dag

Tillbaka till artikelregistret

Tankbilsbrand i Skåre 1956

En tankbil lastad med 6500 liter bensin körde i diket efter en punktering. Bensinen tog eld och det var knappt att föraren hann rädda sig ut ur hytten. Det hände intill Skåre järnvägsstation. Skåre brandkår larmades och även kåren i Karlstad tillkallades. Skumsprutorna användes. Röken syntes vida omkring men branden spred sig inte. Telefonledningarna smälte och Skåreborna blev utan telefoner.

Carl-Göran Jogmar, som då var vice brandchef i Karlstad berättar även att man inte tänkte så mycket på miljöskyddet trots närheten till Klarälven. Det mesta brann upp. En bild från branden användes sedan som reklam för skumsläckutrustning. Branden inträffade den 4 december.

Tillbaka till artikelregistret

Brand i Karlstad 1912

Den 18 januari, på morgonen vid 3-tiden, kom det larm om brand vid Västra Torggatan. Brand hade utbrutit på gården. Vid brandkårens ankomst slog lågorna ut genom taket på gårdshuset. Tre slangledningar utlades genast från två brandposter. Den ena ledningen drogs genom trappan till andra våningen, där elden hade trängt ned och antänt en del lådor och bråte, som var upplagt i en avsats av trappan. Detta släcktes snart och strålen kunde nu riktas mot den en trappa högre upp belägna brandhärden. De andra båda ledningarna drogs uppför en vid väggen fastsatt stege upp till taket, där strålarna genom de i taket genombrända hålen kunde riktas mot eldhärden på vinden. Stark frost rådde och arbetet på taket försvårades därigenom att taket av vattenstänket isbelades. Elden släcktes efter cirka två timmars arbete.

Sjutton längder slang användes eller sammanlagt 306 meter.

Svensk Brandkårstidning 1912

Tillbaka till artikelregistret

Storfors brandkår 1941

En förteckning från 1941 upptar 47 brandkårer i Värmland. Alla presenteras. Storfors brandkår organiserades 1936 och anslöts till Svenska Brandkårernas Riksförbund samma år. Dessförinnan fanns fabriksbrandkår. Brandchef: C. A. W. Söderling. vice brandchef: E. F. Nordström. Övrigt befäl och brandstyrka: två brandmästare, fyra brandförmän samt 24 man.

Brandmateriel; en brandbil, en redskapsvagn, en motorspruta API 1800 minutliter, en API om 1200 minutliter, en Ludwigsbergs ångspruta om 500 minutliter, fyra stationära pumpverk om 10 900 minutliter tillsammans, 3 000 m 63 mm tryckslang, 10 styck skumhandsprutor (Brandklipparen), stegar mm. Vattentillgång är Kroppaälven genom samhället.

Brandstation med slangtorn. Alarmering: L.M. Ericsson-anläggning av äldre typ. Släckningsområde: Storfors bruksamhälle. 1939 har man nio utryckningar. Man hade åtta övningar per år.

Tillbaka till artikelregistret

Selma Lagerlöf passerade brandstation

1880 gick Selma på seminariet i Stockholm. En tanke vaknade en dag när hon gick hem från en lektion i litteratur. Hon skulle skildra intressanta människor som hon hört om i alla värmländska sägner. När denna tanke slog ned i henne gick hon på Malmskillnadsgatan. Hela långa vägen från Hamngatsbacken ända upp till brandstationen kände hon marken gunga. Det dröjde till 1891 innan hon debuterade med Gösta Berlings saga.

Tillbaka till artikelregistret

Lärdom efter brand i Sörmarks by 1806

100 personer blev husvilla och förlorade alla sina ägodelar när Sörmarks by brann den 21 juni. 146 byggnader ödelades. Bara två gårdar klarade sig. Sockenstämman drog lärdom och i stämmoprotokollet från Östmark den 31 augusti finns följande rader; ordföranden hänvisade till branden och förslog att man skulle vidtaga alla de mått och steg som kan hindra sådana olyckor. Däribland skulle man inte få täcka sina hus med farg (näver?). När den blir gammal förvandlas den till fnöske och är ganska eldfängt. Därför måtte det bytas till täckning med klingersten (skiffer?) då tak ska omläggas eller nya hus byggas. Finnarna ville inte ha detta takmaterial men två svenskar tillsattes för att övervaka att sådant material användes även hos dem. När eldsvåda inträffade där farg användes så skulle den som så gjort inte få del av brandstoden

(ur Övre Fryksdalen)

Tillbaka till artikelregistret

Fler uppgifter efter 1950-talet

Uppgifterna för ”brandkåren” har alltid ändrats. När en del brandrisker försvann kom andra i stället. Även andra olyckor inträffade och under åren har kårerna tagit inititav för att kunna ingripa även om det inte varit reglerat i lag. Ofta fanns ingen annan lämplig organisation. Kårens höga beredskap kunde utnyttjas och personalen var vana vid stressade situationer. Dessutom ställde kommunernas politiker upp med anslag för materielinköp.

Utrustning skaffades för trafikolyckor men det var nog färre som klämdes fast i gamla stabila bilar. Offren kunde tas ur vraken utan avancerade verktyg. Man hade domkrafter och skäraggregat för att hantera tåg- eller spårvagnsolyckor. En del kårer skaffade kranbilar i samarbete med spårvägen. Brandkårer tog hand om ambulanser och många brandmän tjänstgjorde också som ambulansmän. Båtar och draggutrustning fanns för drunkningslarm och islivräddning. I början på 50-talet började en del kårer utbilda grodmän. Deras lätta dräkter hade utvecklats under kriget och dykning kunde ske med tryckluftapparater som mycket liknade de som användes för rökdykning.

”Vattenskadetjänst” behövdes för att minska skador efter släckvatten men även efter andra översvämningar. Efterhand utvecklades detta till ”restvärdesräddning” vilket uppskattades och stöttades av försäkringsbolagen. En del kårer körde djurambulans. Brandkårerna var också pionjärer när en del städer började med handikapptransport i bussar. Insatser i samband med ras och skred utfördes. Brandkårerna var en viktig del i strålskyddet.

Oljeskyddet kom i fokus efter den att den första supertankern ”Torrey Canyon” förliste utanför Cornwall 1967. Utrustning skaffades både till kustbevakningen och för insatser på land vid bla tankbilsolyckor. Seminarier ordnades och handböcker kom ut på marknaden. På den tiden var tankbilstransporter av kemikalier begränsade. Det mesta gick på järnvägen.

Stora insatser eller ingripanden utanför den dåvarande brandlagens ram förutsatte samarbete. Under en tid diskuterades vem som skulle ha ledningsansvaret. Genom 1974 års brandlag fick kommunen ansvar för räddningstjänst samt att även skydda miljön vid olyckor. Utrustning skaffades och samarbete övades. Senare förlängdes utbildning för all personal. I slutet av 70-talet ökade transporter av farligt gods på väg samtidigt som svåra olyckor inträffade. Brandkårerna hade ansvar att ingripa men krävde också att få bättre information om egenskaper. Transportregler (ADR) som först bara gällde i internationell trafik kom efter påtryckningar att även omfatta svenska transporter. Stödsystem utvecklades, utrustning inköptes och utbildningen förbättrades

Samverkan mellan räddningsorganen blev med åren enklare och bättre. Gemensamt larmnummer 90000 infördes och sedan kom gemensam utalarmering via SOS-AB. Fler telefon gjorde brandskåp onödiga. Radioutrustning underlättade samarbete mellan kårer och ambulanser. Civilförsvaret blev efterhand kommunaliserat och samma ledningsprinciper kom att gälla både vid olyckor i fred och i krig.

En god översikt över de frågor som ledde till dagens räddningstjänst finns i tidningen Brandförsvar 9/67 och skrevs av brandchef Erik Ström i Uddevalla.

Tillbaka till artikelregistret

Nytt Karlstad efter 1865

Två dagar efter branden sammanträdde stadsfullmäktige och tillsatte en byggnadskommitté. Då hade redan Åmåls borgare, av åldrig tradition, framfört tanken att Karlstad skulle överges och alla i stället skulle slå sig ner i Åmål. En ny stadsplan skulle formas och en pristävling utlystes. Det skulle inte bli någon traditionell återuppbyggnad. Sedan länge fanns krav på städerna att utnyttja möjligheten att förnya stadsplanerna efter stora bränder. Städernas allmänna försäkringsbolag ställde krav på bredare gator och större tomter. De agerade nästan som en statlig myndighet. Många ville börja bygga omedelbart och helst på de gamla grunderna. De vill också behålla den gamla planläggningen. Så hade skett vid alla tidigare bränder. Fullmäktige ansåg dock att man nu måste tillfredställa behovet av bredare gator i den nya planen. Kvarteren gjordes större och tomterna blev likformiga. Ett par gator togs bort helt. Man ville få en annan vidd och rymlighet är vad som präglat den gamla staden.

När planen antogs skrevs man bland annat ”då Carlstad före branden haft smala gator och kvarter samt i allmänhet alltför små byggnadstomter, är det en given följd att man, vid uppgörande av ny stadsplan och tomtreglering efter en brand, som ödelagt nästan hela staden, och varigenom således föga hinder för en ändamålsenlig reglering mött av kvarstående byggnader, icke kunnat undgår att betydligt och i nästan varje kvarter rubba den gamla tomtindelningen”. Fullmäktige antog planen den 3 oktober 1865. Kungsgatan, som blev ett brett mittstråket, skull vara 100 fot bred. För övriga huvudgator gällde 75 fot. Ingen av tomterna blev mindre än 10000 kvadratfot. Man ville hindra att det gamla Karlstad uppstod. Gammaldags torftighet måste också försvinna.

Till ledning för uppbyggnadsarbetet fick man en ny byggnadsstadga i april 1866. Där stadgades att hus mot gatan inte fick understiga 27 fot höjd upp till taklisten. Ingen tomt skulle vara smalare än 70 fot. Trähusen höjd sattes till max 35 fot till taklisten. Vindarna fick inte inredas med gavelrum Uthus förlades till gårdarna för att inte synas mot gatan. Hus som var sammanbyggda i rader skildes från varandra med brandmurar. Affärslokaler inreddes längs vissa gator. Nya institutioner skulle också byggas upp. Det var rådhus, residens, skolor, stadshotell och frimurarloge med festsal. Staten behövde lokaler för tull, post, telegraf.

Under våren och sommaren 1866 kom byggnadsarbetet i gång på allvar. De ideal som gällde under1850 och 1860-talet genomfördes mycket konsekvent i Karlstad. De nya höga kraven gjorde att många stadsbor inte kunde bygga som förr. Alternativet blev att bygga stugor utanför området där stadgan gällde. Så skedde bla på Kvarnberget och i Viken. Staten ägde mark utanför själva staden (donationsjorden) men Karlstad styckade av och sålde denna mark. Dessutom användes den för stadens utvidgning. Nästa stora utbyggnad kom vid sekelskiftet. Då gällde 1874 års byggnadsstadga vilken accepterade hyreshus som var upp till fyra våningar höga. Dessa hus blandades med den äldre bebyggelsen och stadsbilden ändrades.

”Stadsbyggande för hundra år sedan” av Göran Lindahl. Ur Värmland förr och nu 1965

Tillbaka till artikelregistret

Släckteknik 1924 när Storfors herrgård brann

Ett protokoll från undersökningen efter en brand i herrgården beskriver ett effektivt släckarbete vid en vindsbrand. Branden upptäcktes vid morgonronden på bruket. Vakten såg att det rök ovanligt kraftigt invid skorstenen och insåg snart att det brann. Med hjälp av ett brandskåp i närheten kunde brandkåren larmas. Det tog sedan bara 10-11 minuter innan brandmännen var framme och hade vatten på ledningarna.

Vinden var fylld av gulbrun rök och man kunde inte se var det brann annat än att det verkade vara mest invid skorstenen. Då det inte gick att gå in på den stora vinden återstod bara att bespruta vinden från båda gavlarna. En brandman högg hål på taket lite längre ner och därigenom kom man åt branden bättre. Stark blåst försvårade arbetet.

Två slangar lades ut från motorsprutan som var stationerad vid Spruthuset. En slangledning kom från ångsprutan som ställdes vid parken nedanför herrgården och två ytterligare från brandposten vid stallet.

Efter någon timmes arbete var branden begränsad. 2/3 av taket förstördes liksom delar av vinden där golv och gavlar skadades. Vattenskadorna blev betydande men det herrgården var räddad. Det mesta av lösöret räddades. Branden kan ha startat som en soteld.

Tillbaka till artikelregistret

Karlstadbo härjade vid eldsvåda i Borås 1895

Klockan strax efter tio i går afton, gåfvo tvänne ovanligt starka kanonskott tillkänna att elden utbrutit. Firmamentet i väster var starkt rödfärgadt, hvilket tillkännagaf, att elden fått en oroväckande fart. Den brinnande egendomen befanns vara Brodal n:r 6. Denna byggnad stod i full låga då brandkåren ankom platsen, ehuru elden ej ännu utbrutit genom taket. Snart var dock hela komplexen ett enda eldhaf, och brandkårens uppgift blef att rädda de närmast liggande husen, hvilka voro starkt hotade.

Tack vare det rådande lugnet och den energi och raskhet brandkåren utvecklade lyckades man begränsa elden till nämnda egendom. På mindre än en timma voro de båda husen i det närmaste jämnade med marken.

De närliggande husen utrymdes och de stackars människorna, mestadels fattigt folk, fingo en god del af sina små tillhörigheter förstörd, ty ”räddningen” sker vid dylika fall på ett något egendomligt sätt: hvarjehanda föremål slungas vanligen ut genom fönstret, och då de sålunda på sin färd från en vindsvåning träffa marken, tillkännagifver ganska ofta ett ”krasch” hvilket öde träffat det ”räddade och bergade”. Inte nämnvärdt kunde räddas.

Brandkåren hade ett drygt arbete: det gällde som sagt att rädda de på ömse sidor liggande husen, vilka brunsvedda väggar vittna om i hvilken stor fara de sväfvade. Pumpare och strålförare hade det mycket svårt, ty hettan var nära nog olidlig, men det dröjde ej länge innan man såg, att elden var begränsad. Släckningen var ovanligt vacker, kanske den vackraste på mycket länge.

Allmän ovilja och harm väckte en främlings beteende. Han drog omkring och utdelade i dels faderlig, dels vräkig ton sina befallningar och gav sina oombedda råd samt kritiserade omildt hvad som gjordes. Särskildt lär han ha tagit kommandot vid ena ångsprutan och under hänvisning till det eminenta, att han vore vice brandchef i Karlstad utdelade han sina order, hvilka naturligtvis inte åtlyddes.

Undrar om inte ”vice brandchefen i Karlstad” nödgas erkänna att det utförda släckningsarbetet hedrar stadens brandkår. I vilket fall som helst må han taga med sig från vårt samhälle det rådet att ej i onödan och oombedd taga befäl och öfva hård kritik där erkännande är förtjänt.

Ur Borås Tidning den 20 augusti 1895. Några dagar senare fanns följande notis

Den person som uppträdde här såsom vice brandchef i Karlstad, och som bar sig mycket illa åt, var, efter vad man meddelat oss en Karlstadsbo, en herre "som reser i orglar”.

Vid denna tid fanns J P Nyströms orgelfabrik i Karlstad den grundades 1865. Från denna fabrik gjordes flera avknoppningar.

Tillbaka till artikelregistret

Pojkar tränades i Karlskoga

På brandstationens gård i Karlskoga tränades ett gäng grabbar på 50-talet. Bilderna har vi fått från Sune Lardner som var vice brandchef i Karlskoga 1953-56.

Sune är nu pensionär i Halmstad och undrar om detta var en av de första pojkbrandkårerna. Har någon mer erfarenheter om ungdomsutbildning för så länge sedan?

Tillbaka till artikelregistret

Pojkar vållade eld i Romstad 1938

Karlstad brandkår firade i går ett säreget jubileum i det att den då företog den 40:e utryckningen för året. Jubileet ägde rum på Romstadängen där en flammande gräsbrand bildade ram kring evenemanget.

