Samlade artiklar ur klubbens infobrev om utvecklingen i Sverige.

Brandkårsrabatt på försäkringspremien

Försäkringsbolagen har alltid varit intresserade av det operativa brandförsvaret och under vissa peroider försök påverka både dess utrustning och organisation. De stora stadsbränderna i slutet av 1800-talet drabbade bolagen hårt och de framförde krav på bättre beredskap i städerna. 1891 bildade man ”Kommittén för brandsläckningsväsendets ordnande i Sveriges städer och köpingar”, vanligen kallad ”Kommittén med det långa namnet”.

Kommittén var halvofficiell och representerade bolagens sakkunskap på brandsläckning och den fick ofta städernas förslag på brandordning på remiss. Kommittén gjorde även inspektio­ner av det kom­munala brandförsvaret och förde då också förhandlingar om förbättringar. Ut­över normer för brandförsvarets organisation och styrkornas storlek tog man fram regler för alar­mering och brand­släckningsmateriel samt utarbetade bestämmelser för vattenledningar inrät­tade för brandsläckning.

Bolagens villkor för civilrisker (bostäder, kontor, sjukhus, skolor etc. där är premien lägst och rela­tivt oberoende av byggnadens utformning) hade med åren blivit mycket varierande och svåra att han­tera. För att skapa mer enhetliga tariffer bildades 1938 ”Brandbolagens Civilrisk­nämnd” som tog fram nya principer. En grundprincip i premiepolitiken blev att stimulera kommunerna att förstärka brandför­svaret.

År 1949 slogs de nämnda kommittéerna samman till ”Försäkringsbolagens brandförsvars­kommitté” med uppgiften att ta fram underlag om samhällens brandförsvar och bebyg­gelse som var av be­tydelse för premiesättning av civilrisker. Reglerna för värderingen av brandför­svarets effektivitet blev mycket detaljerade. I huvudsak tog man hänsyn till;

1.      Brandstyrkan (numerär, övningar, beredskap mm)

2.      Vattenförsörjning och brandmateriel

3.      Brandalarmering

4.      Förebyggande brandskydd

Värdet av faktorerna beräknades och vägdes samman till ett totalvärde som sedan låg till grund för områ­dets inplacering i civilriskpremiernas brandförsvarsgrupper.  Sverige indelades i tre så­dana grupper, en för Skåne, en för södra Sverige utom Skåne samt Norrland.  På liknande sätt fastställdes rabatter på industripremier. Där fanns en s.k. kommunalrabatt som varierade från 5 till 35 procent.

Efter 1944 års brandlag samt tillkomsten av Statens brandinspektion, Statens brandskola och läns­brandinspektörer ansåg bolagen att deras insatser som rådgivare inte behövdes på samma sätt. Där­efter klassades bara brandförsvaret.

1955 tog Svenska Tarifföreningen över klassningarna som efter hand förenklades. Efter 1963 års brandlag släppte man bedömningen och ersatte den med ett enklare system där invånaran­talet blev den hu­vudsakliga indelningsnormen. Man hade fyra brandförsvarsklasser. I högsta, klass I, ingick kommuner med är 50000 invånare, till klass II hörde de som hade 20–50000 invå­nare. Övriga kommuner var klass III. I alla klasser fanns krav på kommunal vattenledning som skulle vara framdragen till tomt­gränsen. I annat fall gällde lägsta klass oberoende av in­vånarantal. Därefter blev omöjligt att använda för­säkringskostnader som ett argument vid dis­kussio­ner om kommunernas brandförsvar.

Utvecklingen gick då också mot paketlösningar för civilrisker där premier påverkade av in­brotts-, vat­ten-, an­svar- och reseskador blev dominerande.

Oron för katastrofbränder bland civilrisker minskade under­hand medan risker inom industri och varuhantering tilltog till följd av allt större osektionerade ytor och stora värden i samma brandcell.  Brandspridningsrisken ökade genom enklare byggnadssätt med lätt material fram­för allt i de känsliga taken. Inom bolagen blev man övertygad om att det för en fram­gångsrik skadebekämpning behövdes, utöver det operativa brandförsvaret, ökade åtgärder såsom brandsäkra sek­tioneringar, brandventilation och sprinkler. När en osektionerad byggnad an­tänds ansåg man att det redan vid måttlig brandbelastning utvecklades sådan värmeeffekt att det operativa brandförsvaret inte torde kunna bekämpa en sådan brand effektivt. Försäkrings­bolagen införde ett s.k. storskadetil­lägg. Viss rabatt kunde ändå lämnas beroende på det kom­munala brandförsvaret.  Systemet byggde på invånarantal men om körsträckan mellan risken och brandstationen översteg 5 km reducerades rabatten och den upphörde helt om avståndet översteg 30 km. Vidare krävdes att släckvatten skulle finnas inom 300 meter.

Underlag till texten kommer från ”Kommunernas brandförsvar ur brandförsäkringssynpunkt, en historisk-teknisk studie av bakgrunden och motiven till försäkringsbolagens klassificering av kommunernas brandförsvar” skri­ven 1977 av Birger Larsson.

Den gemensamma klassningsverksamheten lades ner 1990. Nya organisationsformer med samarbete i förbund och differentierad dygnsbemanning försvårade klassning liksom allt fler paketlösningar för försäkringarna. Enstaka bolag kunde ha kvar systemet längre.

Sammanställt av Värmlands Brandhistoriska Klubb december 2011

Tillbaka till artikelregistret

Brandstod från härad till socken

Det kan vara svårt att förstå över­gången från lagens brandstod till försäkringsbolag. Här är en förklaring. Landsla­gen från 1340 stadgade att häradet ska ge brand­stod när ska­dan blir uppmätt. Häradshövdingen utsåg sex bofasta män som besökte de drabbade och mätte skadan.  Om den var tjugo mar­ker eller mera, då hade man rätt att ta brandstod av hela hä­radet.  Var den upp till tio marker, fick man brandstod av hälften av det härad, där skadan skett. Var den fem marker fick man brandstod från den fjär­ding man bodde i. Brandstoden var en halv spann säd eller fyra svenska penningar. Alla som var bofasta och deras husfolk skulle ta och ge brand­stod

Häradsrätten var en dom­stol och hä­rads­hövdingen såg till att landslagens före­skrifter om brandstod följdes. 1600-talets notiser från häradsdomböcker visar hur man till­dömer de drab­bade brandstod.

En kunglig skrivelse från 1687 be­fallde landshövdingarna att se till att all­mogen samman­trädde om hur brandstoden kunde förbättras och förenklas. En förening borde upprättas av häradsborna. Efter att en brand besiktigats kunde rätten döma hur stor brandstod som uttogs från varje hem­man. Kungen ville att man årligen, i förväg, skulle betala en summa för varje hemman. Pengarna skulle förvaras i härads­kistorna och användas för uppbygg­nad efter brand. Pengarna kunde lånas ut mot en fast ränta. Samma år bildades Närkes och Värmlands brands­todsförening. För att förenkla värdering av skadade hus ville landshöv­dingen i Värm­land år 1735 att häradsborna i Fryksdalen sig emellan ska erlägga brandstod och ersättningen var för en byggnad bestående av stuga, förstuga, kammare och gäststuga 100 daler smt; vist­hus 30; loge med tvenne lador 60.

1766 förslogs från Sunnerbo härad i Kro­nobergs län, via Bondeståndet, att man i varje socken skulle få komma överens om och fastställa brandstodshjälp samt att in­rätta en kassa och då bli befriade från att ge stöd utanför socknen. Alla skulle betala två daler årligen. Detta acceptera­des av Kungl Majt som svarade att man med välbehag ville se att andra pastorat bildade så­dana föreningar och att häradsrätten och andra ämbetsmän gav handräckning vid bildan­det av sådana föreningar. Därmed ersattes häradsrätternas statliga ersättningsorgani­sation med lokala sockenbolag. I Värmland fanns då 15 härader och ca 60 socknar.

I våra notiser finns exempel ”Hon fick två stockar per hemman till egen stuga” eller ”fyra riksdaler ska ges av varje helt hem­man och proportionellt för de mindre. Dessa medel insamlades av byfogdarna”. Sockenföreningarna utvecklas och i Skil­lingmark föreslogs 1830 en ny brandstods­förening som även ersätter lös egendom.

Efterhand upphörde systemet med utdömd brand­stod och alla skulle i stället vara med i före­ningen. 1833 noterades att en man i Nor ge­nom vådeld förlorat inte bara sin stuga utan även alla kläder, matvaror, red­skap och husgeråd. Då han inte antecknat sig i brandstodsföreningen fick han ingen brandstod. Sockenstäm­man lovade ändå att sända honom mat och kläder. Regler och stadgar för brandskydd fanns hos varje bo­lag och de styrdes av sockenstämman. I Västra Ämtervik beslutade 1843 att man hädanefter inte skulle ersätta bränder som uppkom genom eldning med töre på logen eller annat be­gagnande av stickebloss i uthus och på vindar.

Sedan dess har det varit konkurrens mellan sockenbolag, häradsbolag och Värmlands Brandstodsbolag.

Brandstodstvånget upphörde 1853. Det var tidvis svårt att upprätthålla och de frivilliga brandstodsbolagen var effektivare än häradsbrandstoden.

Tillbaka till artikelregistret

Dimensionering av vaktstyrkor

Brandkårens vaktstyrkor har dimensione­rats med ut­gångspunkt från tätorter och antal innevå­nare. Man angav också insats­tid (tid som förflyter från larm tills släck­ning påbörjas) och den är summan av an­spänningstid (tid till man är ute ur brand­stationen), körtid och an­greppstid (tid som går åt att börja släcka).

Den första normen kom i 1944 års nor­mal­brandordning. Där sägs att i samhälle med 6 - 12 000 invånare skall finnas borgar­brand­kår med ett så stort antal man nattetid boende i brandstatio­nen eller dess omedelbara närhet, att en styrka om minst ett befäl och fem man ständigt är disponi­bel för omedelbar ut­ryckning.

