Värmlands brandhistoria
som röda trådar från förr till nu.
Storfors Spruthus
Industrierna byggde upp egna brandkårer. De medförde möjlighet till snabb släckinsats på den egna industrin och lägre försäkringspremier. På många orter skötte de även brandsläckning i samhället. Storfors Spruthus är från 1897 och ett av flera liknande i Värmland.
Tillbaka till början av sidan.
|
John Ericsson, Långban Världens första ångspruta konstruerades av John Ericsson och John Braithwaite i London 1829-30. Den tjänstgjorde med gått resultat vid flera bränder i London men mottogs ändå med misstro. Fyra eller fem sprutor byggdes. Ingen av dem är bevarad.
Maskinen var en utveckling av ångdrivna gruvpumpar. Ångmaskinen hade 16,6 cm diameter och en slaglängd på 40,6 cm. Effekten var ca 6 hk. Ångmaskinen drev en dubbelverkande kolvpump. Den klockliknande kammaren användes för att få ett jämnt flöde. Maskinen var monterad på en hästdragen vagn. Draget i elden kunde förstärkas med hjälp av en mekanisk blåsbälg. Rökgaserna drevs ut via en skorsten bakom kustbocken. Sprutan klarade att ge 680 l/min vid ett tryck av 30 meter vattenpelare. Ericssons ångspruta var grovt byggd och vägde ca 2.500 kg. |
 |
Skogsbrand på Sörmon
Den 18 juni 1842 förmäldes att en skogseld förliden söndag uppkommit på Sörmon, från en mosse vid Önnerud i Grava socken, där en bränning vaktades av tvänne gossar, som då vinden blåste upp mot söder, ej förmått hindra elden från att gå in i skogen. Skogselden gjorde stor förödelse på en vidsträckt skogstrakt ända till landsvägen mellan Carlstad och Lillnor. Omkring 800 man från Wermlands Regemente kom till hjälp.
Ur Nya Wermlands Tidningen
Tillbaka till början av sidan.
Brattforshedens brandfält
Omfattande skogsbränder rasade 1992 på Brattforsheden. Området var känsligt för yttre påverkan. Marken där elden härjade klassades sedan som naturskyddsområde för att man lättare ska följa hur skog, mark och djurliv återkommer. Skogsbränder har genom tiderna format en stor del av den svenska skogen.
Tillbaka till början av sidan.
Brandvaktarkoja. Rösberget
I början av 1900-talet uppsattes på Rösberget (612 möh) en brand-vaktarkoja och ett bevakningstorn. Där bodde under sommarperioden brandvakten som höll uppsikt efter bränder i de vidsträckta skogsområdena i Vämland och Dalarna. Med hjälp av en gradskiva meddelades skogsbrandfogden i Likenäs som med hjälp av uppgifter från andra brandtorn kunde beräkna och larma. 1958 infördes skogsbrandflyg i Värmland och då avslutades brandvaktartiden.
Nedtecknat av Sture Halvarsson, Likenäs
Tillbaka till början av sidan.
Alfred Nobel
I Zürich hade Nobel i slutet av 1880-talet en av honom själv konstruerad lustjakt, världens första lättmetallbåt, helt av aluminium. Andra lustbåtar var av trä och ångmaskinernas gnistor gjorde att de brann regelbundet. Nobels tanke var att använda aluminium för att göra båtarna mer brandsäkra.
Tillbaka till början av sidan.
Albin Motor
I Kristinehamn, år 1900, grundade fabrikör Lars Albin Larsson en verkstad för hand- och maskindrivna kolvpumpar. Tillverkningen utökades efterhand med de välkända Albin-motorerna och från 1927 även med motor-brandsprutor.
Tillbaka till början av sidan.
Nobelkrut 1940
Den 17 december 1940 uppstod brand i en äldre träbyggnad, trotylgjuteriet, på Björkborns industriområde. Bolagets brandkår tillkallades. Våldsamma explosioner följde och syntes miltals omkring. Oupphörligen exploderade granater och for över staden. Släckarbetet var riskabelt men alla visade prov på mod och besinning. Flera brandkårer deltog i släckningen av en av Sveriges svåraste industribränder. Elva man förolyckades, huvudsakligen tillhörande Nobelkruts industri-brandkår.
Ur Bofors historia
Ur "Sodom" av Nils Parling
Och så började det regna granater.
De föll från den molndigra skyn i en ihållande skur, tätt närmast älven därner, glesare utåt mot staden. Ett förskräckande regn av tunga stålprojektiler, farligt om även endast en bråkdel av dem exploderade och slog upp sina sekundsnabba, rödgnistrande blommor ute på ängarna och här och var i och omkring staden.