Brandmännen, som väl kände att det goda resultatet av föregående utryckningar förpliktade, gjorde sitt bästa för att på ett värdigt sätt fullfölja traditionerna. De lyckades också i denna sin strävan och kunde redan efter en relativt kort stund medelst spadar och ruskor och trycket av vatten slå den röde hanen till marken. Den direkta orsaken till att jubileet behövde firas var ett par pojkar, som i ovist nit tuttat eld på gräset. Polisen, som snart kom syndarna på spåren, tog dem med sig till polisstationen, där de fick stå till svars för sitt handlande.

VF den 3 maj 1938

Tillbaka till artikelregistret

Riskerna har ändrats efter 1950

I samband med 1962 års brandlag försvann kravet på brandsyn i alla bostadshus. Där uppstod ändå de flesta bränder men alla kunde inte hindras av brandsyn. Brandfarliga varor förekom ofta. Bensin användes vid viss tvätt liksom rödsprit. Fernissa var lättantändligt. Detta var farligt tillsammans med öppen eld i pannor, kaminer eller kakelugnar.

Kvartersbränder förekom fortfarande och 1953 brann 20 hus i Ljungby. Slarv med tändstickor var en vanlig brandorsak. Detta framgår av Räddningsverkets lista över stora olyckor och bränder efter 1950. Lager med koks och träkol brann liksom tegelbruk och sågverk. Dödsbränder inträffade som nu i hemmen men vårdhem och hem för utvecklingsstörda drabbades också med många dödsoffer. Byggnaderna var ofta uppförda helt i trä. Ett par skolbränder krävde också offer.

Elektriciteten orsakade bränder ofta på grund av brister i kabelisolering. I äldre flerbostadshus överbelastades äldre elledningar. På 60-talet kom kablar med PVC-isolering vilket hindrade många bränder. PVC användes även som innertak och i lister. Ökad användning av plast medförde snabbare brandspridning vilket motverkas av genom tillsats av bromerade flamskyddsmedel. I USA utvecklades brandvarnare och de kom hit i mitten av 70-talet. PCB-oljor minskade brandrisker i transformatorer. Halon lanserades som ett bra och ofarligt släckmedel. Senare visade sig en del av det som var bra för brandskyddet var miljöfarligt.

De första höghusen kom på 50-talet liksom maskinstegar. Även andra moderna flerfamiljshus började byggas. På 70-talet började man bygga täta småhusområden med träbyggnader vilket förutsatte tidiga släckinsatser för att hindra brandspriding.

Byggnader blev generellt större. Det gällde enplansbyggnader för industri och köpcentrum som kom i förstäder. Flera nya stora regionsjukhus byggdes. Förvaltningsbyggnader växte när den offentliga administrationen expanderade. Byggreglerna var inte anpassade och därför utvecklades speciallösningar i samarbete mellan byggare, byggnadsnämnder och kommunalt brandbefäl. Kommunala brand- och byggnadsordningar innehöll detaljer som kompletterade Byggnadsstyrelsens anvisningar. Samarbetet mellan myndigheter och försäkringsbolag minskade.

Dessa stora byggnader brann också. En av de första moderna storbränderna drabbade IKEA vid Kungens kurva 1970. Snart upptäcktes bekymmer med att brinnande PVC gav svår korrosion. Därför utvecklades kunskaper om storskalig och snabb röksanering.

Rökdetektorer med strålningskällor som sensor kompletterade brandlarmens värmedetektorer men ansågs vara ett komplement förutom vid de stora datorcentralerna där de blev norm. Brandcellerna blev större för att underlätta industrins produktion. Industrins byggnader blev säkrare men mer plast i inredning och maskiner ökade riskerna vid en brand. Rökluckor installerande för att förenkla släckning och minska riskerna för kollaps av bland annat stålkonstruktioner.

Teatrar, hotell, varuhus och vårdanläggningar var fortsatt viktiga objekt för brandsyn och utbildning av dess personal betonades. Räddningstjänsternas insatsplanering blev en viktig del av förberedelsearbetet när kårernas förebyggande och släckande avdelningar utvecklades var för sig.

Brandfordon blev större med mera vatten och utrustning och enklare att köra. Men brandstationerna och kårerna blev färre. Antalet kommuner minskade starkt.

Tillbaka till artikelregistret

Belöning för mod i Sunne 1837

Uti tidningarna är förut nämnt om den eldsvåda, som natten mellan den 19 och 20 sistlidna oktober, förstörde ett kolhus vid Skarped och hotade att lägga hela bruket i aska. Vid detta vådliga tillfälle utmärkte sig skomakarmästaren J. Jansson, bruksbyggmästaren J. Edlund, torparen under Rottneros gods Nils Enberg och pigan Maja Olsdotter genom särdeles rådighet och mod under släckningen; till följd varav direktionen för Allmänna Brandförsäkringsverket för byggnader på landet tillerkänt vardera av dessa personer en silvermedalj, samt dessutom åt den förstnämnde 33 riksdaler, 16 skilling banko och åt var och en av de trenne övriga 10 riksdaler av samma mynt. Dessa belöningar blevo av herr krigskommissarien hos Kungl. Majt. O.W. Invenius med en för tillfället avpassad uppmuntran, utdelade efter slutad gudstjänst i Sunne kyrka sistlidna trettondedag jul, i en talrik församlings närvaro. De belönade, i sällskap med församlingens prästerskap, ståndspersoner, några utvalda bönder och flera som vid olyckstillfället utmärkt sig, vore därefter av herr krigskommissarien inbjudna på middag till Rottneros. Det ovanliga uti detta slags belöningar på denna avlägsna ort, gjorde sådant intryck, att man med skäl kunde anse det viktigaste ändamålet med desamma – uppmuntran till rådighet och mod vid olyckstillfällen - vara vunnet.

Ur Carlstadstidningen 5 april 1837

Tillbaka till artikelregistret

Dejebornas brandkår

En berättelse hur brandskyddet växte upp i en liten ort. Historien är troligen typisk.

Efter några större bränder under slutet av 1800-talet började Dejeborna intressera sig för brandskyddet. Vid en inspektion 1909 antog man att hela tätorten, som då blivit ett stationssamhälle med sammangyttrad bebyggelse, skulle stryka med vid en eldsvåda. Från försäkringshåll ställdes krav på säker takbeklädnad och bättre brandskydd. För att öka trycket på förändringar sade de upp nästan alla försäkringar. Detta blev ett bekymmer ty före 1914 fanns inget organiserat brandskydd utöver det som en brandrotemästare kunde åstadkomma. Han representerade försäkringsbolaget.

Järnhandlaren kallade 1914 samman ett möte för att bland annat lösa finansieringen av en brandkår. Mötet beslutade att bilda ”allmän brandkår” vilket innebar att alla arbetsföra i stationssamhället var skyldiga att delta vid brandsläckning. Genom att taxera ut 4 kr för varje 1000 kronors försäkringsvärde fick man ihop till en del utrustning och köpte två handpumpade Alfa-Expess-sprutor för 327 kr. Vattnet till dem langades fram med hinkar. Med denna organisation fick dejeborna teckna försäkringar igen. Under de närmaste åren inträffade några bränder och verksamheten kändes motiverad men sedan låg kåren nere från 1923 till 1928. Då drabbades Dejeforssågen av en storbrand och alla förstod farorna med att låta brandkåren förfalla. En omstart skedde med samma uttaxering som innan. Tvekan var fortfarande stor och många ville lägga ner hela kåren. Då ingrep brandchefen i Karlstad vid ett möte och talade om behovet av en brandkår. Efter detta inlägg ändrade man sig och anhöll om att kommunen skulle överta ansvaret. Men någon skyldighet för detta kunde man inte finna i kommunallagen och svaret blev därför att den tillsatta styrelsen fick själva ordna frågan.

De frivilliga fortsatte. Inkasseringen gick trögt och man kunde inte skaffa en motorspruta. Sulfatfabrikens spruta kunde enligt löfte ställas till förfogande vid behov.

1937 ombildades kåren till en frivillig elitkår. Samarbetet med kommunen gick bättre. 1938 lämnade kommunen sitt första bidrag med 1500 kr och släckningsområdet utökades att omfatta mer än Deje stationssamhälle. Kåren kallades Ulleruds frivilliga brandkår och där ingick en brandchef, en vice brandchef, 12 brandmän och lika många i reserv. Detta utgjorde sedan kärnan i den organisation som kom att krävas av alla kommuner. 1939 avskaffades den uttaxerade avgiften.

Under kriget skedde en upprustning för att även klara luftskyddet (civilförsvaret). Larmaggregat ”Hesa Fredrik” uppmonterades och 1941 fick brandmännen ersättning för första gången. 1945 blev Deje municipalsamhälle och då ökade kraven på brandskydd, sotning och brandsyn. Den frivilliga kåren upplöstes 1947 och tillgångarna lämnades till kommunen. Olsäters brandkår uppgick i Dejes 1967 och 1972 slog man samman Deje och Forshaga brandkårer.

Underlag En bok om Nedre Ullerud

Tillbaka till artikelregistret

Utveckling av utrustning sedan 50-talet

I en bygghandbok från 1931 års kan man läsa att kraven på brandsäkerhet hos byggnader i hög grad hade ökats, trots att ”möjligheterna till eldens släckande blivit större”. Med åren blev husen och brandcellerna större. Brandlarm kompenserade en del genom att brandkåren fick tidigt larm. Men som vi noterade i förra artikeln började plasten komma på allvar under 1960-talet vilket radikalt förvärrade brandförloppen.

Släckning inomhus blev viktigare också svårare. Tryckluftapparater ersatte i slutet av 60-talet syrgasapparaterna. AGA ledde utvecklingen med högre tryck i luftflaskorna, övertryck i masken och rökdykarradio vilket ökade brandmännens säkerhet. Skyddskläder utvecklades också och gav allt mer skydd mot värme vilket var nödvändigt för inomhussläckning. Sedan dess har utvecklingen gjort att rökdykare går allt längre in i byggnaden.

I mitten av 50-talet lanserades indirekt släckning med spridda strålar från smalslangar. Man skulle få vattnet att förångas genom att rikta strålen i taken. Där var det varmast och den förångades snabbt vilket gav släckeffekt även utanför utrymmet. Innan dess var inriktningen att vattenstrålen skulle träffa det som brann. Vattenskador minskade med den nya tekniken som kom från USA där flottan tillämpade tekniken vid fartygsbränder. Strålrör kallades ”Fog Nozzle” eller dimstrålrör.

Kalla kriget var hot om kärnvapenangrepp. Staten byggde upp en stor civilförsvarsorganisation med motorsprutor, slangar och krigsbranddammar. Materialet ställdes i förråd och fick bara användas vid krig. Utvecklingen var till ändå till nytta för brandkårerna som fick bättre, mer standardiserad och lättare materiel såsom VW-sprutor och enhetsstrålrör.

Vattentankarna i brandbilarna blev större och körning med tankar blev ett alternativ till brandposter i nya villaområden.

Höghus byggdes runt om i landet. Kommunerna skaffade maskinstegar. Om de inte nådde tillräckligt högt gjorde fanns luckor i balkongerna där hyresgäster kunde ta sig ner några våningar. Svenska stegfordon fanns som hade tank, pump och dubbelhytt. ”Snorklar” importerades från USA. Nu är de vanliga som höjdfordon och kallas hävare.

Antalen brandstationer har minskat vilket kanske kompenserats av snabbare fordon och bättre vägar. Tiden är fortfarande en viktig faktor eftersom elden sprids snabbt. Det är även mindre antal brandmän i tjänst, både på heltids- och deltidskårer, vilket är svårt att kompensera med bättre utbildning och enklare utrustning. Arbetstiden på heltidskårerna har minskat – första gången jag tjänstgjorde i Karlskoga, 1963, var vi i tjänst vartannat dygn.

Motorsågar, elverk, kapmaskiner har ersatt handverktyg. Mässing utbyttes till lättmetall så en del utrustning blev lättare vilket är till nytta för både män och kvinnor medan den personliga utrustningen blev tyngre.

Hur är det nu? Har vi världens bästa, effektivaste, dyraste eller minsta räddningstjänst? Svårt att bedöma eftersom det är samspelet mellan förebyggande åtgärder och släckande som ger bra brandskydd. Och var ger pengarna mest nytta?

Tillbaka till artikelregistret

Utvecklingen sedan 1950

Under 50-60 fanns mycket äldre trähusbebyggelse kvar. Många hus var slitna och brandfarliga med trapphus av trä och glasade lägenhetsdörrar. Tillbud kunde lätt bli storbränder. Livlinor skulle användas vid utrymning från tredje våningen eller från vindsrum. Inget onödigt fick förvaras på vindarna. I varje hus fanns också vattensläckare, pytspumpar och hinkar. Mycket har rivits sedan dess och det som är kvar har kulturstatus.

Soteldar var den vanligaste brandorsaken och större kårer hade soteldsbilar. Ved- och kokspannor ersattes av bekvämare oljepannor och eldningsoljan blev en ny risk liksom brännarna som ibland gav pannpuffar. Pannrummens alla träytor och dörrar kläddes in med plåt och asbest och dörren dit skulle vara självstängande.

Även industrins byggnader var mer eller mindre brandfarliga men där fanns ofta automatlarm och nattvakter. Minnen från kriget fanns kvar länge och vi var rädda för sabotage och spioner under kalla kriget. Större företag hade välrustade industribrandkårer

Bättre brandväsen i kombination med välfärdstaten minskade forna tiders fruktan och respekt för elden. Inriktningen blev att hindra de riktigt stora bränderna. Så har utvecklingen beskrivits på flera håll. Brandmurar behövde inte längre gå igen hela taket ty släckning kunde ske innan det hann bli problem. Länsförsäkringar i Värmland har skrivit att efter 1945 minskade insikten om behovet av skadeförebyggande åtgärder.

I tätorter fanns brandskåp med ledningar till brandstationens brandtelegraf som knackade fram adressen på en remsa. Syrgasapparaterna gjorde att man kunde släcka invändigt vilket också underlättades när smalslangar blev vanliga. Larmkläderna skyddade mest mot vatten och smuts. Nu har alla också bra värmeskydd och rökdykare går långt in i byggnader där det brinner. Volvo, Ford, Chevrolet och Dodge var vanliga märken på brandbilarna. Alla drevs med bensin och det dröjde en bit in på 60-talet innan dieselbilar accepterades. Tankbilar blev vanliga vilket kompletterade brandposterna.

Normal tiden från att en brand startade till övertändning ansågs sedan länge vara ca 15 minuter. Mot slutet av 60-talet kom plasten till inredningen och ersatte trä och annat naturmaterial. Tiden till övertändning sjönk då till ca fem minuter. Nu kan bränder i en lägenhet bli livsfarliga redan efter ett par minuter. I början av denna period fick det ta högst 60 sekunder innan heltidskårens första brandbil lämnade stationen, nu får det ta 90 sekunder.

Tillbaka till artikelregistret

Varning efter stadsbrand i Växjö 1838


Växjö 1837

Wermlands Tidning hade i augusti 1838 en artikel om branden i Växjö. ”Från revisionen av Städernas allmänna Brandstodsbolags förvaltning noterades den i Växjö (febr 1838) timade eldsvådan. Vid nämnda undersökning hava dock en del omständigheter yppats, vilka revisorerna funnit anmärkningsvärda. Sålunda har det visat sig, att i staden Växjö tornväktare aldrig funnits, liksom ej heller någon larmanstalt medelst trummor. Det var därför i förevarande fall en tillfällighet, att några förbipasserande personer varseblev elden vid första utbrottet. Otvivelaktigt är, att, genom saknad av tornväktare, upptäckten av en eldsvåda nattetid fördröjes, samt att de dyrbara, första ögonblicken, då med ringa släckningsbiträde mycket kan uträttas, försummas. Icke heller har staden varit bättre förberedd med brandvakt, vilken enbart bestått av fyra man, därav, tvenne i sänder på en gång tjänst tvenne nätter i rad. Viktigare är att anmärkningen över det i Växjö, i anseende till teglets dyrhet, vidtagna och tillåtna bruk, att uppföra eldstäder utan någon nisch, och bakom kakelugnarnas bibehålla träväggarna, antingen obetäckta, ej sällan med påklistrat papper, eller betäckta med en tunn, endast en tum tjock rappning av kalk eller lera”.
Detta skrevs i Stockholm i juni 1838.