I samhälle med mer än 12 000 invånare samt i samhälle med mindre invånareantal, där byggnadssätt, anhopning av industrier el­ler andra på brandfaran inverkande om­ständigheter göra sådant motiverat, skall finnas yrkesbrandkår jämte borgarbrand­kår med minst 16 man och reservbrand­styrka.

Yrkesbrandkårens numerär beräknades så att minst en utryckningsenhet bestå­ende av minst ett befäl och fem man stän­digt var disponibel för omedelbar utryck­ning.

I samhälle med mer än 30 000 invånare skulle minst två dylika utryckningsenheter finnas disponibla.

Statens Brandinspektion ville 1963 grup­pera bebyggelsen;

Grupp 1 5-10 minuters insatstid; Äldre, brandfarlig stadsbebyggelse; koncentrerad stadscentrumbebyggelse med affärer, konto och bostäder; höghus; sjukhus; större industri; industriområde; större brandfarligt upplag; hamn; bostadsbebyggelse 4-8 vå­ningar

Grupp 2 10-20 minuters insatstid; Bostads­bebyggelse med flerfamiljshus lägre än 4 vån; villa-, radhus och kedjehusområden; större byar och gårdar; mindre industrier

Grupp 3 ca 20 – 30 minuter; Enstaka byggnader och gårdar; mindre byar; fri­tidsbebyggelse.

I grupp-1 bebyggelse skulle minsta vakt­styrka vara 1 á 2 befäl + 6 á 10 brandmän. Grupp 2 och 3-bebyggelse borde ha 1 befäl och 4 á 6 brandmän.

Statens Brandinspektion ville 1965 att in­dustrialiseringen borde påverka styrkan Det­samma gällde där det var många trähus och om bebyggelsen hade stort kulturhisto­riskt värde.

Statens Brandnämnd (SBN) behöll 1975 indelningen men gav inga råd om styrkans storlek. Man skulle ta hänsyn till möjlig­heter att få förstärkningar från andra kårer.

1978 kom såg SBN ett behov av att öka styrkorna – men bla Kommunförbundet tyckte det blev för dyrt.

Räddningstjänst kommittén fann 1983 att de gamla reglerna hade tappat aktualitet och att det var svårt att utforma dimensio­neringsregler som tar hänsyn till alla lokala förhållanden. Därmed fanns bara möjlig­heten att ge ut exempel (Exempelsamling från Räddningsverket 1986) på hur kom­munen skulle dimensionera sina styrkor. Kommunen skulle själva avgöra vilka in­satser som ska göras. Räddningsverket hade möjlighet att ge synpunkter på di­mensioneringen

Tillbaka till artikelregistret

Stadsplaner som brandskydd

Sedan århundraden har tättbyggda svenska trästäder drabbats av förödande bränder. Det var man van vid. Det tycktes oundvikligt och återuppbyggnaden sattes igång genast på samma tomter och på de gamla grunderna. Samtidigt lockade grannstäder ofta det hemlösa borgerskapet med goda villkor om de ville flytta.

Efter bränder återanvände man de planer som 1600-talets stadsbyggare infört med sina rektanglar, kvadrater och raka gator. Det skulle dröja in på 1800-talet innan mönstren ändrades. Kritik framfördes då mot det gamla byggsättet och i debatten var brandförsäkringsbolagen särskilt aktiva. Vänersborg blev först med att efter en stadsbrand 1834 lämna traditionen och den gamla planen. Landshövdingen var pådrivande och som fackman på stadsplanering anlitades Nils Ericsson. Hans förslag till ny plan innehöll ett brett stråk tvärs genom staden. Stråket omfattade ett stort torg och parker. Planer med sådana breda områden blev sedan vanligt under 1800-talet. Kvadratiska kvarter lades ut längs huvudstråket och kvarteren skiljdes från varandra med gator, 18 eller 30 alnar breda. Inne i kvarteren fanns också ”ränntomter” som breda obebyggda band.

Framförallt ville man ta hänsyn till brandrisken samtidigt som städerna fick ett värdigare utseende. Det blev jämna rader med tvåvånings bostadshus mot de breda huvudgatorna där träd planerades. Staden blev både prydligare och säkrare.

Dessa nya idéer fick sitt genomslag i de finska städerna som under första halvseklet under ryskt välde var ganska välmående. Omkring 1830 fick Helsingfors och Åbo nya stadsplaner vilket noterades i Sverige. Städerna skulle ha gator med alléer och trädfyllda esplanader som murar mellan stadsdelar. Obebyggda zoner skapades inne i kvarteren och breda gator anlades längs stränderna. Allt gjordes i en större skala än någonsin tidigare med S:t Petersburgs avenyer och jättetorg som förebild.

I Sverige kom den stora förändringen först på 1860-talet. En kommitté hade i uppdrag att se över ordnings- och byggnadsstadgorna. Många tyckte att det kunde räcka med att normera de lokala stadgorna ty en riksgiltig stadga behövdes inte, den skulle bara lägga orimligt bördor på småstädernas fattiga borgerskap. Men riksdagen uppmanade ändå Kungl. Majt att utfärda en byggnadsstadga. Med en sådan skulle man vinna mycket i fråga om ”prydlighet, renlighet, luftväxling och säkerhet”. Stora förändringar i samhällsplaneringen kom de närmaste åren inte minst tack vare järnvägarna. Då fanns Vänersborgs stadsplan som en förebild. Idealet för många planerare var ett brett mittstråk och symmetri. Det skulle också vara omväxling.

Albert Lindhagen var en av dem som fick i uppdrag att arbeta fram en byggnadsstadga. Vidd, rymlighet och grönska skulle utmärka den moderna staden. Det skulle vara plats för ökad trafik med bredare gator och bredder angavs i stadgan. Brandhejdande esplanader som man hade i Finland rekommenderades. De trångbyggda städerna skulle sträva mot nya som skulle vara fritt och rymligt lagda med breda esplanader eller långa parkstråk. Ett antal exempel sammanställdes och skickades ut. Man planerade för omfattande expansion av städerna men alla växte inte. Exempel från Storfurstendömet Finland dominerade ty där hade man mönstergilla stadsplaner som var både prydliga och brandsäkra. Inga hänvisningar skedde till kontinentens städer. Även Nils Ericson kan ha haft inflytande på det nya planverket. Gävles plan från 1869 påminner om den han gjorde för Vänersborg 1834 och blev Nils sista stora arbete.

I början av 1900-talet blev det dags för en revision som resulterade i separat stadsplanelag 1907. De nya idealen hade gator i mjuka bukter som var anpassade till terrängen. Intresset hade vaknat för den ålderdomliga och småskaliga stadsbebyggelsen som man ville bli av med på 1800-talet. Det blev nu ofta arkitekterna som ledde utvecklingen av mer konstnärliga planer. Och med detta var rutnätsplanernas roll utspelad efter ca 300 år.

Karlstad 1865 – stadsbyggande för hundra år sedan. Av Göran Lindahl i Värmland förr och nu 1965

Tillbaka till artikelregistret

Fler uppgifter efter 1950-talet

Uppgifterna för ”brandkåren” har alltid ändrats. När en del brandrisker försvann kom andra i stället. Även andra olyckor inträffade och under åren har kårerna tagit inititav för att kunna ingripa även om det inte varit reglerat i lag. Ofta fanns ingen annan lämplig organisation. Kårens höga beredskap kunde utnyttjas och personalen var vana vid stressade situationer. Dessutom ställde kommunernas politiker upp med anslag för materielinköp.

Utrustning skaffades för trafikolyckor men det var nog färre som klämdes fast i gamla stabila bilar. Offren kunde tas ur vraken utan avancerade verktyg. Man hade domkrafter och skäraggregat för att hantera tåg- eller spårvagnsolyckor. En del kårer skaffade kranbilar i samarbete med spårvägen. Brandkårer tog hand om ambulanser och många brandmän tjänstgjorde också som ambulansmän. Båtar och draggutrustning fanns för drunkningslarm och islivräddning. I början på 50-talet började en del kårer utbilda grodmän. Deras lätta dräkter hade utvecklats under kriget och dykning kunde ske med tryckluftapparater som mycket liknade de som användes för rökdykning.

”Vattenskadetjänst” behövdes för att minska skador efter släckvatten men även efter andra översvämningar. Efterhand utvecklades detta till ”restvärdesräddning” vilket uppskattades och stöttades av försäkringsbolagen. En del kårer körde djurambulans. Brandkårerna var också pionjärer när en del städer började med handikapptransport i bussar. Insatser i samband med ras och skred utfördes. Brandkårerna var en viktig del i strålskyddet.

Oljeskyddet kom i fokus efter den att den första supertankern ”Torrey Canyon” förliste utanför Cornwall 1967. Utrustning skaffades både till kustbevakningen och för insatser på land vid bla tankbilsolyckor. Seminarier ordnades och handböcker kom ut på marknaden. På den tiden var tankbilstransporter av kemikalier begränsade. Det mesta gick på järnvägen.

Stora insatser eller ingripanden utanför den dåvarande brandlagens ram förutsatte samarbete. Under en tid diskuterades vem som skulle ha ledningsansvaret. Genom 1974 års brandlag fick kommunen ansvar för räddningstjänst samt att även skydda miljön vid olyckor. Utrustning skaffades och samarbete övades. Senare förlängdes utbildning för all personal. I slutet av 70-talet ökade transporter av farligt gods på väg samtidigt som svåra olyckor inträffade. Brandkårerna hade ansvar att ingripa men krävde också att få bättre information om egenskaper. Transportregler (ADR) som först bara gällde i internationell trafik kom efter påtryckningar att även omfatta svenska transporter. Stödsystem utvecklades, utrustning inköptes och utbildningen förbättrades

Samverkan mellan räddningsorganen blev med åren enklare och bättre. Gemensamt larmnummer 90000 infördes och sedan kom gemensam utalarmering via SOS-AB. Fler telefon gjorde brandskåp onödiga. Radioutrustning underlättade samarbete mellan kårer och ambulanser. Civilförsvaret blev efterhand kommunaliserat och samma ledningsprinciper kom att gälla både vid olyckor i fred och i krig.