I detta ögonblick blev den verkligt oemotståndliga paniken herre över folket. Kullarna kring fabriksområdet avfolkades snabbt. Som sopad av en kvast rullade den tusenhövdade, tjutande massan bakåt och spreds som rännilar och stänk över gator och gränder, sökande tillflykt bak murar och husväggar, i portgångar och källare.......
Tillbaka till början av sidan.
Karlstadsystemet
Allmänna brandkåren fungerade till 1891 då polis- och brandväsende slogs ihop till yrkeskåren "Karlstads förenade brand- och poliskår. Denna yrkeskår var en av de första i landet och det så kallade Karlstadsystemet blev föregångare för flera omorganisationer.
Tillbaka till början av sidan.
Stadsbränder i Kristinehamn, Filipstad och Karlstad
Den sista och största stadsbranden i Karlstad inträffade 1865 då 237 av 241 tomter avbrändes. Ca 4700 människor blev hemlösa. Därefter anlades en ny stadsplan med raka och breda gator. Kristinehamn har drabbats av tre stadsbränder. Den sista 1893 - då brann ca 200 byggnader.
"Biskopen svor och släckte medan landshövdningen grät och bad", heter det i en beskrivning av branden i Karlstad 1865.
Tillbaka till början av sidan.
Brandstodsbolag
I landskapslagarna fanns regler för skyldigheten att hjälpa människor som drabbats av brandens härjningar. Redan på 1200-talet utgick en form av bidrag (brandstod) till de som hemsökts av vådeld. Brandstoden skulle hjälpa den som drabbats att snabbt komma igång med verksamheten igen. Den första brandstodsföreningen bildades 1687 och omfattade både Närke och Värmland. 1842, vid Fastingmarknaden i Kristinehamn beslutas att bilda ett länstäckande brandstodsbolag. 1843 får Wermlands Brandstodsbolag sitt reglemente fastställt av Konungen Karl XIV Johan.
Ur Länsförsäkringar i Värmland 150 år
Tillbaka till början av sidan.
Räddningsverket
Central myndighet i Karlstad för tillsyn av kommunal räddningstjänst mm
Tillbaka till början av sidan.
L M Eriksson, Värmskog
Lars Magnus Eriksson, född i Värmskog år 1846 och grundare av teleindustrin som bl a utvecklade brandtelegrafen för larmning av brandkår och automatiska brandlarm.
Tillbaka till början av sidan.
Kristinehamns siste tornväktare Per Gustaf Nilsson
| "Gustaf i tornet" var född i Ömle 1835 och inflyttade till staden 1865 samt var i 35 år i stadens tjänst, först i 20 år som natt vakt och sedan i 15 år som tornväktare, tills denna befattning indrogs 1906. Hans årslön var 715 kr och 20 öre. På dagarna gjorde eller lagade han skor, ett arbete som han också sysslade med i tornet. Han avled över 80-årig. Den stora kopparluren finns hos Hembygdsföreningen. |
|
Tillbaka till början av sidan.
Brandorsak - meteorit
År 1883 slår en meteorit ned och antänder fem uthusbyggnader hos en lantbrukare i Huggenäs på Värmlandsnäs. Så läses i Länsförsäkringars historia.
Tillbaka till början av sidan. Åstorps brandbod
En redskapsbod från Åstorps by, nära Lindfors, finns bevarad invid brandstationen i Molkom. Liknande bodar fanns i många byar och byborna kunde med den brandmaterielen själva skydda sina gårdar.
Selma Lagerlöf Ur Gösta Berlings saga -"Kevenhüller" Gustav Fröding Belysningsfrågan Ur Strövtåg i hembygden Sprutmönstring 1894 Det finns folk som undrar, om inte en sådan där sprutmönstring, som härom dagen kallade man ur huse, egentligen bara är ett stort skoj, tillställt för att skaffa stadens pojkar och tjänsteflickor ett extra nöje. När sprutchefer och andra högre generalspersoner i brandrullan möta varandra med sina rödmålade insignier och andra värdighetstecken, ha de en sådan auguraktig uppsyn och småle så mystiskt och underligt, att man rakt inte vet vad man skall tro. Och när de sträcka på sig och harska sig för att förbereda sig till det allvar, situationen kräver, går det en skrattlustens smitta genom hela den borgerliga sprutarmén och denna liknar allt bra mycket tillfälliga amatörer, som spela folk på teatern för femti öre pr afton - så där litet förlägna, men samtidigt litet galghumoristiska fysionomier och tämligen tafatta rörelser. Även om man bemödar sig riktigt dygdigt att ta saken högtidligt - det gäller ju stadens vara och icke vara vid en eventuell storbrand - så lyckas det inte. Man vet att det inte är skoj och man vet att det inte är rätt att göra sig lustig över sådant, men den mänskliga svagheten tar ut sin rätt.