Veckan därpå citerar tidningen ett brev till Brandstodskommittén i Carlstad där man ”befarar att ett likt förhållande kunde äga rum inom flera av rikets städer, samt att åtskilliga av de under senare åren inträffade eldsvådor härigenom blivit vållade, hava ansett angelägenheten fördra att härom borde vid brandsynerna noggrant undersökas samt att därest eldstäder, kakelugnar och spislar befunnits sakna nisch och icke vara mot mur stödda,”

Brandstodskommittéernas ledamöter, som bevista brandsyner, borde påyrka deras nedrivande och försättande i ett emot eldfara mera tryggande skick. Om iakttagande härav, i vad på brandstodskommittéerna ankomma kan, för, uppå Bolagets anmodan, styrelsen genom detta cirkulär, kommittéerna erinra Brandstodskommittén tidningen att underrätta vederbörande husägare att de skulle iakttaga vad som kungjordes”.

Redan efter fem månader gick det ut en varning över hela landet. Branden var utredd och orsaken klar. Även brister i larm och beredskap hade noterats. Vi kan se detta som ett föredöme och hinner sällan göra det snabbare idag/Björn

Tillbaka till artikelregistret

Biskop Tegnér vädjar till Värmland 1838

”Då tidningens läsare ej utan deltagande förnummit staden Växjös olyckor, skall utan tvivel den uppmaning Biskop Tegnér ha utfärdat till prästerskapet i Växjö stift angående densamma, av dubbelt skäl finnas läsvärd. Herr biskopen har uppmanat prästerskapet att i alla församlingar inom stiftet tillvägabringa insamling av gåvor för de brandskadade i Växjö. Hans adress i ämnet lyder sålunda;

Allmänna ryktet och tidningarna hava redan underrättat er, mina bröder, om den olycka som drabbat Växjö. Ni skulle nu knappast igenkänna den lilla vänliga staden, där Ni och andra söner emottagit sin första ungdomsbildning och där anhöriga och vänner ännu förvara ert minne. Vad som står kvar därav, utgör knappt hälften av staden, till större delen ringa och obetydliga hus. Vi bör dock tacka Gud som bevarat dessa för att i den stränga vintern, under sina låga tak, kunna emottaga de arma husvilla. Ett annat skäl till tacksamhet bör vi finna däruti att kyrkan, lärohusen och i allmänhet alla offentliga byggnader blivit räddade med undantag av landshövdingeresidenset. Genom ovanligt frikostiga bidrag, så väl från närmaste städer, som från landet, hava väl de första behoven för dagen blivit avhjälpta; men utsikterna för stadens återuppbyggande äro mörka och avlägsna. Brandförsäkringssummorna uppgå icke till hälften av de nedbrunna husens värde efter vad de nu skulle kosta att uppföra. Huruvida något betydligare lån kan beviljas av statsmedlen beror på Konungens nåd, blivande ständers bifall och Statsverkets tillgångar. De vore en bedrövlig syn om länets enda stad, medelpunkten för borgerliga styrelsen, enda avsättningsorten för vidsträckta trakter, sätet för stiftets förnämliga läroverk, hoppets vagga och St Sigfrids grav, alltför länge skall ligga i sitt grus. Vi hoppas likväl på Gud som bemöter människors hjärtan, och den allmänna, ehuru ofta anlitade välgörenheten. Jag vet att landet tryckes av hårda tider, hårdare än vanligt, och att mången som gärna skulle velat, och under andra omständighet även kunnat hjälpa, nu är ur stånd därtill. Och likväl måste jag vända mig till Eder, Ni bröder, Ni församlingens lärare och ledare, Ni barmhärtighetens förkunnare bland folket! Jag gör det med tillförsikt, med den hjärtliga att i alla, var och en i sin krets och på sätt som anses lämpligt och verksammast, måtten använda hela Ert inflytande att genom övertalande och uppmuntran understödja insamlingen för de brandskadade. Bidragen måste på de flesta ställen bliva mer välmenta än rika, men jag vågar hoppas att ingen församling i Stiftet vill, vid ett sådant tillfälle vara alldeles avog. Även den ringast gåva vare sig i byggnadsmaterial, eller spannmål eller pengar, efter ortens tillgångar, är betydlig och välkommen för dem som förlorat allt. Det ligger i den välmenta, om även ringa gåvan, en välsignelse som botgöres, åtminstone där mänsklighetens huvudbot avslutas – i himlen.

Skolan har jag, under sådana förhållanden varit nödsakad att till vidare avlysa. Så snart omständigheterna medgiva, och den första villervallan någorlunda satt sig, jag hoppas i nästa månad, öppnas den åter; varom Kungörelse kommer att utgå i Stiftet.”

Avskrift Wermlands Tidning 25 april 1838 efter branden den 19 februari.

Tillbaka till artikelregistret

Om brandkåren i Arvika

De gamla trähusen i Arvika brann ner med jämna mellanrum. Larmet gick och efter ett par timmar kom brandbilen dånande med soldater och slangar i full oreda på flaket. I förarhytten vid stormklockan satt vice brandchefen, stadens överkonstapel, med pickelhuvan på. Utanför Marielunds matsalar stod grosshandlar Thegerströms roströda häst och råkade i vilt sken. Brandkåren hann aldrig fram, förrän huset brunnit ner och hade enligt lokaltidningen bara att begränsa elden.

De flesta bränderna inträffade i Fillhacka, ullspinneriet mitt emot brandstationen. Men det blev alltid något sattyg med slangarna i Kattviken.

Brandchefen var en galant karl i figursydd uniform, blå eller vit alltefter årstiden, prydd med orienteringsmärken i silver och skidmärken i brons. Han hade "semäster" vid alla tillbud. (Det finns ingenstans, där ordet semester ger ett så totalt intryck av sysslolöshet som i Arvika.) Vid eldsvådor ryckte den nitiske överkonstapeln in, oprövad i så farliga bestyr.

En brännhet julidag tog det eld i en bal tjärdrev på vinden till fars gårdsmagasin. Det såg inte särskilt farligt ut och brandkåren kom på rekordtid. Vice brandchefen gav blixtorder om att alla luckor skulle öppnas. Magasinet brann ner på en kvart.

(Bengt Hallgren ur Arvika 1966)

Tillbaka till artikelregistret

Brand i Sunne kyrka gav Selma Lagerlöf uppslag

Sunne kyrka antändes av åskeld och nedbrann i juli 1699. Bara predikstolen och altartavlan kunde räddas. Kyrkoherden berättade bl. a.: Många liik, som lågho inuti kyrkian blefvo i elden förbrända. Till denna händelse är knuten en sägen. General Jonas Gyllenspetz' lik blev bränt och en bonde från Sunne stal en dyrbar ring från det förkolnade fingret. Bonden blev sedan grubblande i hela sitt liv. Denna sägen har Selma Lagerlöf utnyttjat i boken Löwensköldska ringen (1925). I boken stjäl en bonde och hans hustru en dyrbar ring från en begravd general. Sedan följs de av olyckor som började med att stugan brann när de var på hemväg från plundringen

Tillbaka till artikelregistret

Sägner från Sunnemo och Bofors om bränder

Enligt en sägen fanns en herrgård i Duvnäsbacken (Sunnemo). Där bodde en rik fru som också var övermodig. En gång när hon var på sjön kastade hon en dyrbar guldring i sjön och sade ”det är lika omöjligt för mej att blir fattig som att få tillbaka denna ring”. Då hon tittade upp varsnade hon att hela gården stod i lågor. Hon förlorade all sin rikedom. Efteråt, vid fiske, fick hon en gädda som i buken hade ringen. Hon fick sedan gå omkring och tigga. (Sunnemo socken)

Fru Sigrid Ekehielm (död 1700) var då en av de rikaste och mäktigaste kvinnorna i Värmland. Men hon var också hård och illa sedd av många. Hon ägde bland annat Bofors bruk och skogen på Boåsberget. Endast gallring och tillvaratagande av vindfällen var tillåtet. Fru Sigrid kunde ej ens på sin dödsbädd glömma sina omsorger om Boåsskogen. Hennes sista ord lär ha varit dess: "Det är snart slut med mig, men så mycket mäktar jag ännu, att om man efter min död fäller skogen på Boåsen, då ska Bo brinna"

Så dog fru Sigrid, men någon ro i graven fick hon inte. Hon spökar och kallas Boås-Beata. Att hennes sista ord inte var något tomt hot kunde man se. Skribenten minns särskilt, då man i början av seklet kalhögg ett rätt så stort område från järnvägen upp mot åsen. Då brann de stora kolhusen vid hyttan ned och samma år brann även stålgjuteriet. Det torde därför ännu i dag vara välbetänkt, att inte låta såg och yxa komma alltför nära Boåsen. (B-pilen nr 10 1955)

I juni 1903 brann stålgjuteriet i Bofors tillsammans med kolhuset

Tillbaka till artikelregistret

Carlstad frivilliga brandcorps

Klubben har ett original från 1839 av Carlstads Frivilliga Brandcorps ordningsregler. Här är ett par korta utdrag från de 33 paragraferna. Hela texten finns på hemsidan, bland lokala brandordningar.

Brandcorpsen, med befäl och betjäningspersoner bestod från början av minst 80 tjänstgörande ledamöter. Släckningscorpsens 60 man var fördelade på tre sprutlag. Bärgningscorpsen bestod av 20 man. Corpsen kompletterade stadens organiserade brandkår.

Vid all eldsläckning är den person båda Corpsens högste befälhavare, som enligt § 12 av Kungl. Maj:ts Nådiga brandordning för Carlstad Stad den 27 juni 1827 sådant tillkommer.

Vilken av Corpsens ledamöter, som vid given eldfara först inträffar vid de tvenne kanoner, med vilka särskild brandsignal gives, vare skyldig att dem båda, en i sänder, genast avlossa, då, om sådant icke redan skett, alla Corpsens ledamöter, med undantag av ordningsmännen och standarförarna, skyndsammast och utan onödiga omvägar, begiva sig direkt till spruthuset, för att där emottaga och fortskaffa eldsläckningsverktygen.

Varje ledamot av frivilliga brandcorpsen bekostar sig själv brandhatt och övrig beklädnad samt brandtecken efter den modell, som hos direktionen är att tillgå; dock skall det åligga förste brandmästaren och förste bärgningsmästaren att, var inom sin Corps, inmönstra och godkänna dessa persedlar. Färgen på brandtecknet bliver för släckningscorpsen röd och bärgningscorpsen grön. Vid varje tillfälle, då brandcorpsen är samlad till övning eller eldsläckning, må ingen ledamot visa sig utan denna dräkt.

Då ändamålet med brandcorpsens organisation är, att frivilligt gagna, och sådant icke utan skyndsamhet, ordning och tillbörlig lydnad för befälet kan ernås, så komma inga viten för inträffade förseelser, att äga rum; men däremot anses varje ledamot, som icke genast efterkommer befälhavarens bud, själv hava uteslutit sig från allt vidare deltagande i Corpsens arbeten, sedan likväl Corpsens mening däröver förut blivit inhämtat

Slutligen vill Corpsen vara betänkt därpå, att, medelst tillvägabringande av frivilliga sammanskotter, räcka en hjälpsam hand åt sådana fattiga brandskadade, som för tillfället sakna hus och bröd.

Tillbaka till artikelregistret

Säffles rulla anslås

Den nya brandchefen i Säffle satte på offentlig plats och inom glas och ram matrikeln över brandkårens medlemmar. De kunde då själva ta reda på den plats de hade inom kåren. Därmed kunde man undgå den förvirring som ägde rum när apotekshuset brann strax innan. Tidningen förväntar sig också att de reglementerade brandövningarna och sprutmönstringarna ska genomföras och inte som tidigare försummas så att man levde i en otrygg ovisshet om den relativt taget stora och dyra brandredskapen befann sig i brukbart skick. Men man hade däremot fullkomlig förvissning om att vederbörande personal saknade nödtorftig övning att handha brandredskapen.

ur NWT 14 apr 1894)

Tillbaka till artikelregistret

Klagomål efter brand utanför Filipstad

En junikväll 1934, vid femtiden, hemsöktes Finshyttans anläggningar vid Filipstad av en våldsam eldsvåda, som på ett par timmar lade flera byggnader i aska. Elden uppkom genom att gnistor från en skorsten antände ett tak. I hård blåst spred den sig med explosionsartad fart. De resurser som fanns till förfogande, voro inte över sig imponerande. En handspruta hade placerats å landsvägen och pumpades för fullt av villiga krafter timme efter timme. Vid bäcken hade man en liten handspruta. Dessutom langade man vatten i hinkar. Filipstads brandkår utryckte med en del av sin styrka. Från Persberg kom hjälp med en handspruta och vid 8-tiden anlände en större motorspruta med bemanning från Nykroppa.

Skogen kring Hemtjärn antändes på flera ställen och en del av släckningsmanskapet dirigerades upp i skogen och från ungdomslägret vid Hennickehammar rekvirerades hjälp. De käcka pojkarna från detta läger fördes per bil till Storhöjden och därifrån sändes de att möta elden.

Man kan inte undgå att göra den reflektionen, att Filipstads brandkår är mer än försvarligt dåligt utrustad med modern släckningsattiralj: framförallt gäller detta bristen på en effektiv motorspruta. Hade en sådan funnits i tisdags torde eldsvådan icke på långt när ha fått så stor omfattning, som fallet blev. Vatten fanns i stora mängder inom nära räckhåll, men då det saknades effektiva sprutor hade man ju ingen större nytta av den goda vattentillgången. Först sedan Nykroppa motorspruta kommit till platsen kunde en rikligare vattenbegjutning äga rum på brandområdet, men det måste dock betecknas som ett fattigdomsbevis, att man skall vid ett dylikt tillfälle vara tvungen låna brandredskap från annat håll. Visserligen kan det invändas, att stadens brandkår ej hade någon egentlig skyldighet att ingripa vid Finshyttebranden, eftersom bruket ligger utanför stadens område, men staden har dock betydande indirekta intressen att bevaka härvidlag, och hade hela bruksanläggningen ödelagts torde följderna därav blivit nog så kännbara även för Filipstad i mer än ett avseende. F. ö. kan ju en eldsvåda inträffa här i staden, varvid brandkåren icke kan göra sig betjänt av vattenledningsvattnet. Man kan ju tänka sig eldsvådor i stadens utkanter, dit inga vattenledningar äro dragna, och man kan även räkna med ledningsfel. Även vid brandtillfällen, då vattenledningens hela kapacitet utnyttjas, kunna förhållandena utveckla sig därhän, att en motorspruta blir en välbehövlig tillgång att räkna med i släckningsarbetet. Under åtskilliga år har här fonderats pengar till uppförande av en brandstation, motsvarande tidens krav, samt till modernisering av brandredskapen. Frågan om brandstation är som bekant nu lyckligen löst och arbetet med densamma skall igångsättas inom ett par månader. Men det finns ju, bortsett från brandstationsbygget, medel disponibla till inköp av en motorspruta och inte torde det vara absolut nödvändigt att avvakta den blivande brandstationens färdigställande innan den projekterade motorsprutan inköpes. Den lär nog kunna bli betryggande härbärgerad i någon provisorisk lokal till dess den kan beredas plats i brandstationen. Det kan ligga fara i ett dröjsmål med denna sak och det är därför att hoppas, att vederbörande med det snaraste gå i författning om anskaffande av en effektiv motorspruta, vars befintlighet skulle betyda ökad säkerhet mot brandrisken i staden.