En god översikt över de frågor som ledde till dagens räddningstjänst finns i tidningen Brandförsvar 9/67 och skrevs av brandchef Erik Ström i Uddevalla.

Tillbaka till artikelregistret

Brukens brandsäkerhet

Carl Adolf Muhr var förvaltare vid bruket i Laxå mellan 1813 och 1839. Där och på andra bruk utbildades förvaltare. Han skrev sina tankat i en sk brukskatekesen som användes under många år för både utbildning och arbetsbeskrivning.

Den innehåller regler för allt och alla vid ett större bruk. Regler och ansvar för brandskyddet är fördelat på många avsnitt. Här är utdrag som också visar vilken omsorg man ägnade brandskyddet – dåtidens systematiska brandskyddsarbete.

Vakta och vårda elden noggrant och ha överuppseende, så vid gården som boställen och bruket, samt låta samla sot och läska eldssläckningssprutorna varje lördag.

Se efter elden i synnerhet i smedjan varje lördagsnatt, och även om smederna är hemma om lördagsnätterna.

Hålla lampor i kvarnarna och ej begagna stickor till kvarnlyse

I möjligaste mån söka förekomma skogseldar genom krypskyttars förjagande, fiskares avhållande från elds upptändande på holmar och stränder. Förmana till varsamhet med eld och detta bör noga tillses, i synnerhet då torr väderlek påkallar en dubbel uppmärksamhet

Uppkommer skogseld så bör med största skyndsamhet alla lagliga utvägar till dess hämmande vidtagas, så att genom motfällningar och deras påtändning vådeldens framrasande må förekomma, därest ej andra medel kunna användas.

Vårda elden och förmana drängar och pigor att ej begagna lyse i uthus och på vindar

Visitera hur med elden förfares vid dess begagnande i ladugård, stall. Brygghus etc, minst 1 till 2 gånger i månaden.

Begagna ej bart ljus i stall och ladugård utan nyttja lykta.

Torka icke ved på, uti eller bakom spisen.

Lägg icke in i spisen så lång ved att den räcker utanför spishällen.

Se flitigt till badstugan och brygghuset.

Skall du steka fett, så gå ej ifrån det, så att elden får komma i flottet. Rör icke däri med våt sked. Om det tar eld., så slå ej dit vatten, utan lägg ett lock över pannan, så slocknar elden.

Brandredskapen bör synas och provas tre gånger om året.

Efterse eldstäder, innan man går till sängs eller ur huset, att ingen fara är, utan elden är väl hopsopad och även att ingen eld fastnat i sopkvasten.

Stäng kakelugns- och ungsluckorna så att ingen katt kommer därin som draga eld ut.

Om höst och vår syna murar och eldstäder.

Låt askan alltid ligga ett par dagar i brygghuset, innan du gömmer och förvarar ned i askfjärdingen. Om höst och vår syna murar och eldstäder

Syna och rensa smedjevindarna från eldfängda ämnen fyra gånger om året.

Tillbaka till artikelregistret

Straff för dåligt brandskydd

Ett sätt att förmå alla att följa regler har alltid varit att straffa den försumlige. Förr, när möjligheterna var små att släcka en brand, var straffen mycket hårda. Här är en sammanställning av straff utöver vad som gällt för anlagda bränder och mordbränder.

Enligt Magnus Erikssons stadslag 1357 blev det böter även om man klarade branden själv. De blev högre om folk behöver komma till hjälp med yxa eller ämbar eller om det slogs larm med klockringning och rop. Den som slog omkull en vattentunna fick böta liksom alla som hade eld i ett hus där det ej är lovligt. 1734 års allmänna lag föreskrev att det blev böter om man inte visste hur elden kom lös. Man skulle bygg upp och fick ingen brandstod om man varit försumlig, där man kunde och borde vakta bättre för skada.

Städernas allmänna brandstodsbolag hade 1860 ett reglemente. Vid brandsynen skulle noga anmärkas på de bristfälligheter å eldstäder, murar, tak, brädfodringar som kunde medföra eldsvåda och vid vite förelägga, att inom viss tid ställa brister till rätta. Om man inte fullgjorde sitt åliggande skulle det bristfälliga åtgärdas på den försumliges bekostnad. Samma möjlighet fanns kvar in i 1986 års lag

Den som i stad avbränner fyrverkeri vare sig utan tillstånd eller med åsidosättande av nödig varsamhet skulle enligt 1868 års ordningsstadga böta. Samma sak gällde om man med eld ovarsamt förfar, eller eldfarligt eller exploderande ämne utan nödig omsorg förvarar eller behandlar. Böter gällde om det inte var straff enligt allmän lag eller andra stadganden vilket gällde till och med 1986 års lag.

1874 års brandstadga ändrade inget men bekräftar att kommunerna får stadga om viten för överträdelser av föreskrifter i brandordningarna. Denna möjlighet fanns med i brandlagar och brandstadgor från 1923, 1944, 1962 och 1974. Ej må någon så handhava eld eller brandfarligt föremål att brand lätt kan uppstå. Så stadgades 1944, 1962 och 1974. Det var böter om man bröt mot denna bestämmelse. Det var även böter om man inte genast släcker, undanröjer faran, underrättar dem, vilkas liv eller egendom är i fara eller tillkallar hjälp. Det var också böter om man inte följde lokala brandordningens föreskrifter.

Enligt 1917 års hotellstadga blev det böter för den som förvarar lätt antändbart ämne å plats, där förvaring av sådant ämne är förbjuden. Så gällde också den som inte iakttog föreskrifter om brand- eller livräddningsredskap eller mekaniska anordningar för dörrars självstängning eller för alarmering eller inte avhjälpt brister inom åtta dagar från det tillsägelse givits.

Bild tidningsklipp Böter för sängrökning

1982 Östgöta Correspondenten

I 1986 Räddningstjänstlag försvann kraven på försiktighet med eld. Det var böter om man uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot förbud mot eldning utomhus. I modern tid har det brand- och räddningstjänstlagar inte varit straffbart att bryta mot reglerna.

Den gällande brottsbalken (1962:700) har ett avsnitt om allmänfarliga brott. Där finns straff för anlagda bränder eller för de fall man av oaktsamhet eller genom att umgås ovarsamt med eld vållar sådan brand.

Underlag är hämtat ur Värmlands brandhistoriska klubbs sammanställning av äldre lagar och stadgar.

Tillbaka till artikelregistret

Ordningsmakten och brandskyddet

Det som liknar en polisstyrka uppstod i städerna under medeltiden. Vid stadsportarna fanns vakter som kontrollerade de som passerade. Bevakningen byggde på att borgarna utan ersättning skulle fullgöra uppgifter för att upprätthålla ordningen den sk burvården. De som fick burskap (borgare) var handelsmän eller hantverkare med egen verkstad eller ägde ett hus i staden. Man bemannade vakten nattetid för att hindra nattbuller och svara för ordningen under dygnets mörka timmar. Dessutom sköttes brandvakten med patrullering av alla gator, gränder och torg.

Ansvaret var delat mellan staten och städerna. Staten hade det högsta ansvaret för att upprätthålla lag och ordning i riket hade staten. I äldre tider skedde detta via ståthållare och fogdar. När länsorganisationen infördes på 1600-talet var landshövdingarna kungens företrädare och ansvaret för upprätthållandet av lag och ordning på landsbygden låg på kronofogdar, länsmän och fjärdingsmän.

Kronofogde (från 1917 landsfogde) var som länspolischef, högsta polismyndighet i länet.

Kronolänsman omtalas redan i landskapslagarna, men fick en klarare ställning genom länsreformen. Länsman hade tillsyn över allmän ordning och säkerhet och såg till att kronans egendom sköttes riktigt. Länsmannen fungerade som polischef inom sitt distrikt och lydde under kronofogden han hade fjärdingsmannen som biträde. Länsman skulle uppbära konungens bötesandelar och bevakade kungens rätt och kunde sitta som förvaltare förlänad kungsgård. Länsmännen utsågs ursprungligen av allmogen men senare utsågs de av landshövdingen, ”dock skall det ske utav bofaste och beskedligaste bönder, som i häradet finnes, och intet främmande och löse, som allmogen ingen hjälp kan hava av”. I slutet av år 1917 ersattes länsmansorganisation med landsfiskaler

Fjärdingsmannasysslan var från början av 1600-talet en förtroendepost. Innehavaren av denna post utsågs av befolkningen i respektive socken. Det ålåg fjärdingsmannen bla att rapportera till länsmannen eller kronofogden alla större brott, misstänkta förhållanden och då olyckor såsom vådaeld etc inträffat. Arbetet var ofta en bisyssla.

År 1723 gjordes ett försök att få en central ledning över alla rättskipande organ i Stockholm inkl brandvakten. Detta förslag togs även upp i rikets ständer för att få en enhetlig brand- och politiordning i hela riket. Slutbetänkande från 1776 innebar en genomgripande ändring av polisväsendet i Stockholm. Krav på personalens utbildning var inte stor. Männen skulle vara edsvurna och beskedliga och kroppsstyrkan betydde mer än intelligensen. 1850 fastställdes Överståthållarämbetets instruktion för polis- och nattbevakningspersonal i Stockholm. Reformen i Stockholm kom att tjäna som mönster för andra städer.

1874 års brandstadga föreskev att efter varje brand skulle stadens magistrat eller poliskammaren undersöka orsaken till branden. Polisen hade en tydlig roll i brandstadgan även när det gällde brandsyn. Enligt 1868 års ordningsstadga var det böter för ovarsamhet med eld och för fyrverkerier. Även här hade polisen den viktigaste tillsynsrollen.

I Karlstad inrättades 1891 en kombinerad polis- och brandkår vid sidan av den ordinarie poliskåren. Karlstadssystemet infördes i en rad städer.