Mig hade befälet planterat bortåt Klaraborg i ena ändan av en stång, och det var beslutat att jag skulle stå där och spärra vägen för folk, som ville in till stan. Jag spärrade också av all min håg och av alla mina krafter och höll mig tätt intill Dahlgrens vägg för att inte en katt skulle få slippa fram och fördärva sprutningen. Men vad bryr sig Klaraborgs och Galgbergspojkar om att man står i vägen för dem - de kila mellan benen och armbågshålen på en och innan man vet ordet av äro de mitt uppe i sprutorna och fördärva. Det enda sättet att bli av med dem är att sätta strålen på dem och alldeles platt spola armerarebort dem.
Och så kom det promenerande herrar med käpp och sade till att de ville fram och sågo så hotfulla ut att jag måste lämna passagen fri. Jag hade käpp, jag också, men jag kom mig inte för att slåss. Och så kom det tinga damer med ljuva duvolika madonnaögon och snedlagt huvud och bådo böner till mig att jag skulle förbarma mig över dem och i alla helgons namn släppa dem igenom. Och i min eländiga svaghet lät jag dem få sin vilja fram och flinade hövligt och bockade inställsamt i stället för att sätta ögonen i dem och visa tänderna och avvärja dem med käppen såsom en vaktpost ägnar och anstår. Och på så vis kom jag att bli en sorts grind mellan vaktstången och Dahlgrens vägg. Somliga av damerna funno det så ogement roligt att se mig svänga av och an som på gångjärn, att de gjorde det till en ordentlig sport att gå och promenera genom avspärrningen. Och för var gång blickade de innerligt bedjande in i min själ, men när de hunnit ett stycke längre bort hukade de ihop sig och fnissade invärtes, men ganska hörbart.
Äntligen hyttade och vinkade vaktchefen långt ifrån att vi kunde gå hem. Min olyckskamrat i den andra stångändan släppte genast sitt tag och försvann spårlöst, överlämnande åt mig att kånka hem den förskräckliga långa mesanmasten. Jag tog mod till mig, lade masten över axeln som ett gevär och marscherade åstad, lätt girande under den oerhörda tyngden. Galgbergspojkarne hurrade och svängde med mössorna och flickorna kröpo ihop och fnissade invärtes och viskade i lönndom emellan sig och sade: den där är Hans Sax.
(Karlstad-Tidningen 21 april 1894)
Lokala brandordningar mm
Exempel från Karlstad och Kristinehamn:
Tillbaka till början av sidan.
Det blev rop och skrik på gården. Nu började det märkas att en stor bragd var gjord.
Ja, spring, skrik, klämta! Nu brinner hon ändå inne, skogsfrun, som ni bäddade på siden....
Klockor klämtade, vagnar rasslade, sprutor drogs fram, vatten
langades upp från sjön, folk stormade till från alla byar. Det
var skrik och jämmer och befallningar, det var tak, som
störtade in, det var det förfärliga knastret och dånet av
eldsvådan. Men inget störde Kevenhüller. Han satt på
huggkubben och gned händerna.....
Nu brinner Ekeby, sade hon och skrattade.
Tillbaka till början av sidan.
De tändes, de nya elektriska tankarne,
det lyste, det sken i varenda vrå
- då skreko de gamla eländiga dankarna:
"Det tar eld i var knut!
Släck ut! Släck ut!
Låt pusten blåsa och saxen gå!"
Men skulle man sett något fräckare,
den heliga talgens gäckare,
elektriska lågor, stora och små,
sig läto ej släckas av talgljussläckare
men brunno ändå
Tablå!
Det är skimmer i molnen och glitter i sjön,
det är ljus över stränder och näs
och omkring står härliga skogen grön
bakom ängarnas gungande gräs.
Och med sommar och skönhet och skogsvindsackord
står min hembygd och hälsar mig glad,
var mig hälsad! - Men var är min faders gård,
det är tomt bakom lönnarnas rad.
Det är tomt, det är bränt, det är härjat och kalt,
där den låg, ligger berghällen bar,
men däröver går minnet med vinden svalt,
och det minnet är allt som är kvar.
Och det är som jag såge en gavel stå vit
och ett fönster stå öppet däri,
som ett piano det ljöd och en munter bit
av en visa med käck melodi.
Ordningsregler för Frivilliga Brandcorpsen i Carlstad (1839)
Rulla över Kristinehamns stads Allmänna Brandkår (1904)
Tillbaka till början av sidan.