Ur Filipstads Tidning torsdagen den 14 juni 1934. Se även www.filipstadsbergslag.com

Tillbaka till artikelregistret

Brandrisk vid Karlskoga marknad

Vid sockenstämma i maj 1785 diskuterades brandrisker vid marknaden eftersom den hölls invid kyrkan. Man vill avskaffa marknaden. Utdrag ur protokollet;

Den marknad som drivs invid kyrkan ger inte den nytta som påsyftad var utan är tvärt om orten på mångfaldigt vis till skada och olägenhet. De närvarande ville avskaffa marknaden, som hölls så nära kyrkan, och hade som skäl att själva marknadsplatsen är Carlskoga kyrka så nära belägen att en olyckshändelse kan vara att befara, helst vid sådant tillfälle som en marknad, där omåttlighet och dryckenskap för en del människor blivit huvudsysslor, icke kan väntas den varsamhet vid eldens hanterande som är alldeles nödvändig, är funnit jämte kyrkobalkarna, som är av trä och gamla, av drycker överlastade personer liggande med påtända tobakspipor. Även som ock sådant hänt uti och bredvid Stallarna, vilka till våda och olycka ledande oskick att tillsyn, vid dylika tillfällen är och blir otillräcklig.

Även andra skäl fanns att slippa marknaden såsom att tjänstefolk inte gjorde någon nytta på hela marknadstiden som inföll vid skördetid. Man var rädd för att i framtiden få bortskämd ungdom som lärde sig fördärvande seder och kunde drabbas av sjukdomar som hittills varit okända i Karlskoga.

Ur Karlskoga Bergslag 1997)

Tillbaka till artikelregistret

Eldsvåda i laxfabrik i Karlstad

På morgonen den 19 mars 1891 brann en laxfabrik vid ingenjör Alfred Dahlgrens herrgård och tidningen skrev; Förloppet vid eldsvådan gav det allra tydligaste vittnesbörd om att den frivilliga brandkåren som här i Karlstad har hand om eldsläckningen, ej på ringaste sätt motsvarar de förhoppningar man vill ställa på en brandkår. I torsdags kom tex. ingen enda av stadens sprutor att effektivt deltaga i eldsläckningen; den enda spruta, som därvid medverkade, var den s.k. verkstadssprutan, vilket vi vilja särskilt erinra därom, skötes av en kår arbetare vid mekaniska verkstaden, Disciplinen bland den närvarande av brandkåren var synnerligen ringa; att få till stånd en ordentlig vattenlagningskedja blev trots befälets alla bemödanden knappast möjligt. Vaktavdelningen av brandkåren iakttog ej inställelse, vadan den närvarande folkmängden rent av generade de få som arbetade vid släckningen. Flera andra omständigheter, som envar närvarande kunde iakttaga, skulle kunna anföras såsom ett bevis på att den nuvarande kåren föga eller intet uträttade. Vi skola emellertid ej uppehålla oss härvid längre utan nöja oss med att endast hava påpekat eldsläckningsåtgärderna vid torsdagens eldsvåda såsom en uttrycksfull illustration till det nuvarande oefterrättlighetstillståndet med avseende å eldsläckningsväsendet i vår stad samt såsom det kraftigaste bevis på, att staden väl behöver den brandkår som den genom stadsfullmäktige i tisdags fattade beslut har hopp om att snart kunna få.

NWT 24 mars 1891

Tillbaka till artikelregistret

Rottneros brann 1929

Tidigt på morgonen den 13 december 1929 inträffade en förödande eldsvåda vid Rottneros i det att herrgårdsbyggnaden vid bruket, det genom Gösta Berlings saga kända Ekeby, jämnades med marken efter några timmars häftig brand. Herrgårdsbyggnaden, uppförd på 1850-talet i reveterat timmer i två våningar med inred vindsvång, ägdes av bolagets verkställande direktör, kapten S. Pålsson. Denne var vid eldens utbrott bortrest. Då elden upptäcktes hade den redan fått så stor spridning att praktiskt taget ingenting kunde räddas av husets dyrbara och delvis oersättliga konstföremål. Alla möbler, däribland en hel del antika saker, gingo förlorade. Bla förstördes en värdefull samling familjeporträtt och en ostindisk servis, som endast den var värd 40.000 kr. Den brukade i vanliga fall förvaras i bankfack i Sunne men hade hämtats för några dagar med anledning av en familjehögtid på herrgården. Detta och mycket annat som ej kan värderas i pengar blev fullständigt förstört. Den ovannämnda servisen hade tillhört släkten Montgomery i fyra generationer.

Avskrift ur NWT

Tillbaka till artikelregistret

Vår nya brandkår

Som började sin tjänstgöring den 1 november mottogs vid ½ 12 tiden i stationens samlingssal högtidligen av hr borgmästaren, iförd full uniform. Sedan både polisens och brandkårens manskap med sina chefer, alla i full uniform, uppställt sig, höll borgmästaren till manskapet ett kort hälsningstal, i vilket han önskade dem välkomna, erinrade om deras plikt att med aktgivenhet på sig själva och sitt uppförande både som medborgare och polismän söka fullgöra sina plikter. I sitt uppförande mot allmänheten borde de iakttaga hövlighet och tillmötesgående parat med fasthet. Vidare uttalade borgmästaren den förhoppningen, att de tvivelsmål man hyst om en kombinerad polis- och brandkårs lämplighet, ej skulle visa sig bliva besannade. Tvärtom ville han tro, att frågan blivit löst till allmän båtnad. Med ett ”gud bevare konung och fosterland” avslöt han sitt hälsningstal. På militäriskt vis utbragte så brandchefen ett ”leve borgmästaren”, åtföljt av ett tvåfaldigt hurra från manskapets sida. På förmiddagen undergingo de nya brandsoldaterna läkarebesiktning och visade sig då de unga, raska männen samtliga vara friska och av god kroppskonstitution. Dock ha två av dem ännu ej anlänt, enär de för närvarande ligga sjuka i Stockholm. Den nya kårens uniform är synnerligen smakfull och förefalla dess bärare samtliga som nämnt ungt och raskt folk, synnerligen käcka och beredda att ”gå i elden”, då utryckningssignalen ljuder.

NWT 3.11.1891

Tillbaka till artikelregistret

Brandcorpset gav hjälp

1839 bildades Carlstads Frivilliga Brand-Corps. Kåren bestod av 80 personer som fördelades på en släcknings- och en bärgningskår. Kårens uppgift var inte bara att släcka bränderna utan även att ge hjälp åt dem som blivit lidande. Det stadgades i reglementet; Slutligen har Corpsen, som så mycket, som möjligt önskar kunna bliva det allmänna nyttigt, ansett som sin plikt stadga; det de mest nödställda fattiga, som efter en olycklig eldsvåda ej hava tak över huvud, genom sammanskott inom Corpsen bliva åtminstone för det första hulpne det nödvändigaste.

Tillbaka till artikelregistret

En gammal vattentunna

Aktiebolaget Karlstads Mekaniska Werkstad hade på 1860-talet tillverkat en transportabel vattentunna placerad på ett underrede försett med två skalmar och två ekerförsedda kärrhjul. Denna tunna utgjorde ett av de första arbetsredskap för brandkåren i Karlstad. Avsikten med densamma var att transportera vatten från någon av vattenportarna vid älven till en eldsvåda och skulle enligt vad som står på KMW:s offertritning "Kärra för vattenuppfordringen vid eldsvåda" samt "Köres af 2 pojkar". Kärran med vattentunnan utrangerades så småningom och ersattes med en ångspruta. Man var mycket sparsam på den tiden och kärran var välkommen i Stadsträdgården där den användes vid vattning av Trädgårdens rabatter och planteringar. Så småningom hade dock själva tunnan tjänat ut och Trädgårdsstyrelsen beslöt därför på sitt möte den 3 maj 1881, att "bifalla inköp af trä till det ännu brukbara underredet till gamla vattentunnan. " Den gamla vattentunnan fick således göra tjänst i Trädgården ytterligare ett antal år.

Från Anders Blomqvist i Carlstad-Gillet. Klubben har bild på KMWs ritning och hoppas kunna göra en kopia. Bara vi får tag i vettiga träekerhjul till lågt pris.

Bid vattentunna
Bilden från ”Tornväktartid till modern räddningstjänst”. Göteborg

Tillbaka till artikelregistret

Munkforsbrand 1910

En rökpelare steg upp över Munkfors. Ångvisslan och grötklockan på bruket larmade. Det var ett par lador som brann och två hus intill hotades. Ett ögonvittne har skildrat händelsen. Han kastade sig på cykeln och for mot brandplatsen. Folk kom springandes från hela samhället. Man hjälptes åt att rädda allt man kunde men med viss brådska så glas och porslin krossades. Detta var innan man hade en brandkår organiserad. Men det fanns en ångspruta från Ljusne och verkstädernas personal skulle sköta sprutan under ledning av brukets ingenjör.

Sprutan dröjde och vårt ögonvitten ombads ta reda på orsaken. När han kom till spruthuset var ångpannan påeldad men hästarna saknades. Två hästar behövdes, de var ute på arbete men på väg att hämta sprutan. Det fördröjdes då hade man glömt rätt seldon. Efterhand kom sprutan ändå fram till branden tillsammans med slangar och annan utrustning. Där skrämdes hästarna av rök och lågor och sprutan fick dras för hand den sista biten ner till bäcken.

Under tiden hade man med handsprutor, brandsegel, langningskedjor kunnat hindra att branden spreds till byggnaderna intill. Ångsprutan tog sedan över vattengivningen men fick stopp efter ett tag. Man hade nämligen med brandhakar rivet ett uthus intill bäcken. Där fanns några tunnor med latrin som tillsammans med annat bråte råkade täppa till pumpens sugslangar. När ångsprutan kom igång på allvar kunde elden begränsas. Gnistregn hotade också andra hus men dem kunde man skydda. Branden orsakades av att en dräng hade tömt varm aska på en skräphög intill ladan.

Efter ett par år (1914) hade man ordnat med en riktig industribrandkår med modern utrustning inkluderande en motordriven spruta. Brandtelegraf och brandskåp fanns i hela samhället. Brandskjul byggdes på olika platser och de rymde 100-150 meter slang, stegar mm.

Skildringen är sammanställd av Munkfors industrimuseum. Ångsprutan och motorsprutan mm finns bevarade i det vackra spruthuset

Tillbaka till artikelregistret

Brandsegel räddade Filipstad

Eldsvåda utbröt i tisdags afton i uthus, belägna utefter Spångbergsgatan intill den senast avbrända tomten. Faran yppades emellertid så tidigt (kl 10.15) att folk allmänt var uppe och kom tillstädes, så snart brandsignalerna hördes. Emellertid hade elden redan då fått så betydlig utsträckning, att det ej var att tänka på att släcka själva härden, utan måste brandkårens ansträngningar riktas på att skydda de kringliggande gårdarna, Bergslagernas järnvägs stora hus och Lesjöfors faktori.

Att skyndsamt få upp seglen och få sprutor igång för att hålla dem fuktiga, var den första omsorgen. Inom kort var bolagsgården segelklädd utefter hela gatan, men det var också hög tid, ty just som sista seglet gick upp för att täcka nedre gaveln, syntes en strax slocknande låga upp i själva gavelspetsen. Även Lesjöforsbolagets hus fick i behaglig tid segelbetäckning och sprutan nr 1, som först kom igång, delade sin kraftiga stråle mellan segelmassorna och det brinnande huset, kraftig understödd av den lilla fyran. Emellertid hade elden nu hunnit breda sig över hela boningshuset, som i sin nedre del med ett vinkelutsprång närmade sig gårdens boningshus, och här syntes nu största faran vara för handen; det syntes en stund otroligt att elden skulle kunna begränsas åt denna sida, enär den portgång, som skiljer det högre boningshuset från den brinnande bygganden, ej är mera än tio fot bred.

Med berömvärd raskhet och uthållighet arbetade här först segelförarna för att få upp ytterligare segel och därefter manskap och strålförare vid sprutorna nr 2 och 3 för att hålla dessa segel våta. Särskilt det senare arbetet är att anteckna som på samma gång svårt och hedrande; sprutorna måste hållas igång inne på gården och hettan var nästan outhärdlig, så att manskapet endast korta stunder i sänder kunna hålla ut under ganska knapp och svår vattentillförsel, Slutligen erhölls provisoriska skydd av dörrar och portar, och därefter kröntes ansträngningarna med framgång. Ett segel blev obetydligt bränt men boningshuset räddades.

Ekstrandska huset 1903. Tillhör Karlskoga hembygdsförening
Från Filipstads Tidning 1893-04-14. Bilden är från branden i Ekstrandska huset i Karlskoga år1903. Ett hotat hus är inklätt i brandsegel. Bilden tillhör hembygdsföreningen i Karlskoga

Tillbaka till artikelregistret

”Oerhörda skogseldar i Gustaf Adolf”

Måndagen den 10 juli 1933 fanns denna rubrik i Karlstads-tidningen som fortsatte ”ett flertal gårdar och väldiga skogsområden har ödelagts”. Denna sommar sägs ha varit den sista stora skogsbrandsommaren. Värmerekord slogs och i Stockholm noterades 33 grader. Branden var den värsta som någonsin drabbat Värmland och började på lördagen. Tusentals man från Hagfors, Ekshärad, Munkfors, Sunnemo och militär från Karlstad och Dalregementet kämpade mot elden. Driften vid Hagfors bruk och andra bruk stoppades och arbetarna skickades ut till bränderna. Med extratåg, bussar och bilar fördes massor av manskap till de brinnande skogarna. Det samlades så mycket folk att de blev matbrist i affärerna och ett par lastbilar avgick från Hakonbolagen i Karlstad till norra Värmland med flera ton matvaror. Alla närliggande bryggerier körde dricka till manskapet. På söndagskvällen deltog ca 2000 personer i släckningen vilket hade ökat till ca 3000 senare under natten. Vid Gustafsfors var högkvarteret inrättat och där fanns en matcentral och extra redskap samt ett par hundra man som reserv och avlösning.

På söndag kväll var det tre brandplatser men eftersom telefonförbindelserna var brutna var förvirringen ganska stor. Regementet ordnade med rapportsystem och hade även radiopatruller ute. Torkan hade varit svår en lång tid innan branden. Flera gårdar brann ner och kreaturen som var ute på sommarbete tvingades man skjuta ihjäl när de påträffades.

På söndagsmorgon trodde man ett tag att branden var under kontroll men den blossade upp på eftermiddagen igen. Fronten var närmare en mil bred. Det var risk att Gustafsfors samhälle skulle stryka med men genom att hugga upp en bred brandgata lyckades man rädda samhället. Vinden växlade hela tiden och elden delade sig. Framkomligheten stördes av att bron vid Uvån brändes och bilvägarna blev spärrade av bränder. Flera hus och gårdar förstördes. Tidningens reporter skriver att eldridån drog fram med en öronbedövande dån. Natten till måndagen ingick rapport till högkvarteret att elden var begränsad men risken för att den åter skulle blossa upp var mycket stor.

Elden hade fortsatt in i Dalarna och i samband med blåst på söndagsmorgonen gick den över i toppeld. Det var svårt med avlösningar. Stora skogsbränder noteras i Ljusnarsberg, i Gästrikland, Vårby, Ljusdal, Sundsvall. Flygambulansen i Boden anlitades för att utröna hur många eldar som rasade i trakten av Jokkmokk. Alla uppgifter kommer från nämnda tidning.

Enligt lag om förekommande och släckning av skogseld (SFS 222/1937) från 1937 gällde att vid släckning av skogseld utövades befälet av brandfogden. Hade elden tagit eller hotade den taga större omfattning, ägde länsstyrelsen förordna befälhavare. Särskild lag om skogsbrand fanns fram till 1944.

Tillbaka till artikelregistret

Bergsmansgård i Aggerud

Edith Green från Karlskoga ringde och berättade att när hennes mors föräldrahem brann den 14 maj 1892. Det var en bergsmansgård som tillhörde Olle Jansson (kallades Kock). Han var morfar till Edith. Dagen var mycket varm och de flesta var ute och satte potatis. Ediths mamma skulle fylla 15 år dagen därpå och det bakades till kalas är det började brinna. Branden orsakades av en stock som var inmurad i muren. Eftersom nästan allt gårdsfolket var ute på arbete tog det tid innan hjälp kom och varken hus eller lösöre kunde räddas. Men alla djur klarade sig utom en höna och en katt som sprang tillbaka in i elden. Ingen brandkår fanns organiserad och en langarkedja från Möckeln gjorde ingen nytta. Gården, som låg nedanför nuvarande hembygdsgården byggdes upp igen 1893 men är nu riven. Först byggde man upp uthusen för att få in djuren som under tiden var uthyrda till andra. Under vintern bodde man i en bryggstuga som var kall och familjen for illa.