Under hand utvecklades den kommunala polisen och i varje län fanns också en statspolis. Sedan 1965 är polisen helt statlig och kommunens inflytande över verksamheten minskade.

Underlag bla från Rikspolisstyrelsen

Tillbaka till artikelregistret

Samband mellan förebyggande och släckande

Redan i brandväsendets begynnelse drevs det förebyggande arbetet tillsammans med det släckande. Om man inte klarade att hindra branden att uppstå krävdes redan för flera hundra år sedan åtgärder som kunde hindra brandspridning och göra släckningen lättare.

1694 var det allmänt accepterat att gator skulle vara 24 alnar (1 aln är ca två fot. En fot ca 30 cm) och gränder 16 alnar breda. Det kunde stoppa spridning eller åtminstone underlätta brandsläckningen. 1795 föreslogs att det inom varje gatulänga med trähus borde finnas ett mellanrum på några alnar. Dessa mellanrum skulle ha en låg inplankning, som man kunde ta bort och vid brand ge svängrum för brandmaterielen. Kravet upprepades 1824 då man även ville att det skulle finnas tillräckligt utrymme i kvarter och tomter för sprutors och arbetares verksamhet vid eldsvådor.

1874 års brandstadga hade föreskrifter om redskap både i privata gårdar och hus samt vad om stadens gemensamma redskap. Vid brandsyn skulle alla byggnader kontrolleras noga så att ägaren gjort allt som stadgades samt uppfyllt allt som stadens byggnads- och brandordningar föreskrev eller vad som i övrigt fanns föreskrivet för att minska eldfaran eller underlätta eldens dämpande.

1874 byggnadsstadga föreskrev att kvarteren skulle ordnas så att inte dämpande av uppkommen eldsvåda försvårades. Byggnad av sten eller därmed jämförligt brandfritt ämne fick uppföras invid gränsen till grannens tomt. Annan byggnad fick icke uppföras närmare grannens tomt än femton fot utan brandmur eller annat tillfredställande skyddsmedel mot eldfara som i byggnadsordningen bestämmes

I en bygghandbok från 1931 års kan man läsa att under senare tid har kraven på brandsäkerhet hos byggnader i hög grad ökats, trots att möjligheterna till eldens släckande blivit större än förut. Länsförsäkringar i Värmland skriver i en skrift att efter 1945 minskade insikten om behovet av skadeförebyggande åtgärder. Bättre brandväsen i kombination med välfärdstaten minskade forna tiders fruktan och respekt för elden.

Svensk brandkårstidskrift beskrev 1914 vad en brandman behöver veta om byggnadens brandskydd. De menade att varje brandman bör ha viss kännedom om byggnadskonstruktioner, nödvändigt inte blott för en rationell släckning utan även för sin egen säkerhet. Brandmannen ska hastigt göra klart för sig vilken byggnadsdel som först är i behov av hjälp om det är fara för ras eller sammanstörtning. Här fanns varningar för fribärande trappor av sten, bjälklag med blindbottnar och man varnade för järnkonstruktioner som mjuknar och tappar hållfastheten vid bränder.

1950 anges i boken Kampen mot elden att inriktning var att hindra de riktigt stora bränderna. Brandmurar får sedan dess passeras av brännbart material ty släckning ska ske innan det hinner bli ett problem. Brandlarm och sprinkler förutsätter också att brandkåren kommer. Det förebyggande och släckande arbetet utgör komplement till varandra, båda ansågs vara lika betydelsefulla och nödvändiga. Kontroller och brandsyner gav underlag till släckingripande. De förebyggande åtgärderna påverkade valet av släckmetoder.

Hur är det nu? Mycket större byggnader, snabbare brandutveckling, mindre styrkor men bättre möjligheter att släcka brand inomhus. Så sambandet mellan förebyggande och släckande är fortfarande mycket viktigt.

Tillbaka till artikelregistret

Farliga ämnen fanns förr

Särskilda risker är inget nytt vid bränder. Det framgår av reportage och berättelser. En natt 1694 brann flera gårdar i Kristinehamn. Kyrkan hotades och där förvarades avsevärda mängder krut. Krut var även en risk vid tillverkningen. I Torsebro utanför Kristianstad, fanns två krutkvarnar. Den ena sprang i luften 1685. En annan, nära Mariefred, exploderade 1774 och sju personer omkom. I första hand användes krut för Sveriges krigföring men 1635 började man använda krut i svenska gruvor.

Salpeter en huvudingrediens vid tillverkning av krut. Salpetern utvanns ur urinindränkt jord från böndernas fähus. Först urlakades jorden med vatten och sedan skulle den sjudas (kokas) i stora kopparpannor. Då fick man råsalpeter. Detta var så viktigt att Gustav Vasa förklarade samtliga golv i böndernas fähus som kunglig regala; dvs. kunglig egendom. Bönderna förbjöds att stensätta golven och ålades att noga dika runt fähusen så att jorden ej urlakades av regnvatten. Denna råsalpeter transporterades till krutbruken och blandades med träkol och svavel.

Träkol framställdes vid milor. Dessa och kolhusen var brandrisker och många kolhus brann.

Trätjärans brandfarlighet är känd sedan medeltiden. Den första noteringen hos klubben gäller en brand i Stockholm 1555 utanför den nya muren vid Västerlånggatan. Många hus brann och branden startade i tjära på den nybyggda skansen vid strandkanten. Terpentin och kåda var beståndsdelar till brännbara hartser och lacker och utvanns framförallt ur tallar. I 1600-talets brandordningar stadgades att upplag av krut, tjära och beck ska ligga utanför staden.

Fyrverkerier brukades redan på 1500-talet och hanteringen har alltid varit riskabel.

Göteborg blev 1846 först med gasbelysning. När Karlstad brann 1865 hotades stadens gasklocka. På mitten av 1800-talet började oljor användas till belysning. En fotogenexplosion i en salubod i Örnsköldsvik 1861 medförde omfattande skador. Redan året därpå utgavs den första allmänna författningen om hantering av brandfarliga varor. I början på 1900-talet byggdes olje- och bensindepåer och transporterna ökade.

Värre saker skulle komma. År 1864 inträffade en svår explosion i Nobels laboratorium i Heleneborg och fem personer omkom. Vid tillfället fanns 140 kg nitroglycerin (sprängolja) lagrat. Nobel uppfann dynamiten 1866 som var säkrare på alla sätt. I en bok från 1878 beskrivs att man med dessa nya sprängämnen ”ökar vårt välde över klipporna”. Dessa ämnen har ”förorsakat de fruktansvärdaste olyckshändelser, men sådana måste anses som det pris människan har att betala för besittningstagandet av naturens väldiga krafter”. En av landets största industriolyckor inträffade i Björkborn (Nobelkrut) 1940 då brand uppstod i trotylgjuteriet. I samband med flera svåra explosioner omkom 11 personer, de flesta var industribrandmän.

Kemiska ämnen användes sedan hundratals år med olika risker. Här kan nämnas soda, fosfor, svavel, järnvitriol, svavelsyra, alkohol, klor, kolsvavla. Eld användes ofta vid tillverkning. Utvecklingen fortsatte, nya ämnen uppfanns, kemindustrierna blev större och transporterna ökade. Även här följdes olyckor av nya regler. Ett exempel är från 1951 när en man omkom vid en villabrand utanför Karlstad. En gasolflaska hade läckt. Brandchef Wendel utryckte oro och det kom råd ut till brandsyneförrättare.

Nu finns omfattande internationella regelverk för storskalig kemikalihantering och för transporter av farligt gods. Räddningstjänstens utbildning och utrustning har successivt anpassats till riskerna.

Tillbaka till artikelregistret

Akut nödhjälp efter storbränder

Vid stadsbränder hamnade många i svår nöd. I värsta fall skull man ut och släcka i vinterkylan samtidigt som man behövde rädda sitt eget hus och lösöre. Här är en del beskrivningar hur man klarade de första behoven. Men hjälpte varandra men även ”staden” och ”socken” gav snabb hjälp. Det var också viktigt att alla hantverkare kunde komma igång för återuppbyggnaden och för att kunna försörja sig.

Borås brann lucianatten 1681. Efter att förgäves sökt hindra branden i den starka kylan kunde en del invånarna finna skydd i omkringliggande gårdar. Övriga drog samman stockar, bräder, grenar och ris och byggde hyddor på marken för att någorlunda skydda mot det svåra vädret. 1719 brann 170 gårdar i Karlstad och varje hus som var kvar fick hysa 3-5 extra hushåll. Kristinehamn drabbades 1777 och folket sökte sig till bodar, lador andra hus utanför staden.

En kall och snörik februarinatt 1838 brann Växjös största och bäst bebyggda stadsdel. 720 personer blev utan bostad. En Nödhjälpskommitté och en Inkvarteringskommitté bildades direkt. Mat och bostad skulle ordnas först. De hemlösa fick rum inom och utom staden men alla blev trångbodda. Priserna steg. Mat kom från Karlshamn, Kalmar, Kristianstad och från herrgårdar och andra ställen. Kontanter skänktes vid insamlingar. En särskild svårighet drabbade alla hantverkare som inte kunde utöva sitt yrke och försörja sig när de förlorat både verkstäder och redskap.

Karlstad brann i juli 1865 och 5000 personer blev hemlösa. Det gällde att skaffa mat och tak över huvudet och en nödhjälpskommitté bildades dagen efter branden. Då kom även ett ångfartyg från Kristinehamn med bland annat mat och kläder. Tillstånd gavs från regeringen att rekvirera tält frånTrossnäs. Landshövdingen hade också begärt sådan hjälp. Det kom erbjudanden att ta emot folk i Kristinehamn. Naturabidrag upplades i utdelningsmagasin och dagligen utdelades flera tusen portioner. Efter ett ansökningsförfarande gav man hjälp till dem som inte haft sina ägodelar försäkrade. Försäkringsbolag började betala ut ersättningar snabbt. Som vanligt drabbades arbetarklassen värst. På hösten uppstod epidemier.

En mycket stor skogsbrand drabbade Småland i augusti 1868. Inte i mannaminne hade det varit sådan torka. Brunnar var uttorkade. Flera socknar berördes av branden och hö brann upp. Sockenförråd var tomma. Elden tog bark, ljung, lava som kunde använts som nödmat. Sommaren följdes av en kall och snörik vinter, det var nödår med svår missväxt. Området drabbades av utvandring och befolkningsminskning.

200 byggnader brann i Kristinehamn 1893. Folk delade med sig av sina små utrymmen. Lador och uthus i utkanter fick duga åt många. En nödhjälpskommitté tillsattes direkt och det man fick samlades i sockenstugan och delades ut därifrån.

Att inrätta sockenmagasin var en ny företeelse i slutet på 1700-talet. Statsmakterna krävde att socknarna byggde spannmålsmagasin som nödhjälpsupplag när skördarna slog fel. 1832 fanns ca tusen magasin. Det motsvarade ungefär ett magasin i var tredje socken. När nya gemensamma uppgifter tillkom blev det naturligt att inlemma dem i socknens ansvar. Magasinen var ett slags lokala sparbanker som var gemensamt ägda. Spannmål sattes in och lånades sedan ut mot ränta. Överskottet användes för gemensamma angelägenheter, t ex byggnader.

Underlaget kommer från klubbens arkiv.

Tillbaka till artikelregistret

Brandhistoriska orsaker

Det som skett i Värmland är troligen ganska typiskt för hela landet så därför gör vi en enkel översikt över kända brandorsaker. Vissa leder ju fram till nya regler. Anlagda bränder och slarv har man alltid försökt hindra med hot om straff. Det hjälpte inte alltid som när Slottet Saxholmen brann på 1200-talet. Enligt sägnen tände frun eld på huset innan hon flydde med sin älskare medan mannen var i kyrkan. På 1600-talet noteras från Fryksdalen att två personer som hade stulit mat brände ner visthusboden för att dölja sitt brott.

Under samma sekel nämns att eld kom ut genom ugnar och att gnistor från skorstenar tände taken. Då var också tiden för häxprocesser och tron på onda makter. Även Kungl. Majt var berörd och utfärdade 1665 förbud mot att släcka eldsvåda genom ”Trolldom och förbindelse med Satan”. Man trodde att trolldom också kunde orsaka brand. En länsman i Ämtervik anmälde 1685 sin hustru för att genom vidskepelse fått en dygnstack att brinna. Han kände nog inte till självantändning.

Det brukar bli bekymmer om man inte följer reglerna och när någon brände öl olovandes i Filipstad 1694 brann hela staden ner. Det hände under gudstjänsttid. En annan gång eldade man i en bryggstuga, trots förbud, varvid Karlstad brann 1752. Då hade det också har varit långvarig torka. När Karlstad brann 1865 hade någon torkat ved i en bagares ugn och veden tog eld. Det var också under gudstjänsttid. Även den stora branden i Lindesberg 1869 började under gudstjänsttid. Var alla i kyrkan så att upptäckten fördröjdes liksom effektiv släckning?

Industriella verksamheter använde ofta eld och 1643 noteras den första branden i en hytta. Dessa verksamheter var även utsatta för anlagda bränder. I Storfors, 1822, hade brännbara ämnen lagts i en bälg i en smedja och antänts. En yngling flydde på häst men togs till fånga. Det förekom dessutom självantändning i lacker och i kolhus. Eld kom lös ur ugnarna.

Barn antände pappersremsor på ett avträde varvid tre tomter brann i Karlstad 1876 och folk var regelbundet oförsiktiga med ljus på vindar och invid gardiner. Sprickor i murar och kaminrör samt vid rökgångar orsakade bränder. Bränder startade i bagerier, torkugnar, i brygghus och vid flera tillfällen började bränder när man torkade ved i ugnarnas eftervärme.

Gnistor från passerande ånglok nämns som brandorsak år 1883. Den första skadan av elektrisk ström sägs ha inträffat i Molkom Hotell 1895. 1908 inträffade en filmbrand i Kristinehamn. Utvecklingen har alltid gett nya brandrisker medan andra har försvunnit. Pyromaner finns dock under alla tider.

En togs fast i Kristinehamn 1824 i samband med flera samtidiga bränder. 1911 greps ett pyromanpar i Karlstad efter åtta bränder. 1941 var det dags igen då en ladugårdskarl och hans hustru greps efter ett tiotal bränder i Karlstad. De mest kända pyromandåden i Karlstad inträffade1959 då en man greps efter 25 bränder.

Bland dödsbränder nämns en hotellbrand 1915 i Charlottenberg som orsakades av cigarrökning. Vid Skråmmens kraftstation inträffade 1935 en dödsbrand när arbetare använde en blåslampa för att torka tjära. Ett spritkök som användes för att värma frisertänger fattade eld och exploderade i Kil med dödsoffer som följd.

1929 avslöjades ett försäkringsbedrägeri – en cykelreparatör satt eld på sin egen verkstad med hjälp av en ”sinnrik helvetesmaskin”.

Tillbaka till artikelregistret

Skillnad på folk och folk

Det har alltid varit krav att borgare och bofasta ska medverka vid brandsläckning. Men de egendomslösa eller annat löst folk kunde inte kommenderas hur som helst och var sällan motiverade till dessa insatser. Det var också stora klasskillnader. Flera gånger inträffade storbränder i samband med marknader. Då stod stånden med sina tälttak tätt på torgen och alla små utrymmen fylldes av varor. De tillresande ökade också den allmänna trängseln.

Olika berättelser visar hur utvecklingen ledde till lagändringar;

"Knallarna ropade efter hjälp med att bärga varorna och drängar och löst folk lockades av löfte av bra betalt och släppte vad de hade för händer och räddade blott marknadsvarorna. Det var en obeskrivlig villervalla, brandredskapen var förrostad och oduglig". Kölden var bister vid denna brand i Borås 1822.

"Ur balsalen skyndade herrar och damer. Flera i sina fina tunna kläder var sysselsatta med att hämta vatten och dels bärga egendom. Kvinnor visade en rådighet, en själstyrkan, en tilltagsenhet i farans stund som överträffade många mäns. Borgarståndet och officerarna utmärkte sig samt flera främlingar som ännu ej avrest från marknaden. Personer av utmärkt rang och börd ådagalade den största verksamhet. Deras åtgärder inskränkte sig icke enbart till uppmuntringar åt den arbetande klassen, ty hos dessa märkes i början en viss slöhet, kanske rättare sagt försagdhet och rådlöshet, utan de gick i arbete med berömvärt exempel." Även vid denna brand i Växjö 1838 rådde sträng kyla

"Den tillämnade Persmässomarknaden hade efter vanligheten hitfört en mängd löst folk, hästbytare mfl av samma skrot och korn och ehuru motbjudande det än är att vidröra ämnet anse vi oss böra omtala för att brännmärka uslingarna att, om denna ohyggliga eldsvåda företedde ytterst glädjande exempel på uppoffringar och människokärlek vid bärgande av andras egendom, så voro prov på hjärtlöshet och tjuvnadssinne ej heller så ringa till antalet. Kvinnorna av alla stånd vore de mest ihärdiga men bland karlarna av arbetarklassen voro många, som oförskämt fordrade hög betalning, innan de ville hjälpa eller arbeta vid branden." Karlstad 1865.

Planläggning för folket har funnits länge. I Växjös brandordning från (1801) var t ex drängar eller andra arbetsföra karlar uttagna för att pumpa stadens sprutor. För vattenbäring anlitades pigor, arbetskarlars hustrur, inhyseshjon och lärogossar. En husbonde kunde bestämma över drängar, pigor och sina arbetskarlar. Borgarna hade uppdragen att sköta strålrören.

Ibland beskrivs hur man lämnade sina sprutor och uppdrag för att rädda sitt eget bohag. Efterhand blev det därför böter om man inte följde brandchefens order. Kristinehamn hade år 1720 en större spruta och de tjugo borgare som bemannade densamma förbjöds vid vite att avvika från sprutan så länge den krävde betjäning.

Enligt 1357 års stadslag skulle, utöver de som var utsedda i förväg, minst en man från varje gård komma med yxa, ämbar, stege och brandhake. Dessutom skulle envar efter sin förmåga släcka och hjälpa till så att elden icke kom längre. I 1874 års brandstadga sades att den lokala brandordningen skulle föreskriva om brandstyrka i namnrullor. Styrkan grundades på medborgerlig plikt och åligganden för andra invånare fick också regleras. Karlstads allmänna brandkårs rulla upptog år 1904 1494 medlemmar. Samtidig fanns i Filipstads och Kristinehamns brandrulla 551 respektive 1150 man. Allmänna brandkåren var alltså talrik men inte total. 1923 krävs att envar i staden boende arbetsför man mellan 20 och 50 år ska tjänstgöra i allmänna brandkåren. Detta ändrades 1944 till att när det erfordrades är envar, mellan 16 och 65 år och som vistas i orten, pliktig att, i den mån kroppskrafter och hälsotillstånd tillåta, medverka vid släckningen.

Större behov av att organisera arbetet och mer avancerad utrustning gjorde det allt svårare ha med för många i brandtjänsten. Dessutom blev släckningen allt farligare pga industririsker och innevånarna behövde och kunde överlåta arbetet åt sin brandkår. Men alla mellan 18 och 65 år är ännu vid behov skyldiga att hjälpa till.

Tillbaka till artikelregistret

Sotning i äldre tider

Eldat för att få värme har man gjort sedan urminnes tider. Inomhus eldade man i en härd mitt på golvet varefter röken leddes ut genom en öppning i taket vilket medförde att dåtidens inomhusklimat inte torde ha varit speciellt hälsosamt. Skorstenar för att leda bort röken är ett betydligt senare påfund och de första tecken på att sådana tagits i bruk kan spåras bak till 1200-talets mitt. Skorstenen förbättrade inomhusklimatet och man slapp att bo i rum med nedsvärtade och sotluktande väggar och tak. Tidigt uppmärksammades den ökade brandrisken som betingades av att brännbara sotbeläggningar avsatts på skorstensväggarna. Detta innebar att ett nytt arbetsmoment - sotning - hade sett dagens ljus även om själva skorstensfejaryrkets uppkomst dröjde ända fram till 1500-talets senare del.