Tillbaka till artikelregistret

Halgå bruk i Ekshärad

Karlstadstidningen skrev lördagen 29 januari 1881; ”Genom eldsvåda ödelades tisdags morse i grund manbyggnaden vid Uddeholms bolag tillhöriga Halgå bruk i Ekshärad. Olyckan uppstod därigenom att en piga, som skulle lysa sig för att se på en utanpå fönstret hängande termometer, råkade med ljuset antända gardinen, vilken tillika med tapeterna och pappret i taket strax stod i full låga. Byggnaden nedbrann på några timmar och även åtskillig lösegendom berättas hava gått förlorad. I länets brandstodsbolag var byggnaden icke försäkrad, om i något annat bolag är oss obekant.”

Ulf Malmström, som forskar kring bruket, har skickat denna notis. Dessutom berättas att huset utrymdes under stor förvirring. Bland de saker som räddades var den deg som satts för dagens brödbak, medan mycket värdefullare saker brann inne.

Tillbaka till artikelregistret

Telegrafstation i brand

En ovanlig och stor solfläcksgrupp hade åstadkommit häftiga magnetiska jordströmmar och för årstiden (14 maj 1921) sällsynta norrsken. Detta märktes över stora delar av världen. Vid tiotiden på kvällen den 13 maj syntes norrskenet från Stockholms horisont över hela sydöstra himlavalvet. Som alltid följdes det granna fenomenet av allvarliga störningar för telefon och telegraf. Ovädret drabbade Karlstad telefonstation, som man förmodar, på grund av någon starkströmskontakt antändes och ramponerades. Elden angrep först korskopplingsstativet med alla dess ledningar och därpå telefonappartsalen där växelbord och ledningar till stor del förstördes. Trots svårigheterna kunde man rädda det mesta av telegrafstationen.

Samtliga lokalledningar, över 1900 förstördes, liksom ett 40-tal riksledningar och ett 30-tal landsledningar. I Karlstad väckte händelsen den djupaste bestörtning och orsakade bland annat allvarliga avbrott i affärsförbindelser. I eldsvådornas annaler intar denna brand ett enastående rum och inför dess naturelementära orsaker står vetenskapen frågande och oviss.

Hvar 8 Dag 29 maj 1921

Tillbaka till artikelregistret

Brand i Karlstad

Vid middagstid en lördag i juli 1875 utbröt eld i ett uthus tillhörande herr Norbeck vid hörnet av Drottning- och Järnvägsgatorna. Genom att man inte i tid gav brandsignaler dröjde det innan sprutorna anlände. På grund av brist på vatten den första timmen kunde ingenting göras.

Under tiden hade slangar blivit utlagda i älven och sedan vattenkörare anlänt kunde brandsläckningen drivas med kraft. Elden hade spridit sig med förfärande hastighet i den trånga, med trähus bebyggda gården och snart stod själva bostadshuset i ljusan låga.

Härifrån spred sig elden till snickare Anderssons gård. Den stod i full låga. Även räntmästare Hultmans gård antändes vilket mycket berodde på att ett på taket med möda uppsatt brandsegel saknade block och tåg. Några brandsprutor, fastän de var reparerade efter senaste besiktningen, gick sönder och blev obrukbara. Även uppfordringsverket var redan vid början bristfälligt och blev under dagen obrukbart.

Tre gårdar brann alltså ned helt och hållet. Tidningarna riktade en bister kritik mot de usla brandredskapen och den bristande organisationen bland personalen.

NWT 21.7.1875

Tillbaka till artikelregistret

Karlstadsystemet

Den år 1889 inrättade Brandtarifföreningen beslutade att städer som önskade nedsättning av premier måste ha en tidsenlig, dvs en kasernerad yrkesbrandkår. I Karlstad satt då, sedan 1888, en kommitté för att se över brandväsendet. På deras förslag slogs polis- och brandväsende 1891 ihop till yrkeskåren "Karlstads förenade brand- och poliskår. Denna kår var en av de första i landet och detta så kallade Karlstadsystemet blev föregångare för flera omorganisationer.

I en jubileumsbok från Städernas Allmänna Brandstodsbolag skrivs att utan den lämpliga övergångsform som Karlstadsystemet erbjöd, skulle utan tvivel brandväsendet på många platser i närvarande stund (1928) icke stå på den ståndpunkt, som det nu gör. Systemet var en förenkling av Tarifföreningens recept varigenom man "med minsta möjliga uppoffringar kunde skaffa ett ganska effektivt brandväsende".

Efterhand ökade kraven på yrkeskunnande både för poliser och brandmän och denna kombination kunde inte klara detta. Bland annat så motoriserades brandkårerna vid denna tid.

Arvika hade som ensam stad kvar systemet 1928.

Tillbaka till artikelregistret

Mordbrand hos länsman

En kväll den 30 september 1834, blev en krutladdning med svavel och lättantändliga föremål instucken under bostaden hos länsmannen Per Eriksson på Råglanda. När skotten brann av, lyftes golvet upp mot taket, men länsmannen kom oskadad ned bland bräderna. En rådig piga kom och ryckte ut barnen samt den övriga familjen. En svärmoder eller mor som var gammal och sjuklig, blev dock skrämd och avled en kort tid därefter. Tre personer häktades som misstänkta för mordbranden. Bonden Elof Magnusson från Duvnäs var en karsk och orädd karl som var osams med länsman Eriksson. Tistelstjälkar påträffades hos Elof i samband med husundersökningen och var av samma sort som tillvaratogs vid brandplatsen. Stjälkarna och krutet hade blivit över efter stensprängning året innan. Elof rannsakades vid flera ting och dömdes till döden. Högre rätt frikände sedan Elof pga bristande bevis. (Torkade tistelstjälkar, som var ihåliga, fylldes med krut och detta fick ersätta stubintråden vid tändningen av krutskottet).

Nyeds sockenbok sid 358-ff

Tillbaka till artikelregistret

Skorstenar i Kristinehamn

Ingen må ha sin skorsten hart (alldeles) vid sin grannes vägg eller hus, med mindre han bygger den 3 alnar över sin grannes tak. Så stadgades 1673 i Kristinehamn. Där var ofta tvister mellan grannar om murar och skorstenar. Även landshövdingen var orolig för brandsäkerheten och befallde 1686, vid en rådstuga, stränga åtgärder mot bristfälliga husmurar. För korta skorstenar skulle slås ner om de inte rättades till. 1758 gällde att alla eldstäder i kök eller andra rum där det "dagligen kokas" skulle sotas en gång varje månad om sommaren och var sjätte vecka om vintern. Om sotaren då fann trasiga murar skulle han anmäla detta till kvarterets rådman.

Tidiga skorstenar var så vida att sotaren skulle gå igenom och efter upprepade soteldar i en fastighet 1834 diskuterades om det kunde bero på att sotaren inte kunde komma igenom. Sotarlärlingen förklarade dock att sotning kunde verkställas med lina och ruska, om sotaren så ville, och vid mitten av 1800-talet blev det allmänt med smalare skorstenspipor. Men redan omkring 1740 började man använda runda och monteringsbara skorstenar av gjutjärn så det fanns rutin även av smala pipor.

Brandordningen 1827 föreskrev att eldstäderna inte fick sammanbyggas med väggar och golv. Detta skulle hindra att skorstensmuren sprack eftersom dess grundläggning med tiden satte sig snabbare än grunden under väggarna. Inom Staketgatorna var grunden lös. Förstärkning skedde inte genom pålning utan man byggde husen på rustbäddar av virke och ris vilket i längden inte kunde stå emot tyngden. Det behövdes inte stora rörelser för att muren skulle spricka. Man bröt mot regeln med fristående murar genom att lägga in ett par bjälkar i muren som skulle bära upp mellantaket. Dessa fel orsakar bränder ännu.

Samma stadga bestämde att eftersom stadens grund var sumpig så fick inte boningshus uppföras högre än två våningar.

Tillbaka till artikelregistret

Hjältedåd på Vidön 1726

Krigskommissarien och gränstullinspektören Nils Axelsson, ägare av Vidö gård, hade begärt att rätten i Karlstad skulle höra kronobåtsman Olof Berg om den brand som förstörde mangårdsbyggnaden före midsommar. Axelsson var vid brandtillfället bortrest. Här är en sammanfattning av Olof Bergs egen berättelse.

"Jag var tidigt på morgonen ute och pumpade skutan som låg utanför Vidön. Då fick jag och båtsmannen fick se tjock rök över taket på huset. Röken blev allt större och lågor syntes. Med skutbåten rodde vi till land och då var elden utslagen kring hela byggnaden. Jag skickade båtsmannen för att väcka änkan i torpet närmast att sedan kalla på hjälp. Sprang själv direkt till den kammare där jag visste att frun låg. Där slog jag sönder några rutor vilka föll frun i huvudet så hon undrade om jag var galen. I Jesu namn bad jag henne att skynda sig upp och ut med sitt lilla barn annars skulle de brinna upp ty hela huset står i ljusan låga. Frun hastade till salsdörren där lågor slog emot henne så att hon föll ner och dånade. Därför fick jag bryta sönder fönsterkarmen och bära ut henne, som död, genom fönstergluggen. Hon vaknade inte förrän hon låg på marken. Barnet lade jag i ett bolster och en bit bort från branden. Därefter kastade jag ut övrigt som jag kunde komma över i kammaren. Frun släpade bort det från huset. Jag var inne så länge att taket började falla ner över mej. Frun, som kallade mej sin frälsare, ropade att jag i Jesu namn skulle skynda mej ut vilket jag själv inte förmådde utan hennes hjälp. Därefter skyndade jag mej till rummet där pigan och gossen låg och räddade dem. Därpå in igen, i kammaren närmast trädgården, för att rädda deras högtidskläder.

Till sist gick jag in i salen, dörren var så bränd att den föll sönder vid första spark. För att skydda mej mot lågorna höll jag näven för ansiktet och drog ut en koffert som var klädd med läder. Det feta lädret dröp av den starka hettan och just när jag kom ut svimmade jag och låg som död tills frun kom med vatten och ljöt det över ansiktet varpå jag åter kvicknade till.

Min nya vadmalsrock och andra kläder var till stor del uppbrända. Ansikte, hår och händer var svedda och sönderskurna. Omsider, när allt var uppbrunnet, kom bönderna. Men då kunde de inte göra något.

När herrn kom hem efter några dagar och beklagade sig över den stora olyckan sa han att näst hustru och barn hade han inget mer önskat att hans viktiga dokument och skrifter hade blivit räddade. Allt det andra värderade han inte så högt".

Rättens ledamöter intygade att byggnaden hade brunnit ner. På begäran sattes stadens sigill på intyget. Stycket återges i Hammarö och Hammaröborna och kommer ur Karlstads dombok 7.2.1733.

Tillbaka till artikelregistret

Arvika och brandtarifföreningen

De flesta större brandförsäkringsbolag var sedan 1873 sammanslutna i Svenska Brandtarifföreningen. Medlemmarna skulle hålla lika premier och samma villkor. Premien var beroende av brandkårens organisation och tarifföreningen var en stark part när brandväsendet bygges upp och hotade på 1890-talet med att höja avgifterna i Arvika.

Fullmäktige anhöll om uppskov med höjningen till dess att en vattenledning kommit till stånd och lovade samtidigt att ge ett förslag om brandkårens ordnande. En del kommunpolitiker ville ändå vänta med en ny organisation till dess att vattenledningen var klar. Brandchefen drev på och skrev en inlaga efter att ha hört med en av Skandias inspektörer som även var medlem av tariffdelegationen. Han fann att Arvika köping skulle utan allt för stora pengamässiga uppoffringar kan undgå förhöjda brandstodsavgifter även under tiden som återstod innan brandväsendet blev definitivt ordnat.

Förslaget var att anställa fyra man som nattetid skulle finnas till hands i en bostad nära spruthuset. Två nya nattvakter skulle anställas liksom 25 man reservmanskap enligt lämpligt avtal. En brandtelegraf skulle anskaffas och anordnas så att alla signaler om eldsvåda i första hand skulle gå till brandstationen. Därifrån skulle det finnas larminrättning till de fabriker där reservpersonalen arbetade, till vice brandchef och sotaremästare samt till de åkare som mot viss årlig ersättning åtaga sig att vid behov omedelbar hålla hästar. Allt skulle (dec 1894) kosta ca 2400 riksdaler.

Fullmäktige beslutade så under förutsättning att försäkringsbolagen ej höjde brandförsäkringspremierna. När vattenledningen var färdig (mars 1897) sänkte Städernas allmänna brandstodsbolag premierna som man lovat. Samma bolag anmärkte mot köpingens brandväsende och fullmäktiges ordförande fick i uppdrag att underrätta bolaget om att en del brister redan var avhjälpta och att man arbetade med de andra. Man utredde (okt 1902) ett kombinerat polis- och brandväsende och att bygga en polis- och brandstation. Städernas allmänna brandstodsbolaget och Tarifföreningen ombads godkänna förslaget. Även i februari 1903 förhandlade man om premienedsättningar och då pågick uppbyggnaden av den nya organisationen. Försäkringsbolaget ville senare, 1909 få svar om brandmanskapets övningar.

Vattenfrågan hade diskuterats tidigare och vid ett fullmäktigemöte i oktober 1873 hade en inspektör Nyström (ev från Tarifföreningen) uppläst ett utlåtande om eldsläckningsväsendet i Arvika vari yrkades att köpingen borde anskaffa ytterligare en spruta samt anlägga en cistern. Stämman beslöt att inte skaffa någon ny brandattiralj eftersom man knappt hade folk som kunde sköta den redan befintliga. Vad cisternen Vad cisternen angår anslogs 500 riksdaler för att anlägga en större brunn på någon centralt belägen plats i köpingen där god tillgång på gott vatten förefunnes så att brunnen även kunde begagnas till vattenhämtningsställe. Kunde en plats av dylik beskaffenhet icke erhållas borde vatten ledas till brunnen från någon källa ovanom köpingen.

Tillbaka till artikelregistret

Skogsbränder förr i Värmland

Den äldsta skogsbranden vi hittat i Värmland inträffade 1685 då en svedjebränning i starka vind spred sig och elden flög åt byn Buberg som nedbrann. Därefter förekommer regelbundna notiser om skogsbränder. En stor eld drabbade Sörmon vid Önnerud, Grava socken i juni 1842 och omkring 800 man från Wermlands regemente kom till hjälp. Den största skogsbranden vi funnit härjade i nordöstra Värmland under juli 1933 och 3000 man deltog i släckningsarbetet. 1933 var det värsta skogsbrandåret i landet sedan 1876.

Utöver lagar skrevs det lokala regler som när sockenstämman i Karlskoga år 1809 förbjöd svedjebränning pga risken för skogsbrand. I 1914 års lag om skogsbrand skulle områden indelas i rotar och för varje rote fanns en fanns skogsbrandfogdar Denna indelning i rotar är äldre. Det vet jag (Björn Albinson) för morfars farfar, Petter Andersson i Lanhöjden, var brandrotmästare redan 1864-68.

Lokala skogsbrandordningar upprättades och i Karlstad antogs den sista i september 1939. Stadens icke planlagda område utgjorde en brandrote. Brandroten hade förråd av släckningsredskap, bestående av erforderligt antal yxor, hackor, spadar, hinkar och dylikt. Redskapen skulle förvaras i Karlstads brandstation. Det mesta är nu skänkt till klubben och finns i vårt förråd i Nässundet.

Skogsbrandbevakning skedde från torn och från 1958 ifördes skogsbrandflyg i Värmland. Klubben hoppas att kunna berätta var alla skogsbrandtorn fanns.