Respekten för att elden skulle komma lös har alltid varit stor varför samhället tidigt införde regler om hantering av eldstäder och skorstenar. De första kan spåras till landskapslagarna där både Gutalagen och Södermannalagen innehåller bestämmelser om säkerhet vid eldning. Under 1300-talets senare del gällde Magnus Erikssons landslag i merparten av Sveriges dåvarande städer. Under 1600- och 1700-talen upprättades såväl på landsbygden som i städerna speciella bestämmelser om brandskyddet. De innehöll ofta regler om sotning och brandsyn av eldstäder och skorstenar. I början av 1700-talet hade ett flertal städer i landet en organiserad sotningsverksamhet. 1733 års förordning om sotning i Stockholm innehöll bestämmelser som lade grunden för sotningsverksamheten såsom vi känner den idag. Där stadgades bland annat att staden skulle delas in i olika trakter (sotningsdistrikt) med en skorstensfejarmästare för varje trakt. Denne skulle utföra sotning med de intervall som stadens styrande bestämde. Tillsättande och entledigande av skorstensfejarmästare sköttes av stadens styrelse. Även om skorstensfejaryrket hade många skråliknade drag så var det aldrig ett renodlat skrå då tillsättning av befattningar alltid skedde genom myndighetens försorg.

1874 års brandstadga gällde städer. Stadgan kompletterades av en lokal brandordning där bestämmelser fanns om sotningsintervall och lägenhetsinnehavares skyldighet att släppa in sotaren. Förutom den kontroll av skorstenar och eldstäder som gjordes vid sotningstillfället skulle även speciell brandsyn förrättas en gång varje år. Då gjordes en kontroll av eldningsanläggningarna och om fel upptäcktes var fastighetsägaren skyldig att snarast avhjälpa bristen. En av anledningarna till att eldstäder och skorstenar ägnades så stor uppmärksamhet torde varit erfarenheterna av förödande stadsbränder.

1923 års brandstadga innehöll bestämmelser som reglerade brandskyddet på landsbygden. Skärpningar infördes och bland annat stadgades att sotaren i samband med sotningen skulle utföra en undersökning av sotningsobjektet så att dess brandsäkerhet var tillfylles. I städerna skulle sotare utföra all sotning med de intervall som framgick av stadens brandordning och vidare fanns angivet kompetenskrav för den som skulle utses till skorstensfejarmästare. På landsbygden var kraven något lindrigare. Sotning skulle visserligen utföras med de intervall som framgick av brandordningen men ansvaret för utförandet låg på fastighetsägaren och något krav på en formellt utsedd skorstensfejarmästare fanns inte.

I 1944 års lag skärptes kompetenskraven för skorstensfejarmästare. Detta krav gällde inte landsbygdskommunerna även om många på frivillig väg ändå organiserade sin sotningsverksamhet efter stadsliknande förhållanden. I lagen infördes en bestämmelse som innebar att det inte fick förflyta längre tid än två år mellan två sotningar. Detta skulle beaktas i de kommunala brandordningar där sotningsintervallen för olika objekt framgick.

Det var först i samband med 1962 års brandlag och brandstadga som bestämmelserna om sotning fick ett likformig utseende för både stad och landsbygdskommun. I denna lagstiftning avskaffades också de så kallade brandsynenämnderna, där skorstensfejarmästare ingick, och deras årliga brandsynebesök i fastigheterna. Grunddragen från 1962 års lagstiftningen finns fortfarande kvar.

// Ulf Lindén

Tillbaka till artikelregistret

Skogsbrandskydd genom tiderna

Blixtnedslag, svedjebränningar eller stenspräckningar orsakade skogseldar förr men även kolmilor och tjärdalar utgjorde brandrisker. Det bodde mer folk i skogarna då som kunde orsaka bränder. Skogseldar var också ett hot för dem så alla måste hjälpas åt när det brann.

Medeltidens landskapslagarna och Magnus Erikssons landslag (1350) hade regler för att minska följderna av skogsbränder När staten på 1600-talet tog ett hårdare grepp om skogens resurser för att kunna prioritera bergsbruket behov så förbjöd år 1639 svedjebränning i Bergslagen. Regler om försiktighet för att hindra skogsbrand fanns i byggningabalken i 1734 års lag och i 1805 års skogsordning stadgas om belöning till den som upptäckte upphovsmannen till skogsbrand.

1914 kom en lag om förebyggande och släckning av skogseld. Landskommunerna fick ansvaret och kunde utfärda skogsbrandordningar. För att kommunerna inte skulle drabbas av kostnader ersatte staten all skogsbrandsläckning. Den ersättningen fanns kvar till 1974 års brandlag. 1914 stadgas också om straff för vårdslöst handhavande av eld i skog och mark. Alla som upptäckt en brand skulle larma i närheten varande manskap, brandfogde eller kronobetjänt. Det fanns anvisning om hur släckningen skulle ledas. Lagen förnyades 1939. Varje landskommun utgjorde en brandrote, roten hade en brandfogde som skulle vaka över bestämmelser och föra befäl vid släckning. Alla i trakten, å landet eller i stad, bosatta arbetsföra män, som fyllt arton men inte sextio år var skyldiga att deltaga i släckning. Om en släckningsskyldig befann sig i närheten av branden skulle han utan kallelse skynda dit och taga del i släckningen. Från 1944 års brandstadga är bestämmelser om skogsbrand- och bygdebrandförsvar samordnade.

Under 1880-talet var det torrsomrar med skogsbränder vilket ökade intresset hos skogsägare att förbättra skogsbrandförsvaret. För att i tid upptäcka skogseldar inrättades brandtorn. Det första uppfördes 1889 i Pilkkalampinoppi i Orsa Finnmark som en följd av en jättebrand. Torn och stugor placerades på de högsta bergstopparna och där vistades en person under sommaren. Genom att sikta mot en skogseld med en kompass och avläsa gradtalet fastslogs riktningen till branden. Gradtalet meddelades per telefon till en central som med hjälp av flera observationer kunde avgöra var det brann.

Skogselden släcktes förr i stort sett som nu och storbränder har alltid inträffade vid stark torka och blåst. Principen var att avlägsna brännbara ämnen och massor av folk behövde uppbådas. Yxor, sågar och matsäck skulle medföras. Arbetslag organiserades med röjare som tog bort småträd och kvistar. De följdes av sågarna som fällde träden. Flåhackare tog sedan bort resten av grönskan. Vid svåra lägen kunde man anlägga moteld.

1934 tillsattes en skogsbrandkommitté, det var efter en skogsbrandsommar. Ca 100 bevakningstorn byggdes på 30-talet av skogsförsäkringsbolag och i början av andra världskriget beslutade staten att bekosta ytterligare 225 torn. Syftet var till stor del att upptäcka bränder orsakade av krigshandlingar. Efter kriget avvecklades tornen söder om linjen Karlstad - Gävle ty antalet upptäckta bränder i södra Sverige var mycket lågt. I mitten av 50-talet steg kostnaderna och brandchefen i Gävle föreslog att man under 1955 skulle genomföra försök med flygbevakning. Resultatet blev så bra att verksamheten utvecklades. Den stora fördelen med flyget var att det kunde flytta sig till branden och underlätta för beslut om släckinsats. Under 60-talet avvecklades all tornbevakning.

Sedan 30-talet har utbildning, utrustning, vägnät och samband förbättrats.

Tillbaka till artikelregistret.

Brandsyn som kontroll

I Magnus Eriksson stadslag 1370 stadgades att alla som ägde en gård i staden skulle hålla sig med en sju alnar lång stege, en tolv alnar lång brandhake, brandyxa, ämbar och en ständigt fylld vattentunna. Fyra gånger om året skulle brandsyn hållas. Den som då inte kunde förevisa de stadgade redskapen fick böta. En bärande idé i stadslagen och de gamla landskapslagarna var att den enskilde hade ansvar för hantering av eld och att myndigheter reglerade och utmätte straff vid inträffad brand.

Eftersom det var svårt att släcka var man hänvisad till olika förebyggande åtgärder. Där ingick ett säkert byggnadssätt, sotning för att förebygga soteld, vakthållning samt god tillgång till förstahands brandredskap. Allt detta fordrar tillsyn för att inte fuskas bort. Brandsynen på alla byggnader var därför en viktig sak. Särskild omsorg ägnades kyrkor, de var oftast den enda offentliga byggnaden, samt verksamheter för gemensam försörjning såsom kvarnar och fabriker.

Brandsynen reglerades i lokala brandordningar. Sådana fick antagas enligt 1619 års stadga om städernas administration. Bl.a. stadgas 1675 i Stockholm om syn inom verksamheter där eld hanterades i större omfattning. Om den förelagde inte gjorde vad man ålagt honom vid brandsynen skulle han som straffas som om den uppkomna olyckan eller branden uppkommit genom den förelagdes uppsåt - dvs. dömas för mordbrand. 1734 år allmänna lag med byggningabalk ålade husägare att hålla fastigheten i gott skick så att eldsvåda förebyggs. I Kungl Majt brev till alla landshövdingar 1742 angående "Landskulturens upphjälpande och förbättrande" fanns utkast till Byordning där det skrivs om tillsyn (brandsyn) av skorstenar, tak eller hus som är brandfarliga.

Försäkringssammanslutningar, som brandstodsföreningar, ställde krav av byggnadsteknisk art på eldstäder, skorstenar och taktäckning. Alla försäkringstagare skulle även ha brandstege, båtshake, ämbar, stora eller små sprutor. Bolagets folk gick brandsyn och var en pådrivande kraft för att hålla ersättningarna nere. Deras krav kompletterade lagstiftningen.