Tillbaka till artikelregistret

Brandstadga och byggnadsstadga år 1874

En ny "Lag om skydd mot olyckor" har just införts (2003). Den har sitt ursprung i äldre tiders brandstadgor. En del av dem kommer att ske på hemsidan. Vi börjar med 1874 års bygg- och brandstadgor. De kom ut samma dag och byggreglernas brandskydd var samordnat med kraven på städernas brandkår och tillsynen av brandsäkerheten.

Byggnadsstadgan sade att hus får ej vara högre än gatans bredd eller ha fler än fem våningar. Kyrkor, skolor, teatrar, offentliga lokaler och fabriker skulle ha "utgångar till antal och vidd lämpade efter den mängd personer som på stället rymmas". Regler för taktäckning, skorstenar fanns. En byggnad av sten eller därmed jämförligt brandfritt ämne fick uppföras invid gränsen till grannens tomt. I annat fall skulle avståndet vara 15 fot till tomtgränsen. Byggnadsnämnd skulle tillse "att eldfarligheten blir så ringa som möjligt. Detta kallas numera funktionsbaserade krav och införs som nymodigheter i lagarna.

Öppna Byggnadsstadgan (pdf).

Brandstadgan och lokala brandordningar reglerade brandskyddet. Städerna skulle bestämma om brandstyrka, förfarandet vid larmning, sotning, hur brandvakt skulle organiseras, hur vatten tas fram och vilka brandredskap som staden skulle hålla och vad den enskilde skulle skaffa. En brandchef ledde stadens brandstyrka och gick brandsyn. Då "skola alla byggnader noga skådas och därvid tillses, huruvida allt blivit iakttaget, som i denna stadga samt stadens byggnads- och brandordning eller eljest är föreskrivet till förekommande vid eldfara eller till lättnad vid eldens dämpande".

Öppna Brandstadgan (pdf).

Efter eldsvåda skulle Magistraten eller Poliskammaren ofördröjligen hålla noggrann undersökning för utrönande av orsaken till eldens uppkomst och spridning. Man skulle även undersöka "om föreskriven brand- och räddningsredskap vid tiden för eldens utbrott funnits i gården och varit i gott skick underhållen". Nya lagen ställer åter krav på olycksförloppsundersökning.

Tillbaka till artikelregistret

Hög beredskap för bärgning

1876, elva år efter den stora branden i Karlstad brann ett av de återuppbyggda husen. Huset kunde inte räddas men det mesta av lösöret bärgades och ställdes in på en annan gård där för övrigt ett stöldförsök kunde avvärjas i sista stund.

Man levde fortfarande i skräck för eldsvådor och fastighetsägaren hade allt ordnat för en snabb utrymning av lösöret. I huset fanns yxor för att hugga upp låsta skåp med, tomsäckar i linneförrådet, korgsängar i porslinsskåpet mm. Tack vare dessa förberedelser blev det mesta utburet i tid.

Tillbaka till artikelregistret

Albin Motor

Lars Albin Larsson startade i Kristinehamn en mekanisk verkstad med gjuteri år 1900. Företaget hade Albin som varumärke och bytte senare till namnet Albin Motor. Den stora produkten var båtmotorer. 1928 presenterade man sin första motorspruta, Albin 35, som kunde bogseras efter en bil eller dragas av två man. Den hade en patenterad anordning för uppvärmning och upptining av pumpen vintertid. Kapaciteten var 1000 l/min vid 9 kg/cm². AB Pumpindustri i Göteborg (API) var en konkurrerande pumptillverkare. Företagen inledde senare ett samarbete och API använde Albin-motorer till sina sprutor. Brandkårer, företag och statliga verk rustade upp sitt brandförsvar med Albinsprutor. De såldes även på export och Sydamerika blev den största marknaden.

Under världskriget ökade behovet av motorsprutor och Albin 800 med kapaciteten 800 l/min kom i produktion 1941. Luftskyddsinspektionen inköpte 1000-talet sprutor samt brandarmatur, slang och personlig skyddsutrustning.

Albin 800 hade inte en Albin-motor utan man hade valt den engelsktillverkade Ford Prefectmotorn. På grund av kriget tog leveranserna slut. Albin fick tillstånd att tillverka motorn men hade inga ritningar. Men en motor plockades isär, ritades av och redan efter sex månader kunde de första motorerna (S-4) monteras och provas.

Programmet utökades med motorsprutor med kapacitet på upp till 3000 l/min samt en lätt bärbar skogsbrandspruta, Albin 200. Man gjorde även frontpumpar för brandbilar och en handdriven sk blockpump. Företaget hade 1944 som mest 580 man anställda. Man hade en industribrandkår som ingick i kommunens reservbrandstyrka.

1955 kom krav på luftkylda motorer till brandsprutorna och 1957 presenterades Albin 900 med Volkswagenmotor. API och Albin Motor träffade avtal om tekniskt samarbete vilket innebar att API lade ner produktionen av motorsprutor och i stället tillverkade vissa pumpar åt Albin. Civilförsvaret köpte hundratals sådan sprutor. En ny mindre och bärbar spruta utvecklades för skogsbrandförsvar och industribrandkårer. Den kallades Albin 200/70 fick en motor från Husqvarna och pump från API. Den monterades av Albin.

ur Albin 100 år


Albin 25 från 1933

Tillbaka till artikelregistret

Vaktavdelningen (Fröding)

Det lär finnas folk, som undrar, om icke en sprutmönstring bara är ett skoj tillställt för att roa staden pojkar och pigor. Det säges, att när sprutchefer och andra högre generalspersoner i brandrullan mötas med sina rödmålande brickor i halsen, då småle de. Det påstår, att hela den borgerliga sprutarmén allt bra mycket liknar tillfälliga amatörer, som spela folk på teatern för femti öre per afton, sådana där litet förlägna och tafatta, men samtidigt litet galghumoristiska privatpersoner på scenen. Men ingenting av allt detta är sant. En sprutmönstring är ett allvarligt skådespel. Det gäller ju att ordna försvaret mot en eventuell storbrand och allmänna brandkårens mobilisering är ett imponerande skådespel.

I all synnerhet värdig är vaktavdelningen, av vilken jag själv har den äran att vara medlem. Vi tillhöra allesamman de högre samhällsklasserna, idel bankbokhållare och häradshövdingar, skoladjunkter och tidningsredaktörer. Vi komma inte flängande som sprutavdelningen och räddningskåren. Vi komma långsamt promenerande med käpp och hög hatt och medelålders kulmage.

Vår egentliga uppgift är att avspärra gatan. Kommer någon och vill bryta sig igenom oss, så ställa vi oss bara bredbentare, sätta ut magen litet mera, peka med käppen och säga: "Ser ni inte att gatan är avspärrad". Då drypa de genast av. Det är ingen, som törs opponera sig mot en, som ser ut som en stadsfullmäktig. "Jaså, det är vaktavdelningen", tänka de och avlägsna sig utan att säga så mycket som muck.

När vi komma tågande med våra överrockar och glasögon och breda figurer, uppstår ett sorl bland folket och butikflickorna komma ut på butikstrapporna för att se på oss. "Se där kommer vaktavdelningen", säga de, "det är en grann trupp, sådana skulle de ha i krig!"

Vaktavdelningen skall icke komma den allmänna vördnad den åtnjuter på skam. Vaktavdelningen skall veta att göra sin plikt.

Gustav Fröding i Karlstad-Tidningen den 21 april 1894

Tillbaka till artikelregistret

Konbottnade brandhinkar

Fram till 1921 svarade "bruket" Mölnbacka-Trysil för brandförsvaret i Forshaga som tillhörde Grava kommun. Den som var uttagen att ingå i langarkedjan skulle vid larm medtaga en hink. Kontentan blev att slaskhinken som var den sämsta togs med. När branden var släckt såg man till att byta upp sig. Brandkåren hade därefter ett antal dåliga och framförallt rostiga hinkar. Uppdraget gick därför till fabrikens plåtverkstad att tillverka ett antal hinkar med konad botten. Arbetet utfördes av plåtslagare Ragnar Witsch som senare blev brandchef i Forshaga kommun 1947 - 1967.

Fördelen med den konade bottnen var att det inte gick att ställa ner. Möjligen var den användbar vid potatisupptagning då den kunde ställas i fåran. Sedan fick brandkåren ha sina hinkar i fred. (Berättat av Bo Wennerström, fd brandchef och yrkeslärare mm i Forshaga)

Tillbaka till artikelregistret

Nils Ericson, stadsplanerare

Nils (1802-1870) var bror till John och är känd som kanal- och järnvägsbyggare. Han var chef för SJ:s uppbyggnad av järnvägsnätet och stambanorna. Han gjorde även moderna stadsplaner. När Vänersborg brann i oktober 1834 förstördes 80% av staden. Branden gav fria händer för att göra en ny stadsplan. Staden blev först med att tillämpa moderna principer för återuppbyggnad. Stadsplanen gjordes av Nils Ericson. Sedan Gävle brunnit i juli 1869 reste sig ganska snart det nya Gävle med raka trädkantade gator, esplanader som skulle fungera brandhinder. Mannen bakom verket var Nils Ericson som på kort tid ritade den nya stadsplanen.

Tillbaka till artikelregistret

Brand i Karlskoga 1903

På morgonen den 1 december 1903 började det brinna i Ekebo som var ett större tvåvånings trähus vid torget i Karlskoga. Det visade sig senare bero på en spricka i skorstensmuren. Några av innevånarna sov ännu och väcktes av dån och tjut från ett rum på övre våningen där fotograf Albin Anderssons hushållerska bodde. Fotografen, som ännu inte stigit upp, öppnade dörren till rummet och fann att det var rökfyllt och att det brann i taket. Han stängde dörren, kastade på sig ett ytterplagg och sprang ut för att hämta hjälp. Borgarbrandkåren var på plats med sina sprutor inom tio minuter och kunde lätt ha släckt branden om det funnits tillräckligt med vatten. Men vatten fanns bara i sjön så man fick ta hjälp av 40-50 hästar för att köra fram vatten till Bofors ångspruta som rekvirerats.

Flera byggnader var hotade och hade vinden varit ogynnsam kunde eldflagor även nått kyrkan. Ett brandsegel spändes över en fastighet intill. Bilder visar hur man hade täckt stora delar av detta hus med segeltyg. Det lär ha blivit panik när röken började välla ut ty en köpman förvarade fotogen och olja i huset.

Elden kunde släckas och delar av huset räddades trots att branden var så häftigt att bara skorstensstockarna blev kvar av den brunna delen. I den räddade delen kunde köpmannen Ekstrand snabbt inrätta en provisorisk affärslokal.

Då utrustningen som användes var enkel krävdes insatser av ett stort uppbåd folk. Branden i det Ekstrandska huset blev en tankeställare vid organiserandet av Karlskogas brandkår. Intresset för brandväsendet hade varit stort under flera år och det första brandreglementet fastställdes i augusti 1897. Det stagades om vite vid försumlighet men belöningar kunde också utdelas. De som kom först till ett brandställe med vattenfyllda tunnor och anmälde sig till brandbefälet fick t ex 3 kr.

På den tiden fanns en 12-mansspruta i spruthuset, en 4-mans i kyrkans vapenhus och några på andra platser. Vattenkärror var stationerade vid tingshuset, kyrkogården och fattighuset. Personalrullan hade en noggrann rangordning av befäl, standarförare, sprutmästare, strålförare, pumpare osv. Var och en hade sitt tjänstetecken. Förteckningen upptog fler än 250 personer vilket innebar att så gott som varje man i lämplig ålder hade någon uppgift.

Också Karlskogas vattenproblem behövde lösas och utöver hushållens behov ansågs det angeläget att det fanns god vattentillgång för eldsläckning. Ett alternativ med en stor branddamm var aktuellt en tid men man beslutade efterhand att anlägga en vattenledning. Den blev klar i slutet av 1905 och då var det dags att utreda en ny organisation för brandsläckningen.

Först skulle ett nytt spruthus byggas vid torget. När det blev klart 1908 såg man över organisationen. 1909 inrättades en fast anställd brandelitkår som bestod av en förste och en andre förman, en reparatör och minst åtta brandsoldater. Det var inte en yrkeskår utan en kontrakterad elit på vilken man kunde ställa större krav än på den allmänna brandkåren som byggde på stor uppslutning.

Detta exempel från Karlskoga visar åter hur brandskyddet utvecklats i takt med ny teknik och utbyggnad av infrastruktur. Det visar också att man även för 100 år sedan var väl organiserad och kunde begränsa bränder i trähus.

Underlag från hembygdsböcker från Karlskoga och Algot Holmströms bok "Karlskoga".

Tillbaka till artikelregistret

Brandförsvaret i Storfors

Hertig Karl av Värmland, senare Karl IX (kung 1604-1611) uppmuntrade bergshanteringen. 1588 köpte han frälsegården Fors och anlade ett hammarbruk vid Storforsen. Som på andra platser växte en samhälle upp kring bruket som senare blev Storfors Bruk. Bruket skötte det mesta inklusive brandsläckning. 1907 inleddes ett nära samarbete med Uddeholm AB. I historieböckerna finns beskrivning av bränder och utvecklingen av brandskyddet;

1809 brann Storfors Herrgård ner. Troligen pga oförsiktighet med ljus på vinden. I mars 1812 finner vi att kvarnhusen vid Storfors hade brunnit hösten innan. Därför beslöts att teckna brandförsäkring på den nya kvarnen samt byggnader vid Lillfors och Nykroppa masugn. 1821 brann Lillfors hammarsmedja. Senare samma år ser vi att det med anledning av alla bränder i Storfors inrättades ett omfattande brandförsvar - Storfors första. 1822 skaffar bruket två stora brandsprutor med slangar och annan brandredskap. I september samma år hade brännbara ämnen inlagts i en bälg vid södra smedjan och antänts. En 17-årig yngling flydde på en stulen häst, infångades, förhördes, erkände och dömdes till 20 dygns vatten och bröd. Därefter blev han bortkörd från bruket.

Det nya rörverket blev klart 1896 och året därpå hade man byggt det vackra Spruthuset. Olyckor och bränder fortsatte. 1912 skedde en explosion i en galvaniseringscistern vid rörverket. En arbetare omkom och en skadades. Flytande zinkmassa antände byggnaden och arbetsmetoden övergavs. 1916 tog man fram förslag till förbättrat brandväsendet och bildade en elitkår på 20 man plus reservkår på 450 man. En liten ångspruta, en tolvmans handspruta, tre tvåmans handsprutor med tillhörande slangar och kopplingar skulle skaffas. En vattenledning med brandposter drogs fram inom industrin.

1918 lovordas Uddeholms AB av försäkringsbolaget för sina brandkårer i Storfors, Hagfors, Munkfors och Björneborgs bruk. Nästa storbrand inträffade 1919. Då brann ladugården som hörde till bruket. Orsaken var troligen ett elektriskt fel. Tidningarna skrev att rörverkets arbetare "sökte energisk med ångsprutor och övrig släckningsattiralj hindra eldens synnerligen häftiga framfart men måste till slut uppgiva alla försök". 1924 uppstod en vindsbrand på Storfors Herrgård. Branden orsakades av en trasig skorsten. Hela vinden berördes och inredningen i underliggande våningar förstördes av vatten.

En ny storbrand inträffade 1935 då rörverket totalskadades. Gnistor tros att antänt ett nytjärat tak. Fem brandkårer kämpade mot den branden. Året därpå, 1936, var det dags igen och kalldragverket lades i ruiner. Branden blev häftig vilket delvis berodde på att allt i verket var genomdränkt av olja. I en senare historiebeskrivning skrivs att bränderna gav anledning till en modernisering av anläggningarna. 1987 brann det gamla rörverk igen, värsta branden på 50 år, och ett antal småindustrier blev hemlösa.

Storforsverkens industribrandkår skötte brandsläckning åt kommunen fram till januari 1970. Då övertog Kristinehamns stad ansvaret för brandförsvaret i Storfors kommun. En ny brandstation ersatte Spruthuset 1973. Nu är Storfors brandkår en enhet inom Bergslagens Räddningstjänstförbund.

Tillbaka till artikelregistret

Brand hos Elis i Taserud

Elis bodde utanför Arvika och var en av de mest knipsluga bland alla knipsluga jössehäringar. Nu kom det naturligtvis en hel mängd intresserat folk för att få se eldsvådan. "Det är för eländigt, att det skall se så illa ut här på gården när en får så mycket rart främmande, var Elis reflektion då han såg publikfrekvensen. Dagen efter mötte han en beklagande medmänniska "Ska ni bygga upp verkstaden igen?" frågade denna. "Ja jag gör nog det, men då bygger jag en biograf" blev svaret. Medmänniskan förstod inte riktigt Elis tankegång utan invände "Kan det löna sig därborta i Taserud, där det är så litet folk". "Hå kors" svarte Elis, "jag hade en liten enkel tillställning hemma i går och det var inte måtta på så mycket folk det kom.

NWT 3.4.1924

Tillbaka till artikelregistret

Eda kyrka räddades

En aprilmorgon 1914, vid fyra-tiden, var två män på väg för att grusa landsvägen. När de passerade Eda kyrka upptäckte de rök från kyrktaket över sakristian. De rusade till sockenstugan och väckte den gamle kyrkvaktaren Adam Levin som lämnade dem nycklarna och bad dem skynda upp i tornet, öppna luckorna och ringa med klockorna till dess han kom dit.

Anders Nilsson väcktes av klockringen strax före klockan fem och begav sig fortast möjligt till kyrkan. När han kom fram till kyrkan, kom de körande med den stora brandsprutan från Charlottenbergs bruk och en spruta från tobaksfabriken. Mycket folk hade kommit till platsen och man hade rest en brandstege till kyrktaket. Verkmästaren från Charlottenbergs bruk klättrade djärvt upp på taket, rev bort skifferplattorna och högg hål i yttertaket i närheten av brandhärden. Med den stora sprutan angrep man nu branden från utsidan medan en annan spruta placerades i koret.

Det värsta var att få tag i tillräckligt med vatten. Förutom från brunnen bildade man brandkedjor från diken och pölar till sprutorna och de medförda tyghinkarna vandrade snabbt fram och tillbaka. Allt lösöre och handlingar bars ut ur sakristian och man var beredd att bära ut altartavlan och ta ner ljuskronorna. Dess bättre gick släckningen bra och efter en dryg timme hade man elden under kontroll fast den tidvis sett hotande ut. Elden hade förorsakats av överhettning av muren från sakristian där man eldat på söndagen.

I kyrkostämmans protokoll uttalas ett varmt tack till alla som genom resolut och berömvärt uppträdande under stora risker ingripit och genom hårt arbete räddat kyrkan.

ur Eda i gammal och ny tid

Tillbaka till artikelregistret

Elektriciteten som brandrisk

Steget till elektrisk kraftöverföring togs i Värmland av Aggruve bolag som bearbetade ett litet malmfält mellan Nordmark och Filipstad. Man hade fyra turbiner på samma axel och en generator på 30 hkr. Den 2,4 km långa ledningen överförde 20 hkr vid 550 volts spänning. Det var landets tredje inom gruvhanteringen och togs i drift 1891. Under senare hälften av 1800-talter hade vattenhjulen successivt ersatts av turbiner. De ökande kraftresurserna gjorde det möjligt att koncentrera driften från många små enheter till färre anläggningar med mångdubbelt större kapacitet. Elektriciteten utnyttjades i Värmland för belysning först på ytterligt brandfarliga platser såsom de stora sågverken och massafabrikerna. De tidigaste kraftstationerna, sk lyshus, byggdes på bruken i Klarälvdalen i slutet av 1880-talet. För drift av valsverk och smideshammare ersattes vattenhjulen med direktdrift från effektivare turbiner men anläggningarna var fortfarande bundna till vattenfallen.

Det första försöket i Sverige att frigöra ett valsverk från direktdriften gjordes 1902 vid Storforsverken. Där överfördes 400 hkr vid 550 volt från en nybyggd kraftstation på 600 m avstånd från verken. Fördelarna var så stora att elektrifiering fortsatte. Byggnaden finns kvar nedanför Spruthuset.

Problemet med kraftöverföringar på långa avstånd kvarstod. För att minska förlusterna krävdes så högre spänningar än vad likströmsmaskiner kunde åstadkomma. Överföring på avstånd över 10-15 km lönade sig inte. Det var först genomövergång till växelström i början av 1900-talet som det blev ekonomiskt med kraftöverföring på längre avstånd. Då började man bygga kraftstationer utanför fabriksområden. Vid sidan av industrin började städerna att intressera sig för elektriciteten som belysningskälla. Karlstad tecknade ett avtal med Dejefors och i augusti 1906 levererades den första kraften. Det fanns då ca 400 gaslampor i stadens centrala delar och i ytterområdena ett 70-tal fotogenlampor. Den första elektriska gatubelysningen kom till stånd 1908 och gasbelysningen slopades helt 1927.

Ur boken Struktura, Värmlands Museum

Tillbaka till artikelregistret

Brand i Storfors 1911

På morgonen den 14 februari 1911 brann det i ett vindsrum i egna hemmet Annelund. Protokollet från sammanträde med Kroppa sockens brandstodskommitté redovisar besiktning och värdering av den uppkomna skadan. Förutom den skada som uppstått under släckningsarbetet fanns inga bristfälligheter å murar och eldstäder undantagandes en springa mellan muren och förbindelseröret till kakelugnen i gavelrummet. Springan kan ha uppkommit före branden eller på så sätt att det vatten som under släckningsarbetet i riklig mängd insprutades kunnat bortskölja en massa murbruk. Förbindelseröret var ej invändigt försett med plåtrör vilket var det vanliga. Eldhärden hade varit kraftigast i golvet framför kakelugnen ty där var både golv, fyllnad och trossbotten samt panelbrädorna i kökstaket fullständigt genombrunna. Brandstodsavgift var betald och det fanns reglementsenlig brandredskap på stället.

Det började med att paret Carlsson som bodde i huset vaknade av smällar och knakningar. Eld syntes i mellantaket. Carlsson försökte först släcka med det vatten som fanns i köket. Vatten hämtades sedan i en närbelägen källa och det bar mannen upp på övre våningen men han kunde inte komma in i rummet där det brann. Grannarna väcktes och kom med mera vatten. När detta inte hjälpte så räddade man ut de två barnen och bar ut möbler. Någon sprang för att påskynda släckningsredskapens ankomst. Rättare Falk, på Storfors gård, ringde i gårdens klocka och börja sela hästar för vattenkörning. Gårdens jungfrun sprang och väckte hos kusken Carlson och sedan till portvakten i rörverket för att få honom att blåsa brandsignaler.

På grund av att en mängd folk skyndsamt tillstädsekom med Brukets brandsprutor och annan attiralj lyckade det ganska snart att begränsa elden så att endast gavelrummet och delvis vinden blev förstörd. Lägenheten i övrigt blev skadad av värme, rök och vatten.

Carlsson hade på kvällen varit i gavelrummet och snickrat och då eldat i kakelugnen. Han antog att eld spridit sig ut ur förbindningen som saknade plåtrör. Elden kan ha följt den papp som var spänd på väggen eller så kan brand nedfallit från taket och antänt golvet. Kommittén kunde inte helt utreda orsaken till branden.

Boningshuset var försäkrat för 3000 kr därav fanns i behåll efter branden värden för 1333 kr. Skadan ersattes med 1667 kr samt 1158 kr för lösöre.

Det är ett bra exempel på hur man med gemensamt arbete räddade ett hus. Räddning av möbler hann man genomföra och brandorsaken undersöktes. Tiden från brandstart till övertändning var då mycket längre än vad den är nu. Nu kan det gå på 3-4 minuter, 1950 tog det upp till 15 minuter.

Tillbaka till artikelregistret

John Ericsson i London

Världens första ångspruta konstruerades 1829-30 av John Ericsson och John Braithwaite i London. Denna ångspruta blev förebilden till senare maskiner och vi har därför alla skäl att betrakta John Ericsson som den verklige uppfinnaren av ångsprutan. Den första maskinen användes för att prova tekniken. Effekten var 10 "hästars". Efter lyckade prov gjordes en mindre maskin med effekten 6 "hästar". Sprutan klarade att ge 680 l/min vid ett tryck av 30 meter vattenpelare. Ångpannan kunde på bara 10 minuter åstadkomma nödvändigt ångtryck och Ericsson föreslog att pannan skulle hållas fylld med varmt vatten för att snabbare få upp trycket. Han sa särskilt att den vid brand skulle larmas direkt - utan mellanhänder. En av sprutorna försågs med en vattentank varur sprutan kunde få sitt vatten när den inte kunde placeras intill vattentag eller vattenledning. Var detta världens första brandfordon med vattentank?

Vid branden i The Argyle Rooms år 1829 fick sprutan för första gången visa vad en dög till. Den slungande vattnet över taken på de högsta husen och var i gång oavbrutet i fem timmar, medan ”eldgossarnas” (anställda av olika försäkringsbolag) små handsprutor från början blev obrukbara, då vattnet i dem frös till is i den starka kölden. En kommitté , som tillsattes för att avge yttrande om den nya sprutan, kom till de mest löjeväckande resultat. Von Rosen har berättat därom; Sprutan kanske är bra, sade man, men så mycket vatten, som den gör av med, finns inte i hela London. Vad skall våra eldgossar leva av, om staden köper sprutan? Vi måste i så fall taga hand om deras hustrur och barn och det blir en högst onödig utgift. Allt det vatten, som den slungar ur, måste förorsaka dimma och sådant har vi gunås nog av. När John Ericsson ändå, som ett sista försök, lät sin spruta arbeta alldeles gratis vid flera eldsvådor, skar ”eldgossarna” av slangledningarna och ställde till så mycket förtret, att både han och Braitwaite slutligen tröttnade och drog sig ur leken. Trots att sprutan fungerade kostnadsfritt vid flera bränder i London och med stor succé möttes dem med bestämt motstånd. Det dröjde till 1852 innan ångan accepterades i London.

Sprutan har kallats "Braithwaite´s steam fire engine” men Ericsson förklarar att de byggdes efter hans design och fortsätter - "Efter att ha kommit med originalidén, utvecklat och förfinat ett nytt system gör jag anspråk på att vara fader till ångsprutan. Villigt tillstår jag att utan det förtroende och den frihet som jag fick av min vän och värd, John Braithwaite, hade det inte varit i min makt att kunna omsätta mina planer i verkligheten." Fyra eller fem sprutor tillverkades i England. Den som kom i bruk var försedd med fjädring och den sprutan togs med på en uppvisningsresa till Frankrike där den med stor succé användes i flera städer. Dessutom hann man med besök i Moskva med samma framgång. En fjärde, särskilt vacker konstruktion, som kallades "The Comet" bygges till kungen av Preussen (1832). Berlin blev därmed den första huvudstad i världen, som använde sig av John Ericssons ångspruta. Den var märkt "from Braithwaite & Ericsson”.

Efterfrågan på ångsprutor var emellertid ringa och produktionen inställdes. Ingen är bevarad.

Tillbaka till artikelregistret

Brandväsendet tidigt 1800-tal

Brandväsendet i Karlstad var liksom i alla dåtida svenska städer föga effektivt, fastän man tidvis, i synnerhet efter varje inträffat eldsvådetillbud sökte åstadkomma förbättringar. Någon frivillig brandkår kan man näppeligen tala om. Åtminstone förekom ej några övningar. Det var först på 1830-talet som en frivillig brandkår bildades. Övningar företogs esomoftast på Stora Torget där brandredskapen provades, man marscherade, hoppade från tak till tak. Men så småningom slappnade man av och främsta orsaken härtill var att brandkåren ej fick tillfälle att visa vad den kunde. Eldsvådorna hade totalt uteblivit. Magistraten försökte genom en mångfald förordningar och förbud att på allt sätt förekomma eldsolyckor. Och för varje gång en sådan inträffade skärptes bestämmelserna och ökades vaksamheten på ett sätt som ofta gick till betydande överdrifter. 1865 fanns i två spruthus. I dessa förvarades den gemensamma brandattiraljen. De tre svaga sprutorna förmådde knappt med sina strålar nå upp till taket av ett tvåvåningshus. Ur Karlstad brand 1865, Nygren.

Tillbaka till artikelregistret

Per-Albin i langningskedja

Stall, ladugård och vagnslider vid ålderdomshemmet i Karlskoga brann 1914 ner till grunden. Men inga människor eller djur kom till skada. Samtidigt som en halmstack började brinna på gamla fattiggården höll Per-Albin Hansson, sedermera statsminister, tal på torget. Detta möte fick ett hastigt slut. I stället deltog Per-Albin och många av mötesdeltagarna i en släckningskedja från sjön Möckeln till fattiggården vars ekonomibyggnader nu stod i ljusan låga. Fattigvårdsstyrelsen byggde med kommunens medgivande omedelbart upp en ny ladugård, stall och ett stort vagnsskjul och sädesmagasin.

Källa: Karlskoga bergslag 1990

Tillbaka till artikelregistret

Brandskydd genom planer

Efter 1777 års brand i Kristinehamn skulle tomterna regleras. En vretmo krävdes, med ett avstånd från tomtgränsen, så långt att takdroppet ej föll på grannens tomt. Landshövdingen skrev att magistraten på skulle försöka övertyga tomtägarna "av nyttan att vid byggande utvidga sin tomter genom inköp därav utav närmaste intill varande ägare, så att emellan varje hus kunder bliva ett betydligare avstånd, som till trädgård eller annan plantering använd, skulle tjäna till att hindra eldens utbredande".

En begäran om tullfrihet för införsel av varor avslogs eftersom regeringen redan 1757 beslutat att bara bevilja detta för att uppföra stenhus. Tullfrihet medgavs senare för material till stenhus men det blev inga lättnader för återuppförande av trähusen. Samma sak skedde när ett nytt rådhus skulle byggas. Bygget förbjöds av kungen med hänvisning till en förordning från 1776 som sade att alla offentliga byggnader ska uppföras i sten. När ett nytt förslag om träbyggnad avslogs 1793 beslutade man att bygga i sten och Rådhuset blev färdigt 1805.

Efter branden i Karlstad år 1719 fick landshövdingen fick i uppdrag att tillse att staden "med sten- och icke trähus må återigen efter dess avbrännande väl och sirligen uppbyggd bliva". Men borgarna ansåg sig inte ha någon möjlighet att uppföra stenhus och för att tomterna inte skulle förbli obebyggda. Magistraten måste då ge tillstånd till trähus men krävde att endast fyra gårdar fick byggas i varje kvarter. Kravet avvisades bestämt av borgarna, som förklarade sig ämna lämna staden om ej nya boningshus fick uppföras på de gamla tomterna.

Redan 1667 föreslogs att man i Karlstad skulle uppföra en rådstuga av sten som skydd för brand men det ansågs för dyrt. Landshövdingen ville att hela staden skulle byggas i sten och 1720 fördes diskussioner om en ny stadsplan med färre byggnader och fler stenhus. Domkyrkan, som invigdes 1730, var av brandsäkerhetsskäl byggd på Lagberget. Efter branden 1752 ville domkapitlet att tomterna närmast kyrkan skulle bebyggas med stenhus. Borgerskapet var emot och förklarade att då fick tomterna hellre förbli obebyggda.

Efter branden 1752 gjordes ett förslag om bredare gator. De skulle vara 20 alnar (knappt 12 meter), tvärgator skulle anläggas, mer plats behövdes mellan husen och fritt utrymme skulle finnas mot Klarälven. Men staden byggs åter upp av trä och vretmon förblev fyra alnar. 1784 ställdes krav på brandmur mot angränsande fastigheter och 1807 föreslå att vretmon ökas från 4 till 15 alnars bredd. Det skulle vara beroende på om det var trä- eller stenhus eller om det fanns brandmurar.

Tillbaka till artikelregistret

Stränga försäkringsvillkor

En snabb genomgång av bland annat brandstodsbolagets äldre skrifter visar nya brandrisker medförde nya villkoren. Dessutom var man noga med att den försäkrade följde alla villkor. Krav ställdes även på brandkårernas kvalitet. Här följer några axplock;

I slutet av 1800-talet berodde ca 50% av skadorna på spåntak som lätt antändes av gnistor. På sommaren kunde de vara mycket torra och lättantändliga. Självrisken för hus med sådana tak höjdes 1890.