Enligt 1874 års brandstadga skulle brandsyn ske under maj/juni med efterbesiktning i september. Uppvärmning och belysningsanordningar var dominerande brandrisk som kontrollerades. Utsedd nämnder genomförde brandsynerna och de biträddes av sotare och lämpliga hantverkare. Brandchef i stad med yrkesbrandkår fick gå brandsyn själv. Alla brister anmäldes till polisen som i sin tur kunde förskriva om rättelse. Fel som sotaren upptäckte på eldstad, mur, rör, skorsten anmäldes också till polismyndigheten som åtalade fastighetsägaren om denne inte genast avhjälpte bristen.

Brandstadgan år 1923 stadgade om allmän brandsyn en gång per år. 1944 års brandlag gjorde brandsyn obligatorisk även på landsbygden. I samband med 1962 års brandlag slutade man med brandsyn i bostadshus ifrån den tiden ska bara byggnader, upplag och andra anläggningar som var särskilt brandfarliga eller där ett större antal människor vistades brandsynas. Samtidigt avskaffades brandsynenämnderna på landsbygden. Systemet fortsatte i 1974 års brandlag och brandsyneförrättare var utsedda av brandchefen. Enligt 1986 år räddningstjänstlag har Räddningsverket bestämt om frister och objekt för brandsyn men beslut om att skriva anmärkningar togs av nämnd. Med den nya "Lagen om olyckor" 2004 försvann brandsyn som begrepp i lagen och ersattes med tillsyn. (Ur bla "Brandsyn förr och nu" av Olle Michal)

Tillbaka till artikelregistret

Alarmering - från rop till sökare

Förr var det tyst om nätterna, folk i städer skulle vara inne när det var mörkt. Bara nattvakter eller brandvakter fick vara ute och patrullera för att bl a se till att eldar var släckta. I medeltidens stad ringde kyrkklockor "i vård" som tecken på att elden skulle täckas på aftonen.

Tystnaden gjorde att ljud hördes långt och då kunde rop och skrik varsko grannar vid eldsvådor. Med ropet "elden är lös" och bultningar väcktes folk. I en del städer fanns horn, i brandskåp, som kunde användes av allmänheten för att slå larm. Dessa första signaler utlöste ett helt larmsystem där stadsvakten hade en viktig roll. Den gående vakten kunde slå på eldtrumman. Vakten kunde också blåsa i pipor, horn eller lurar. Andra stämde i med böss- eller kanonskott. Eldskärror (en form av skramla) användes. På så sätt väcktes borgerskapet som samlades för att gemensamt släcka branden. Man hade "trummat ihop folk".

Tornväktare blev vanliga under vasatiden. Dessa väktarna, som fanns kvar en bit i på 1900-talet, satt i kyrktorn, rådhustorn eller andra utsiktspunkter. De skulle slå larm när brand utbrutit och kalla samman dem som var släckskyldiga. Väktaren klämtade i klockan eller tutade i lur. Flaggor och lyktor i tornet markerade varåt det brann. Vid mindre eld som soteld skulle han bara klämta långsamt.

Brandklämtning i kyrkorna förutsattes i bla Magnus Eriksson stadslag. Klämtning är en typ av klockringning när man med handen slår klockans kläpp mot klockan antingen mycket snabbt eller så långsamt att tonen hinner klinga ut.

1800-talets senare medförde en förnyelse när först telegrafen och senare telefonen togs i bruk. Brandtelegrafen kom 1870-80 och brandskåp sattes upp i städerna. I takt med att yrkesbrandkårer bildades minskade behovet att väcka och kalla samman alla stadsbor. Allmänheten kunde springa till brandskåpet för att kalla på hjälp. Från skåpet drog man igång en morsesignal som kunde avläsas på brandstationen. De hjälpsökande skulle vänta vid skåpet tills brandkåren kom fram. Anslag fanns i varje fastighet med uppgift om närmaste brandskåp. För att hindra missbruk var det straff för falskt alarm. Anläggningarna fungerade med eget linjenät på egna stolpar och med brandstationen i centrum. Röda knoppar skiljde brandtelegrafen från vanliga telefonledningar.

När telefonerna kom under 1880-talet installerades dessa snabbt på brand- och polisstationer. Brandtelegrafen kunde också användas för automatiska brandlarm som blev vanliga i början på 1900-talet. Också dessa larmsignaler avlästes på brandstationen - i "televakten". Brandskåpen avvecklades sedan på 1960-70-talen när de flesta hade skaffat egna telefoner.

Med den nya tekniken kunde allmänheten larma snabbt och det var enkelt att ta emot larmen. Det blev också enklare att kalla in brandpersonal som bodde hemma. Innan denna teknik fanns tog det lång tid att springa eller rida efter hjälp eller bege sig till någon som kunde slå larm med klockorna. I orter med frivillig eller deltidsanställd personal ersattes larmningen av dem med tyfoner som kunde höras över hela samhället. Tyfonerna ersattes, med början på 1960-talet med personsökare.

1956 infördes larmnumret 90000 och telefonister vidarekopplade samtalen till lokala larmcentraler. Normalt fanns det en vid varje liten brandstation. Efterhand som tekniken och samarbetet utvecklades inleddes en centralisering. Ett större steg togs när den första SOS-centralen med centraliserad larmning inrättades 1974 i Västerås.

Tillbaka till artikelregistret

Vem bestämde när det brann?

När en brand hotar att sprida sig från hus till hus måste släckning ske snabbt och resolut. Så har det alltid varit. Vissa byggnader kanske behövde rivas för att på så sätt stoppa branden. Vem som helst fick inte besluta om sådant ingrepp i annans rätt. Det dröjde innan detta reglerades på landet. Landsbygdens brandstodsbolag framhöll till 1914 års riksdag att det saknades bestämmelser om förfaringssätt vid brand på landbygden. Ingen hade laglig rätt att taga ledningen vid en eldsläckning eller ens skyldighet att hjälpa till.

Men kanske det var mer uppenbart vad som behövde göras vid bränder i byarna än i städerna. I byarna fanns byfogden som var myndighetsperson och behovet av samarbete var alltid stort. Brandförsäkringsverket ersatte åtgärder som skett "till förekommande av skadans vidare utbredande" t ex om ett hus nedrivits. Villkoret var att rivningen ska ha skett på order av borgmästare eller magistratsperson.

I städerna förde magistratspersoner befäl vid bränder. Där fanns borgmästaren, äldste rådman, stadsfiskalen m fl. På sina håll utsåg magistraten sprutchefer och andra befälhavare. Alla skulle kännas igen och bar brandtecken i form av bindlar eller små brickor. Stora färgade standar visade var befälet fanns och var man skulle samlas. Den myndigaste personen kunde i svåra fall ingripa med stöd av sin ställning. Vid en brand i Stockholm 1652 berättas att drottning Kristina red ut i natten och tvingade de overksamma att deltaga i släckningsarbetet.

Oredan och svårigheterna att leda släckningar påpekades även i tidningarna som i denna insändare 1771 i en stockholmstidning;

Till vådeldsfyrsläckaren Jaså!

Stå nu och gapa efter eder vanliga nötaktighet, sedan elden ödelagt ånyo över 30 egendomar bättre och sämre. Tala nu om huru ont det var efter vatten, efter folk, efter de nödigaste verktygen, med mera: men nämn också något om huru ont det alltid är vid eldsvådor efter förnuftigt folk i Stockholm. Jag har märkt, att vid en vådeld kommendera alle som hava rosor, armband, brickor, käppar och andra tecken; alla skrika förtvivlat; bliva således torra i strupen, löpa in här och där efter en sup, en klunk öl eller vin; då den som gör gagnet läskar sig, ur vattenkaret vid sprutan. Jag förbigår att anmärka en del folk, som alltid vid vådeldar äro fulla, eller åtminstone bär sig åt som de vore fulla; vilket man sluter av deras uppträdande.

Det var oreda även vid stadsbranden 1865 i Karlstad och därifrån finns ett klassiskt exempel då biskopen ingrep i ett kritiskt läge. Det sägs att "landshövdingen grät och bad medan biskopen svor och släckte". Här gällde den personliga förmågan. Biskopen var Niklas Sundberg, sedermera ärkebiskop och känd som en kraftnatur.

Systemet med brand- och rotemästare som arbetade under magistraten övergick, särskilt när borgarbrandkårer blev vanliga, till att särskilda brandbefäl utnämndes. Uteslutande ståndspersoner utsågs. Det var högre militärer, häradshövdingar, rådmän och källarmästare som fick topplaceringar. I småstäder med fjärdingssystem valde borgerskapet en brandmästare till varje del. Dessa brandmästare genomföra också brandsyn.

På 1870-talet börjar de stora brandkårerna att anställa yrkesbrandbefäl. Ofta hade man militär ledarutbildning och de utbildades i brandkårernas egen regi. Som led i utbildningen kunde man tjänstgöra som aspirant hos de tre största kårerna och studera brandväsendets olika grenar utomlands med Tyskland som vanligt studieland. Statens brandskola inrättades 1941 och började med att utbilda högre brandbefäl.

Tillbaka till artikelregistret

Från brandstod till försäkring

Redan på 1200-talet utgick bidrag (brandstod) till den som drabbades av vådeld. Brandstoden skulle hjälpa den som drabbats att snabbt komma igång med verksamheten igen och samlades in i socknarna. Brandstodens storlek bestämdes vid tinget. Denna skyldighet att hjälpa varandra efter brand reglerades i landskapslagarna och gällde bara på landsbygden.

Efterhand behövde brandstoden ersättas och en första brandstodsföreningen bildades 1687. Den omfattade Närke och Värmland. Medlemmarna skulle ge ömsesidig hjälp vid brandskada. Varken brandstoden eller de nya privata föreningarna ersatte skador på större byggnader såsom sätesgårdar, prästgårdar, kyrkor och industrier. Ej heller fanns, förutom i Stockholm, brandförsäkringsmöjligheter för städerna. Stadsbefolkningen föreslog därför vid 1778-1779 års riksdag att det skulle bildas en allmän brandförsäkringsförening. Allmogen önskade också rätt att få bilda egna brandstodsföreningar och befrias från brandstodskravet.