Efter branden i Karlstad år 1865 hade Brandstodsbolaget åderlåtits på 2 Mkr och krävde en avsevärd upprustning av Karlstad brandväsen och vägrade teckna försäkring innan detta skett. En ny brandordning i Karlstad antogs redan år 1866.

1866 brann ett ångbränneri i Varnhem. Ersättningen nedsattes för att man hade för få handsprutor. 1872 brann en mjölkvarn i Dalby och då reducerades utbetalningen eftersom nattvakten inte var på plats.

1872 infördes regler om fotogenlampor. 1877 betaldes den första skadan pga gnistor från ett lokomotiv.

I augusti 1886 uppsades alla försäkringar i byn vid Kils station pga för tät bebyggelse och brist på vatten för brandsläckning. 1917 hade Kils brandkår 120 man i rullorna men det räckte ej enligt bolaget eftersom materiel saknades och vattentrycket var för lågt.

I Molkom, år 1895, inträffade den första brandskadan med anledning av elektrisk ström.

Dåtidens film var mycket brandfarlig och fick inte under några omständigheter visas i försäkrade hus. En biografföreställning i Munkfors ordenshus år 1911 medförde därför att försäkringen sades upp.

1913 krävde brandstodsbolaget att en extra reservkår uppsättes i Karlstad.

Mellan 1922-32 kom föreskrifter för byggnad vari automobil förvaras. 1935 började Brandstodsbolaget att försäkra byggnader i städer, köpingar och municipalsamhällen under förutsättning att brandskyddet var ordnat på ett tillfredställande sätt.

Efter 1945 minskar insikten om nödvändigheten av skadeförebyggande åtgärder. Bättre brandväsen var en anledning. På 1950-60 talen tonar försäkringsbolagen ner de skadeförebyggande åtgärderna ytterligare. I slutet av 70-talet ökar medvetenheten igen delvis pga starkt ökad brandskadefrekvens.

Tillbaka till artikelregistret

Alfred Nobel, teaterbränder

I början av 1870-talet förslog Nobel en förbättrad gasbelysning för teatrar eftersom den vanliga var brandfarlig. I slutet av 1870-talet gjorde han ett förslag om brandsäkerhet på teatrar "Preventing disastrous fires in theatres". Nobel utgår från att en teaterbrand som regel börjar på scenen som snabbt blir övertänd. Risken är då att publiken omkommer genom kvävning då syret i lokalen hastig förbrukas av branden. För att snabbt få bort den kvävande röken och samtidigt åstadkomma ett kraftigt drag i lokalen tänkte sig Nobel ett antal "skorstenar" i taket över scenen, med nedre mynningen täckt av något lättantändligt material, kollodium, nitrerat papper eller annan typ som mättats med brännbara salter. Nobel föreslår också att drageffekten i dessa skorstenar skulle ökas genom en krans med uppåtriktade munstycken för komprimerad luft eller ånga. Manuskriptet är utformat som en patentbeskrivning men uppenbarligen fullföljde Nobel aldrig tanken att patentera denna anordning. (Alfred Nobel. Vetenskapsman och ingenjör. Tekniska Museet Katalog till utställning 5 dec-15 mars 1975/76).

I boken "Kampen mot elden" beskrivs flera teaterbränder däribland branden år 1881 i Ringteatern i Wien med 450 döda. Från 1810-1909 talar brandhistorien om inte mindre än 1368 teatereldsvådor varvid 11.239 människor omkommit. 95% av bränderna började inom scenhuset. Nobels idéer hade kanske räddat många.

Tillbaka till artikelregistret

Stor oro för stadsbränder

När jag letade reda på uppgifter om gamla bränder så läste jag på kort tid historien om Karlstad, Karlskoga, Filipstad, Arvika och Kristinehamn. Berättelserna är ganska lika från 1500-talet till slutet av 1800-talet. Oron för löskommen eld var mycket stor ty då hotades alla stadens hus. Eftersom bankväsende och försäkring inte fanns kunde även värdepapper brinna upp och då blev ju även de mest förmögna ställda på bar backe.

Tystnad rådde i staden och man kunde därför larma med trummor, horn, klockringning och höga rop. Larmkanoner kunde också höras långa vägar.

När det började brinna och larmsignalerna ljöd var alla tvingade att hjälpa till. Men det var hedersuppdrag att föra befäl och sköta sprutorna. Nästan uteslutande sköttes detta av borgare, hantverkare och tomtägare. Dessa grupper betalade det gemensamma skyddet och var därför med och bestämde om allt. Entreprenörer anlitades redan på denna tid och skulle tex komma med hästar och hämta sprutor. Alla vattentunnor skulle köras fram.

Det gick att släcka bränder även då. Särskilt svåra bränder uppstod när det var storm, starkt köld eller mycket varma dagar. Spridning i hus och mellan hus tog längre tid än idag vilket gav tid till att ta fram vatten och sprutor. Man fick riva hus för att hindra brandspridning

Varje stor brand medförde krav på förebyggande åtgärder men bränderna gav även plats för förnyelse av städerna. Det var svårt att reglera tomter och avstånd mellan byggnader och att få husägare att bygga i sten var omöjligt. Eftersom man byggde glesare i Arvika och Karlskoga har dessa orter inte drabbats så hårt av stora bränder.

Allt förebyggande brandskydd var viktigt. Krav ställdes på eldstäder, takbeläggning, hantverkslokaler, bärande av levande ljus mm. Redan på 1700-talet ville man i Karlstad och Kristinehamn har förbud mot fyrverkerier och raketer inne i staden. Pyromaner nämns ett par gånger under äldre tid. Mycket hårda straff utmättes för den som slarvat med eld. Även en husbonde vars pigor eller drängar varit slarviga med ljus eller eld kunde dömas.

Efter stadsbränderna rådde stor nöd och bidrag inströmmade från omgivningen och från kungar eller riksdag. Städernas borgare blev då också befriade från olika skattepålagor som bestämts av riksdagen.

Många likheterna finns när vi jämför hur utvecklingen drivs framåt idag och många av frågorna känns bekanta. Läs själv snabbt igenom alla noteringar på vår hemsida och dra egna slutsatser om hur Värmlands historia påverkats av bränder.

Tillbaka till artikelregistret

Urboken "Karlstad brand 1865".

Utgiven 1920. Boken innehåller en detaljerad skildring av brandens spridning, följande elände och Karlstads återuppbyggnad. Här har bara tagits med avsnitt som berör släckningsarbetet.

"Brandväsendet var här liksom i alla dåtida svenska städer föga effektivt, fastän man tidvis, i synnerhet efter varje inträffat eldsvådetillbud sökte åstadkomma förbättringar.

Staden hade tre nattvakter som gick mellan klockan 9 och 4. Därjämte en brandpatrull på två man. Någon frivilliga brandkår kan man näppeligen tala om. Åtminstone förekommer ej några övningar. Från 1831 fanns ett reglemente då polis- och vaktmanskap slogs ihop - således ett slags äldre "karlstadssystem".

Det var först på 1830-talet som en frivillig brandkår bildades. Övningar företogs allt som oftast på Stora Torget där brandredskapen provades, man marscherade, hoppade från tak och genom säck. Men så småningom slappnade man av och främsta orsaken härtill var att brandkåren ej fick tillfälle visa vad den kunde. Eldsvådorna hade totalt uteblivit.

1865 fanns två spruthus. I dessa förvarades den gemensamma brandattiraljen. De tre svaga sprutorna förmådde knappast med sin strålar nå upp till taket av ett tvåvåningshus. Magistraten försökte genom en mångfald förordningar och förbud att på allt sätt förekomma eldsolyckor. Och för varje gång en sådan inträffade skärptes bestämmelserna och ökades vaksamheten på ett sätt, som ofta gick till betydande överdrifter.

Söndagen den 2 juli 1865 vid halv tolvtiden började den stora branden. Man klämtade och gav order om brandattiraljens framförande. Lagningskedjor bildades till hamnen.

Under vanliga förhållanden skulle givetvis torget i ej ringa mån underlättat ansträngningarna, men denna öppna plats gav elden ytterligare fart. De härstädes uppsatta salustånden vore alla av ytterst brännbart material, tunna bräder, ribbor och tältduk. Bebyggelsen var hopbyggd med uthus. Tält och packlass fanns överallt därför att det var marknad.

Men branden spred sig och räddningsavdelningarna tvangs att skyndsamt draga sig tillbaka. Manskapens led glesnade allt mera. Det var den ångestfyllda tanken på att faran snart nog skulle nå det egna kära hemmet, förutom insikten om det hopplösa i den förtvivlade striden, som kommo många att desertera.

I skymningstiden, och sedan alla människor blivit nästan förlamade av trötthet både till kropp och själ och sedan brandredskapen till en del, kringränd av elden, hade uppbrunnit.

På kvällen var Västra bron, som var av trä var mycket starkt hotad. Hettan var så stark att det stod som rök över brobanan och endast genom täta begjutningar med vatten, varvid de ännu brukbara sprutorna vilka nu voro obehövliga på annat håll, här komma till god användning, kunde bron hindras att fatta eld. Tidigare hade gasklockan var nära att fatta eld och ett krutförråd kunde tömmas innan elden fick fäste i byggnaden.

Ingen omkom eller skadades. Bortemot 5000 personer måste tillbringa natten i det fria. Ett våldsamt skyfall gjorde att allt som ej var under tak genomvått varjämte stora förluster ytterligare tillskyndades därigenom att vad som med otrolig möda räddats undan elden nu blev fördärvat av vatten.

Redan på måndagen anlände ett ångfartyg från Kristinehamn med mat, täcken, filtar och en del kläder. Regeringen utanordnade 4000 riksdaler till understöd av nödlidande och det gavs tillstånd att rekvirera tält från regementet"

Boken beskriver hur myndigheterna ansträngde sig att omedelbart får igång verksamhet och hur hjälp strömmade till. Fullmäktige sammanträdde redan den 4 juli. En ny stadsplan skulle fram innan man fick börja bygga upp staden. Förslag till ny stadsplan var inlämnat den 4 september och en ny stadsplan kunde godkändes den 13 november. Återuppbyggnaden tog många år.

Tillbaka till artikelregistret

Samverkan på 30-talet

Tidningsartikel om brand i Storfors 26.8 1935 "Pilgerverket".

Omedelbart slogs brandlarm och brukets egen brandkår rykte ut, brandhuset ligger endast ett 20-tal meter ovanför brandplatsen varjämte brandkårerna i Filipstad, Kristinehamn, Nykroppa och Bofors eftertelefonerades. Apropå Filipstads brandkår som kom först till platsen, kan nämnas att den just på lördagen skulle inviga sin nya brandbil vilket alltså skedde genom att den fick träda i funktion.

Karlskoga brandkår med hjälp av Bofors motorspruta kom. Karlskogakåren gjorde för övrigt en berömvärt snabb utryckning. Lastbilen, bogserande en motorspruta, körde nämligen den 38 km långa, synnerligen kurvrika vägen på 27 minuter.

Vid Björkeberg i Bjurtjärn inträffade ett olyckstillbud av ganska säregen art. Helt oförmodat trädde en löshäst ut på vägbanan framför lastbilen vars förare ej kunde undvika en kollision. Hästen fick en så kraftig stöt att den for en 3 á 4 meter framåt men erhöll i övrigt ej så mycket som en skråma. Däremot uppstod en buckla på bilens ena stänkskärm.

11.4 1936. Ny storbrand i Storfors
...tillkallades brandkårerna från Nykroppa, Filipstad, Kristinehamn och Karlskoga. Den sistnämnda ville emellertid inte med hänsyn till den relativt oprövade brandbilen ej taga risken av en utryckning varför de fyra andra kårerna utan bistånd härifrån finge gå till storms mot jättebålet.

Tillbaka till artikelregistret

Eldsvåda Bäckhammars bruk

Den 20 juni 1885, vid 11-tiden på kvällen, inträffade en stor brand i cellulosafabriken. I samband med uppvärmning av ångpannan började det brinna i ett risupplag. Under försöken att släcka revs rishögen isär, varvid elden än värre lågade upp och fattade i korsvirket på norra väggen. Den man som ingrep förklarade att han "av förskräckelse förlorade sin sinnesnärvaro, varigenom han icke kom att stänga dörren och fönstret till ångpannshuset, varigenom uppkommit ett starkt drag, då elden med stor hastighet spred sig över hela huset."

En mängd personer kallades till brandplatsen för att hjälpa till att släcka eller åtminstone begränsa eldsvådan. I fabriksförstugan stod en stor sug- och tryckspruta för tio man, vilken genast drogs till den närbelägna dammen och sattes igång. Till Krontorp sändes ridande bud för att få fram stora gårdssprutan, vidare sändes bud efter Visnums kyrkospruta samt Jonsbols och Björneborgs bruks sprutor.

Disponenten hämtades snabbt och tog hand om släckningsarbetet. Fabriken och sågen brann ned medan ved- och virkesupplag samt några andra näraliggande byggnader kunde räddas.

Ur Minnesskrift till brukets 100-årsjubileum 1971.

Tillbaka till artikelregistret

Saxholmens borg brann

"Medan Saxe en julotta bevisade mässan i Warnums kyrka hade frun låtit sko sin hästar bakfram, och sedan hon tändt eld på huset och kastat nyckeln innanför borgen begaf hon sig på flykten med sin älskare. Mannen som på återvägen från messan upptäckte elden och trodde frun blivit innebränd, skall hava utropat: Nu brinner Saxe knute! Då alla försök att släcka elden voro fruktlösa lemnade han det åt sitt öde och drog sin färde"

Det är en mytomspunnen ruin, ett medeltida slott på krönet av en liten ö i Ölmeviken. Det blev byggt av en tysk herreman, Saxe från Sachsen och är daterat till 1200-talet.

Uppgifter kommer bla från "Möt Värmland".

Tillbaka till artikelregistret

Försäkrade järnbruk mm

Allmänna brandförsäkringsverket bildades 1782 och tecknade brandförsäkring på fast egendom såväl i städerna - utom Stockholm - som på landet. Det gällde större hus och egendomar med dyrbarare byggnader, industrier (järnbruk, smedjor, sågverk), kyrkor och andra offentliga byggnader. Mindre byggnader och gårdar på landsbygden hade sitt försäkringsskydd via brandstoden.

Från 1788 kunde man teckna "Allframtidsförsäkring". Mårbacka har en sådan försäkring och i Spruthuset finns en kopia på försäkringsbrevet.

Bolaget hade 104 värmländska järnbruk försäkrade. Den äldsta försäkringen avser Älgå Nedre bruk och tecknades 1802. I Storfors är den äldsta värderingen gjord 1812. Där fanns försäkringar för två stångjärnshärdar, en stångjärnshammare och fem manufakturhamrar. Den äldsta plankartan är från 1853.

Tillbaka till artikelregistret

Filipstads brand 1694

Branden utbröt hos Christina Bratt, hustru till Henrik Strokirk. Från den Herweghska gården där Strokirks då bodde spred sig branden till 84 hus. Efter den stora branden som härjade 85 gårdar gav Karl IX staden stora skogsområden så att man inte skulle lida brist på ved och virke. Men det var just på grund av bristen på skog som kungen förordnade att staden inte finge återuppbyggas. Bergsmännen var nämligen ängsliga att skogarna i trakten skulle bli så hårt åtgångna att de ej kunde förse dem med gruvvirke och kolningsved. Alla, även de som hade sina hus i behåll "skulle från Philippstad afflytta" och staden degraderades till marknadsplats. Stadsborna stannade dock kvar. I april 1700 företogs den första s k ruineringen då många med våld utdrevs och sannolikt fick sina bostäder demolerade. Det blev dock protester som ledde till att staden fick köpingsrättigheter 1720. Fullständiga stadsrättigheter fick man dock inte tillbaka förrän 1835.

Tillbaka till artikelregistret