1782 utfärdade Kungl. Maj:t en kungörelse om "Allmän Brandförsäkring" och ett första reglemente. Samma år startade Allmänna Brandförsäkringsfonden sin verksamhet och försäkrade fast egendom i såväl städerna som större byggnader på landet. Däri ingick järnbruk, smedjor, sågverk, kyrkor och offentliga byggnader. Avgifterna var lika såväl för landsbygden som för städerna, ett förhållande som rätt snart framkallade klagomål från landsbygdens försäkringstagare vilka ansåg att de inte skulle betala lika höga avgifter då brandfaran på landet var mindre än i staden. Övergången innebar svårigheter eftersom båda systemen fanns parallellt. Försäkringstagarna slapp brandstod men fick heller ingen ersättning. När antalet gårdar som skulle få stöd via brandstod minskade ökade bördan för de som inte tecknade försäkring. En tid var det också tvång för fastigheter på landet att tillhöra en försäkring.

Flera stora stadsbränder tog hårt på fondens kassa och därför delades den 1807 i en stadsfond och en landsfond. Lantfonden klarade sig ekonomiskt väl efter delningen. För stadsfonden var det svårare eftersom flera städer hemsöktes av stora, för försäkringsfonden dyrbara, bränder. 1827 tvingades stadsfonden gå i konkurs. Året därpå bildades i stället två självständiga försäkringsbolag - "Allmänna Brandförsäkringsverket för byggnader å landet och "Städernas Allmänna Brandstodsbolag". Ett villkor för att få teckna försäkring i den billigare lantfonden måste det vara minst 1000 m till stadens byggnader.

Bolagen ställde krav. Alla skulle ha brandstege, båtshake, ämbar, stora eller små sprutor och bolagets folk gick brandsyn. Bolagen minskade sitt engagemang i dyra fabriksanläggningar och maximerade ersättningen för vissa objekt. Man försäkrade inte krutbruk, sockerburk, bomullsspinnerier, teatrar eller gasverk och förbjöd eldfarliga inrättning eller upplag i närheten. Villkoren innehöll stränga krav på inredning i industrier. För att ytterligare skydda sig kunde bolagen säga upp försäkringar. De krävde att städer och samhällen skulle inrätta brandkårer och gav hjälp med viss släckmateriel. Allt för att minska riskerna.

Den egendom som är förstörd är förlorad och det tomrum som uppstår åstadkommer en störning i det ekonomiska livet. Genom försäkring av betryggande omfattning utfylles tomrummet hastigt och störningen reduceras. Ur den enskildes perspektiv gäller resonemanget än starkare. De risker som den enskilde kunnat ta eller vågat ta, hade varit vida mindre om han inte haft möjlighet att täcka brandskaderisken. Försäkringen är därför en av grundvalarna i för samhällets ekonomiska framåtskridanden. (Ur Nordisk familjebok 1929)

Tillbaka till artikelregistret

Brandsläckning på landet

En bonde i en by var tvungen att känna ansvar för sin eld. Man bodde tätt kring en bygata och risken för brandspridning var stor. I äldre tider fanns "grannlaget" som reglerade förhållandet mellan grannar. Det var som en myndighet med byäldste eller byfogde och viss bestämmanderätt över bonden. Självklart skulle alla hjälpas åt när det brann. Att släcka en brand var mycket svårt och reglerna inriktades helt på att förebygga bränder. Utöver oskrivna regler fanns byordningar med släckningsplikt

Magnus Erikssons landslag från mitten av 1300-talet reglerade förhållandet då någon drabbats av eld. Lagen gällde i ca 300 år och dess byggningabalk hade en del allmänna brandkrav för byar, köpingar eller andra landsortstätorter. 1742 kom en mönsterstadga för byordningar och där fanns skrivningar om gemensam släckning. Socknarnas brandstodsbolag införde brandrotar med ansvar för släckning. Vissa församlingar hade brand- och sprutordning med krav på redskap och vattentunnor.

Skiftesindelningen, som slutade med "laga skifte" år 1827, innebar en avsevärd minskning av brandrisken när byar och sammanbyggda gårdar försvann. Därefter kunde i princip bara enstaka gårdar brinna även om en del byar blev kvar. Gårdar skulle ha brandredskap. Det var brandstege, hakar, hinkar och svabbar. Stora gårdar behövde hävstångssprutor.

I mitten av 1800-talet intensifierades järnvägsbyggandet. Järnvägen och den bebyggelse som växte upp kring stationssamhällen ansågs vådlig. Tågen ökade brandfaran i skog och mark och i dessa samhällen som saknade organiserad brandsläckning. Allt fler ville nu ha bestämmelser om ett offentligt brandväsende på landsbygden som 1862 var indelad i ca 2400 landskommuner.

Även industrisamhällets framväxt medförde nya brandrisker. I de fall industrin låg utanför städerna var man helt hänvisad till den egna förmågan. Arbetarna skulle hjälpa till att släcka med hjälp av handredskap. En organisation inrättades. Efterhand byggde många bruk arbetarbostäder och skötte annan service. Brukets brandstyrka släckte bränder i samhället. När brandväsendet sedan blev en kommunal angelägenhet fanns grunden hos företaget.

Delar av 1874 års lag gällde köpingar, municipalsamhällen men bara om länsstyrelsen så bestämde. 1913 blev det möjligt för landskommuner att antaga brandstadgar för att främja brandväsendet. För att inte öka kommunernas kostnader lades tonvikt på sotning, brandsyn och regler kring handhavande av eld. Gemensamma brandredskap skulle vara "tillräckliga och ändamålsenliga samt hållas i fullgott skick".

Statistiken visade att huset där branden började i de flesta fall blev helt förstört av eld eller vatten. Vid brand skulle man därför hindra spridning mellan hus och behövde därför brandsegel och presenningar. Kommunen måste även se till att det fanns tillräckligt med vatten. Brandstyrkan bestod av alla män mellan 18 och 50 år. Kraven skärpets 1923 men fortfarande blev kommunerna inte tvungna att ordna ett brandförsvar. Vid denna tid började bilar bli vanliga så man kunde hjälpa varandra.

År 1944 blev alla kommuner skyldiga att ha ett brandför­svar som tillfredsställer skäliga anspråk på trygghet. 1962 kom gemensamma bestämmelser för alla kommuner. Begreppet borgarbrandkår försvann samtidigt. Kommunreformen 1963, som genomfördes fram till 1974, minskade antalet kommuner från 816 till ca 280. Det medförde att många industribrandkårer som betjänat närområdet upphörde eller övertogs av kommunen.

Tillbaka till artikelregistret

Städernas brandsläckning

Under medeltiden förekom ingen nedtecknad organisation för brandbekämpning men byggnadssättet reglerades och alla skulle enligt landskapslagarna vara försiktiga med all eld. Organisation med nattväktare började komma och år 1288 var Jönköping först med detta.

Stadslagen, från mitten av 1300-talet, krävde vakthållning nattetid och reglerade brandstyrkans organisation och utrustning. Brandvakten utgjordes av borgarna själva. Släckstyrkan skulle räkna med en man från varje gård. Varje stad delades i fjärdingar och i varje fjärding utsågs en hövitsmän. Varje husägare skulle hålla med stege, brandhake, ämbar och vattentunna. Varje stad skulle ha fyra stora brandhakar. Organisationen förbättrades successivt.

1619 kom en stadga om städernas administration. Städerna fick antaga brandordningar. Brandmästare och rotemästare infördes och borgmästaren förde det högsta befälet. Stockholm fick en brandordning 1675 som blev mönster för andra städer. Nya och större sprutor började användas och krävde en fastare organisation.

En nydaning sker på 1600-talets senare del. Brandväsendet utvecklades i takt med att städer byggdes. När det brann var de stora uppbåden svåra att styra. Därför införs släcknings-, bärgnings- rivnings- och vaktavdelningar men det var vattenhämtningen som krävde mest folk. Med tiden började man utnyttja yrkeskunnandet hos städernas hantverkare. Murare och timmermän fick svara för rivning, bryggare och bagare för sprutorna osv.

Nattvakten organiserades på 1700-talet om till en fast stadsvakt med avlönad personal. Det blev nödvändigt att organisera hela samhällets manliga befolkning till ett allmänt uppbåd. Senare började man ur detta uppbåd välja de som var mest lämpade till en slags frivillig brandkår där bara chefer och befäl avlönades. En anledning var den tekniska utvecklingen. Sprutorna blev så stora att det krävdes en allt fastare organisation och träning för att sköta dem. Det stora problemet var fortfarande tillgången på vatten. En förutsättning för att minska styrkorna och få dem mer professionella var att vattenledningar anlades. Denna teknik hade också utvecklats.

Frivilliga brandkårer sattes upp på privat initiativ för att göra släckningen effektivare. De arbetade parallellt med den allmänna kåren och hade bra redskap, regelbundna övningar och uniformer. Den första frivilliga kåren upprättades i Göteborg 1832. Inom några årtionden grundades sådana kårer runt om i landet. De stod modell för kommande utveckling.

Den första yrkeskåren kom i Göteborg 1872. Där fanns då vattenledningssystem med brandposter och brandtelegraf för alarmering. Under 1800-talets sista årtionde tillkom yrkesbrandkårer i de flesta större städer. Deltidskårer inrättades i mindre städer. Flera städer kombinerade brandkårstjänst med polistjänst enligt den så kallade Karlstadmodellen. Enligt 1874 års brandstadga för städerna blev man tvungen att föra rulla över allmänna brandkåren. Då minskade antalet man och kåren kom att likna en brandkår. En del städer rekryterade "elitkårer" ur den allmänna kåren.

Enligt 1944 års brandlag blev alla kommuner skyldiga att ha ett brandförsvar Då blev även skogsbrandsläckningen en kommunal angelägenhet. Utvecklingen fortsatte och är därefter mer allmänt känd.

Tillbaka till artikelregistret